Nepal har de senaste decennierna upplevt inbördeskrig, avskaffande av monarkin och en rad folkliga protester. Så sent som 2025 avsattes en regering i en protestvåg signerad Gen-Z och maktskifte följde. I dokumentärfilmen Död åt kungen sätts fokus på protesterna 2006. Henrik Schedin intervjuar filmaren Leo Palmestål, som har tagit tid på sig att slutföra filmen.
Mot slutet av Leo Palmeståls dokumentär Död åt kungen finns en scen där en yngre kvinna skäller ut polisen i Katmandu under pågående protester. Hon säger rakt ut att det är polisens fel att det är svårt att få mat och att folket kastar sten på dem, och de får tafatta stå där och ta emot kritiken. Scenen är stark och minnesvärd, och skildrar den folkliga ilskan väl.
Undertiteln på dokumentären är Den Maoistiska revolutionen i Nepals uppgång och fall, men den tar avstamp i de folkliga protester som skedde i Katmandu under våren 2006. I Nepal kallas protesterna Jana Andolan II (Den andra folkliga rörelsen) och var en reaktion på inbördeskriget och missnöjet med monarkin.
Filmen kan nu ses i sin helhet på Youtube (länk nedan).
2006 hade det maoistiska upproret som blev ett inbördeskrig pågått i tio år. Främst landsbygden var påverkad men den urbana befolkningen hade också fått nog.
Dessutom hade den relativt populära kung Birendra och hans familj dött under mystiska omständigheter i slottet 2001 och kungens bror Gyanendra hade tagit makten. Den nya kungen Gyanendra hade, med inbördeskriget som ursäkt, återtagit makten helt och hållet till kungahuset och förbjudit politiska partier efter några år med parlamentarisk demokrati.
Allt detta ledde till ett brett folkligt missnöje som ledde till stora protester i Katmandu trots utegångsförbud.
– Det är inte med i filmen, men många pratade om den nya kungens övertagande. Det fanns många anledningar till att nu fick det vara nog, förklarar Leo Palmestål.
Det var dessa protester som förde Leo Palmestål till Nepal 2006. Han befann sig i Pakistan och såg på nyheterna om protesterna.
– Resan till Nepal skedde av en slump, jag hade ingen koll på Nepal innan. Jag såg på nyheterna att något hände och så åkte jag dit och filmade och intervjuade folk.
Han hade vunnit en tävling bland andra nordiska filmskolor som hette Nordic Talent för att göra en dokumentärfilm om jordens undergång. Han började fokusera på hur sociala rörelser kunde förändra samhället och han reste till Iran och Pakistan, men hamnade i sedan i Nepal under en månads tid.
– Jag fick lära mig mycket om Nepal på kort tid.
Det var utegångsförbud, men ändå var cirka en miljon människor ute och demonstrerade varje dag.
– Alla var uppslukade av det här.
Palmestål som alltså inte hade varit i landet tidigare slogs av att det var lätt att få kontakt med människor.
– Människor var öppna och ville berätta. De var gästvänliga och inbjudande, och alla var engagerade och tog ställning. Det fanns en känsla av enighet bland människor; de ville få bort kungen.
Det syns i filmen, det är många ungdomar som stannar upp och spontant berättar på bruten engelska om vad de tycker.
– Det var många sådana intervjuer. När de såg att vi hade en kamera kom de fram ville berätta hur de såg på saken. Många försökte förklara för mig att nepaleser egentligen är fredliga. De sa att det har gått långt för att vi ska bli så här arga och reagera på detta sätt.
Att vara utlänning i Nepal blev ett skydd mot polisens repressalier. Palmestål kunde filma fritt. Han hade hört om journalister som blivit gripna trots att de kom från utlandet, men det var ovanligt, det var främst nepalesiska journalister som drabbades.
Hans kamera blev även ett skydd för andra. Kvinnan som beskrivs i början av denna artikel hade kanske inte vågat vara så öppen med sina åsikter om det inte vore för att polisen stod framför en kamera resonerar Palmestål.
Dokumentärfilmen har tagit lång tid att göra. Andra projekt, som dokumentären Förortens pantrar om föreningen Pantrarna i göteborgsförorten Biskopsgården, och bristande finansiering har kommit emellan. Dessutom har det tagit lång tid att få intervjuerna översatta från nepalesiska.
– Dokumentärfilm är enklare och billigare att göra än spelfilm, men det tar tid när man inte kan jobba heltid med det. Och man tvingas hitta folk som kan göra det för mindre än vad det faktiskt kostar. Ett pusslande av små medel helt enkelt.
– Det hade varit spännande att kunna berätta om det som har hänt det senaste året, men jag har inte möjlighet att åka dit nu och starta ett nytt projekt.
Palmestål refererar till de stora protester i september 2025 initierat av ungdomar som ledde till ett regeringsskifte. Det som hände förra året är på sätt och vis en förlängning av protesterna 2006.
– Samma problem som fortsätter och väcker motstånd återigen.
Leo Palmestål fångar också i sitt återbesök 2015 besvikelsen bland maoister och befolkningen, även bland partimedlemmar, på att allt som revolutionen och maktskiftet lovade inte införlivades.
– Det kändes viktigt att få med en utvärdering. Vad hände egentligen? Vad ledde det fram till? Och vad var orsakerna till det?
– Nu är det en helt ny generation som tar upp kampen, konstaterar Leo Palmestål.
Palmestål ville i dokumentären också fånga hur maoisterna och använde kultur och musik för att informera om varför de tagit till vapen. Det fanns även mycket sång, dans och glädje mitt bland de folkliga protesterna som skapade en känsla av frigörelse.
Att använda teater och musik som informationskälla är vanligt runt om i Sydasien. Fler sociala och politiska rörelser använder det, till exempel naxaliterna i Indien, dalitrörelsen och funktionshinderrörelsen i Nepal. Det är ett effektivt sätt att nå dem som inte kan läsa. Genom teater går det att öva på att stå upp mot polisen och för sig själv.
Men det är inte bara i Sydasien dessa metoder används. Palmestål berättar om en dokumentär från Sudan som heter Sudan, remember us, där skildras protester genom sånger och konst.
– Det är fascinerande att se hur kultur används för att skapa förändring.
Målet nu är att visa dokumentären i Nepal. Den blev uttagen till Nepal International Film Festival, men det var bara filmerna som gick till final som visades för publik. I stället försöker Palmestål få till en visning på ett kulturcenter i Katmandu som han besökte 2015, och även fler visningar runt om i Sverige.
En nepalesisk student som var med under en visning i Norrköping hösten 2025 berättade att han hade traumatiska minnen från kriget och revolutionen, men han tyckte den gav en bra bild av vad som hände. Inbördeskriget tog slut för 20 år sedan och de flesta minns tiden, då det blev stora slitningar mellan grupper och familjemedlemmar.
Tyvärr var det inget han lyckades få på film, men Palmestål berättar om ett minne när han besökte ett maoistcenter på landsbygden. Under mötet kom en äldre kvinna in och skällde ut alla och undrade var hennes son var. Han förstod det som att sonen hade försvunnit och antingen hade blivit kidnappad eller dödad i strid av maoisterna.
– Det var väldigt emotionellt och jag önskar att jag hade med kameran och kunde fånga det ögonblicket. Det visar de spänningar som fanns.
Det fanns två olika auktoriteter, maoisterna och den statliga armén, som många människor var fångade mellan. Maoisterna byggde upp sitt stöd på landsbygden först, men de var inte befriare för alla.
– Det var ett krig, och krig drabbar alla.
Läs mer | Om maktskiftet i Nepal 2025-2026
Ex-rapparen Balendra Shah vill förvalta nepalesernas förtroende
