Under alla år som jag skrivit resereportage och recenserat restauranger i Sydasien, allt från lyxhotell till lokala kantiner, har jag inte stött på någonting annat som går att jämföra med mudde. Från början fascinerades jag enbart av det faktum att mudde är så besynnerligt som anrättning, men på sistone har jag också börjat att inse att det rör sig om vansinnigt bra krubb i ordets alla bemärkelser.
Märkligt nog är huvudfångvaktaren i tårar när Boyagoda reser hem – trots att det ryktas att han är en av de bästa tamilska bombkonstruktörerna och därför eventuellt inblandade i sänkningen av Boyagodas skepp, har han blivit fäst vid sin gentlemannafånge. Vid det här laget tänker jag att det kanske är den märkligaste berättelsen jag någonsin läst om livet i ett krigsfångeläger.
Kolkata sägs vara den enda staden i Indien med kineskvarter, ett äkta ”Chinatown”, och jag hade en vag känsla av att jag visste var det låg. Och jag hade ju inte ätit frukost ännu. Så varför inte något kinesiskt?
Litteraturfestivaler fungerar som broar mellan indiska läsare och deras favoritförfattare. Den här vintern har varit smockfull med bokmässor och litteraturfestivaler – och jag lyckades besöka ett tiotal av de bästa som Indien har att erbjuda. Det är något enormt tillfredsställande över att luffa runt från en litteraturfestival till nästa berättar Zac O’Yeah.