Tiotusentals människor är fortfarande försvunna efter kriget i Sri Lanka. Samtidigt uppger de som arbetar med att söka efter försvunna personer att de utsätts för hot. Den lankesiska regeringen har bekräftat att så många som 65 000 människor kan saknas efter inbördeskriget som pågick i 30 år.
I oktober inrättar den lankesiska regeringen ett nytt kontor som väntas koordinera ett rikstäckande program i sökandet efter försvunna personer, efter ett beslut som togs i parlamentet i augusti.
Internationella rödakorskommittén som redan arbetar med att spåra personer i landet säger till IPS att det är svårt att få fram uppgifter om de som försvunnit under strider, särskilt om de har kopplingar till någon väpnad grupp.
En anställd vid Internationella rödakorskommittén som inte vill uppge sitt namn berättar för IPS att han greps av militären och hölls kvar i tre timmar när han tog kontakt med anhöriga till en saknad person vars släktingar i Indien hade skickat in en begäran om spårning.
”Familjen i Indien visste inte och jag visste inte att han var en högt uppsatt medlem av LTTE-gerillan de tamilska tigrarna. När jag begav mig till hans hus för att söka information fanns det militärer utanför bostaden.”
Han berättar att han blev förhörd och fick frågor om varför han sökte sådan information och vem han arbetade för.
Eftersom det inte finns något nationellt program som godkänts av regeringen för sökandet av försvunna är det inte troligt att sådant arbete kommer att tillåtas av militären i den tidigare krigszonen i den nordöstra delen av landet, där det finns en stark militär närvaro sedan krigsslutet i maj 2009, uppger han.
Sekretariatet för samordning av försoningsarbetet i Sri Lanka och kontoret för nationell enhet och försoning uppger att när det nya kontoret för saknade personer är inrättat är det troligt att regeringen kommer att gå vidare med ett rikstäckande program i sökandet efter försvunna personer. Det finns ett lagförslag som inkluderar bestämmelser kring skydd av vittnen och offer.
Att människor har försvunnit under kriget i Sri Lanka har varit en kontroversiell fråga ända sedan krigsslutet. En presidentkommission för saknade personer har tagit emot över 20 000 anmälningar om saknade, varav 5 000 berör medlemmar av regeringsstyrkorna.
Internationella rödakorskommittén har över 16 000 personer i ett register över saknade personer. Enligt en rapport 2011 från en expertpanel som utsågs av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har över 40 000 människor i Sri Lanka försvunnit under kriget. Människorättsgruppen Universitetslärare för mänskliga rättigheter (UTHR) i Jaffna uppger dock att deras granskningar visar att hela 90 000 människor kan vara försvunna.
Efter flera år av motstånd tillät den dåvarande regeringen under ledning av Mahinda Rajapaksa Internationella rödakorskommittén att 2014 genomföra den första rikstäckande kartläggningen av behoven hos de anhöriga till försvunna. Familjerna uppgav att det viktigaste för dem var att få veta vad som hänt deras anhöriga.
Internationella rödakorskommittén säger att de har en rådgivande roll i förhållande till den lankesiska regeringen i arbetet med att inrätta ett program för sökandet av försvunna.
– Vi har erbjudit oss att underlätta arbetet med att klargöra vad som har hänt saknade och var de har befunnit sig, säger Sarasi Wijeratne informationsansvarig vid Röda Korset i Sri Lanka.
Röda Korset i Sri Lanka har sedan 30 år tillbaka ett program i 25 distrikt för att söka försvunna personer.
– Just nu handlar det mesta av arbetet om att spåra personer där familjer har splittrats på grund av migration, säger Kamal Yatawera som arbetar vid en sökenhet.
För närvarande arbetar inte Röda Korset i Sri Lanka med att söka efter personer som har försvunnit under kriget, såvida de inte blir kontaktade av anhöriga, men det händer sällan.
Ravi Kumar, som är koordinator i Mannar-distriket i norra Sri Lanka, säger att om det hade funnits ett nationellt program som hade godkänts av regeringen för sökandet av försvunna så skulle det underlätta deras arbete.
– Nu har vi inte ens ett id-kort som visar att vi gör den här typen av arbete. Om det hade funnits ett godkännande från regeringen hade vi kunnat nå ut till statsapparaten. Nu är vi hänvisade till att gå från hus till hus och fråga människor, säger han till IPS.
Amantha Perera/IPS