Efter att Storbritannien lämnade ön 4 februari 1948 kom spänningar mellan öns folkgrupper till ytan. Etniskt våld och inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och tamilska separatister präglade ön under decennier. Nu är landet i en ny fas, efter kriget. Det är snart fem år sedan de sista salvorna avlossades från artilleriskjutpjäser och automatvapen på slagfälten i norr i maj 2009. Men det internationella efterspelet fortsätter.
Det officiella nationaldagsfirandet hölls i Kegalle, 77 kilometer från Colombo på vägen som går mot Kandy i öns mitt. Precis som de senaste åren firas ”segern över terrorismen”. Temat för dagen kan översättas ”låt oss förenas för att bygga ett land som erövrar världen”. Alla religioner representeras enligt regeringens egen engelskspråkiga dagstidning Daily News och 110 skolbarn sjunger nationalsången, 2433 soldater och 250 kadetter paraderar och omkring 768 dansare underhåller.
President Mahinda Rajapakse trycker i sitt tal hårt på att invånarna nu är fria och att FN inte ska låta några länder blanda sig i Sri Lankas inre angelägenheter. De har först krossat terrorismen och därefter förlåtit och rehabiliterat de terrorister som överlevde. Det är i mångt och mycket samma försvarstal vi hört förr (och lär få höra igen): ”lämna oss i fred, stör inte vår fred”.
– Bittra minnen ska skrivas i sanden för att sedan sköljas bort, medan goda lärdomar ska knackas in i sten för att kommas ihåg, sa president Rajapakse.
Det är poetiskt, men misstankar om krigsbrott låter sig inte sköljas bort med vackra ord. De som anser att landet går i riktning mot diktatur lär också skruva på sig när de hör presidentens uppmaning till världens länder:
– Ta händer och följ Sri Lanka på stigen som leder mot demokrati, utveckling, nationell frihet och stärkandet av mänskliga rättigheter.
Talet går i samma tonart som en ledare i Daily News inför nationaldagen. Den nation öborna med gemensamma krafter byggt står inför risken att ”förstöras genom utländsk inblandning”. Alla ska stå enade för att försvara sitt moderland mot hotet från FN. Retoriken känns igen. Den som inte faller in i ledet betraktas som landsförrädare. De som utifrån nu ifrågasätter är ”krigshetsare”.
Hur hotad är då ön, eller snarare de som styr över den? Med tanke på den bevisbörda som finns har naturligtvis Sri Lankas ledare anledning att oroa sig. De räknade förmodligen inte med att soldater skulle sprida bilder, filmer och berättelser om massavrättningar. Dessa uppenbara krigsbrott liksom bevisade bombningar av civila finns i det internationella samfundets kollektiva YouTube-minne.
Inskränkningar av pressfriheten och direkta attacker på journalister och redaktioner fortsätter. När regeringen vill spela medievänlig gör den det genom att skänka bärbara datorer till utvalda journalister och redaktörer.
I en artikel på webbtidningen Colombo Telegraphs sajt, som görs av en journalist i exil, listas de journalister som tilldelades datorer. De som får en ny dator bekymrar sig möjligen inte över det olämpliga. Många redaktioner har små resurser och tog chansen att få ett ekonomiskt bidrag. Sunday Times höll på journalistiska principer och avstod från att ta emot någon dator.
President Rajapakse går inte från att vara ett ”rovdjur på pressfrihet”, som organisationen Reportrar utan gränser benämner honom, till att vara en ledare som värnar om pressfrihet. Det hjälper inte heller att Sri Lanka betalar amerikanska PR-byråer stora summor varje månad för att förbättra ryktet.
USA:s ambassadör i Colombo Michele Sison besökte 9 januari norra Sri Lanka med ambassadören i frågor som rör krigsbrott, Stephen J Rapp. Vid Iranapallai i nordöstra delen av ön togs ett foto och ambassaden skrev på Twitter: ”platsen där i januari 2009 hundratals familjer dödades av arméns artilleri”.
Orden väckte stor ilska och efterspelet gav en föraning om vad som ska komma i FN:s toppmöte i Genève i mars. Chefen för presidentens stab, Lalith Weeratunga, arbetar febrilt med diplomatin inför sessionen i Genève. Arbetet handlar om att försöka påverka länder att inte rösta för en hård resolution mot Sri Lanka.
Det har gått ett par månader sedan CHOGM, toppmötet i Colombo för regeringschefer inom Samväldet. På hemmaplan målar regeringen en bild av mötet som en framgång. Sanningen är att det blev en internationell propagandaförlust. För många betraktare blev det uppenbart att systematiska övergrepp begås mot den tamilska delen av befolkningen och att journalister som försöker lyfta fram förhållandena straffas.
Brittiska Channel 4 får cred från många håll för bedriften, liksom Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han satte frågorna på nyhetsagendan genom att resa till Jaffna, istället för att mingla på tillrättalagda evenemang i Colombo.
Kanadas premiärminister Stephen Harper markerade missnöje genom att stanna hemma. Australiens premiärminister Tony Abbot försvarar istället Sri Lankas regering. Ett motiv att måla en ljusare bild är att det blir lättare att skicka tillbaka flyktingar.
Rättssystemet är ett år efter det politiskt motiverade sparkandet av den tidigare chefsdomaren sargat och saknar det livsnödvändiga oberoendet. Allvarliga brott med politiska kopplingar lämnas outredda. Det råder knappast brist på skickliga jurister med yrkesideal. Och dessa får precis som journalister på ön sympatier internationellt, om än inte samma publicitet.
Oberoende utredningar är grundläggande i alla rättsprocesser. I Sri Lankas fall kan en intern utredning av det som hände i krigets slutskede aldrig bli oberoende. Häri ligger ett tungt faktum som regeringen i Colombo lär få allt svårare att värja sig emot.
Läs mer om Sri Lanka och FN i “Nedräkning inför nästa rond i Genève“
