Först ut i serien ”Ur Sydasiens arkiv” där vi ger vi nytt liv åt utvalda tryckta artiklar är Thomas Bibins fördjupande text om militärbasen på ön Diego Garcia i ögruppen Chagosöarna, som Storbritannien hade grabbat från lokalbefolkningen. Läs den idag, 47 år efter att den först publicerades.
USA:s nederlag i Indokinakriget 1975 innebar inte att amerikanarna lämnade Asien åt sitt öde. Tvärtom visade detta hur nödvändigt det är för USA att deras allierade själva ställer upp med trupper utrustade med vapen och teknik inköpt från USA. Detta enligt den s k »Guam-doktrinen» eller »Nixon-doktrinen» som alltså förordar en ökning av USA:s vapenförsäljning och en minskning av de amerikanska trupperna utomlands.
USA:s trupper i Indokina och på andra håll i världen har länge utgjort en tung post i landets underskott i betalningsbalansen. Man har fått betala ut för mycket dollar i utlandet. Denna doktrin har tidigare förklarats på följande sätt av den dåvarande sekreteraren i USA:s försvarsdepartement David Packard:
»Jag tror att det bästa sättet att minska våra åtaganden och utgifter utomlands är att få allierade och vänligt sinnade nationer att göra ännu mer för sitt eget försvar. För att förverkliga detta fordras det emellertid att vi fortsätter att på förfrågan ge eller sälja dem de redskap de behöver för att dra det tyngre lass vi vill förmå dem att dra.»
Denna medvetna politik i fråga om vapenhandeln har inte bara varit ett resultat av en allt sämre betalningsbalans. Den har också varit ett sätt att rädda sysselsättningen i USA och att hålla vapenindustrins produktionsförmåga uppe med tillräckligt långa tillverkningsserier. Detta för att hålla nere priserna på de vapen som går till USA :s eget försvar. Och man har nog lyckats: idag säljer USA mer än femton gånger så mycket vapen som man ger i militärhjälp!
Detta ska man komma ihåg när man talar om president Jimmy Carters »nya moral», eftersom den inte på något sätt berör vapenexporten, bara den förhållandevis obetydliga militärhjälpen. Och Carters rådgivare i nationella säkerhetsfrågor, Zbigniew Brzezinski, är en av de ivrigaste företrädarna för Nixondoktrinen och den ökade vapenexporten.
Teknologi och sjöstridskrafter
Men USA:s världsvärde baseras inte bara på vapenexport och rustningen av trogna väktare runt jorden. Det baseras också på utvecklandet av teknologier för underrättelseverksamheten (satelliter, elektronik) och för snabba lufttransporter av trupper, vapen och vapenbärare i krislägen. I denna utveckling har det blivit allt nödvändigare att bygga militärbaser på öar i världshaven där de ekonomiska och politiska kostnaderna varit små.
Idag är den amerikanska militära närvaron i Asien baserad på sjöstridskrafter vilka under årens lopp haft tillgång till baser i alla vatten kring kontinenten utom just ute i Indiska Oceanen. Det är ett viktigt skäl till utbyggnaden av basen på Diego Garcia, en liten atoll i Chagos-arkipelagen belägen ca 1 600 km söder om Indiens sydspets.
Island in the sun
Chagos-arkipelagen var en del av Mauritius fram till 1965. Då hade Mauritius varit en brittisk besittning sedan början av 1800-talet. Men 1965 ( tre år innan Mauritius blev självständigt) sammanfördes Chagos-arkipelagen med en det andra öar i indiska Oceanen till vad som kom att kallas British Indian Ocean Territories.
I slutet av 1966 fick USA tillgång till den bas engelsmännen hade på Diego Garcia sen tidigare, och knappt tio år senare beslöt amerikanerna att bygga ut basen. Från bö1jan visste ingen i den amerikanska kongressen om att USA fått tillgång till Diego Garcia.
De flesta i kongressen liksom allmänheten fick heller inte förrän härom året reda på att USA lovade att ersätta engelsmännen för de kostnader man haft på ön. Fram till 1975 kostade detta USA 11,5 miljoner dollar, en summa som aldrig dök upp på den amerikanska militärbudgeten som utgift eftersom man i stället drog av på Englands kostnader för forskning och utveckling av det gemensamma ubåtssystemet Polaris.
Trots protester (t o m i kongressen), kritik, förseningar och modifieringar så har nu dessutom USA under de senaste två åren byggt ut Diego Garcia till en fullt utrustad militärbas. Där finns idag en drygt 3,5 km lång landningsbana, sambandscentral för sändning och mottagning av satellitinformation, en mindre hangar, reparationsvarv, flyg- och fartygsbränsledepå som rymmer över 600 000 fat drivmedel, ammunitionslager, förläggningar för 600 soldater, fritidsområde, administrationsbyggnader samt ett antal andra lokaliteter. Utbyggnaden av basen anses nu vara färdig.
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att Diego Garcia tjänar följande syften för USA: ön utgör en bas för intervention mot nationalister eller kommunister som hotar USA:s ekonomiska intressen i området; genom basen överflyglar nu USA de sovjetiska sjöstridskrafterna i Indiska oceanen och man har fått en sambandscentral för det militära spionaget; ön utgör en viktig bas för kärnvapenstrategin.
Fred och vänskap
Från amerikansk sida har man varit mån om att tona ner sin upprustning i Indiska oceanen. Man har sagt att det varit fråga om en »freds- och vänskapsstyrka» när enheter ur 7:e flottan sedan 1971 regelbundet patrullerar Indiska oceanen. Med intervaller på ca 3 månader avgår sex eller sju fartyg från basen Subie Bay på Fillippinerna västerut in i Indiska oceanen, först upp till Persiska viken, sen ner utefter Afrikas östkust, varefter man återvänder efter två månader.
Med basen på Diego Garcia har nu de amerikanska sjöstridskrafterna kommit för att stanna, och de ingår idag i USA:s globala kärnvapenstrategi till havs, baserad på dels ubåtar med kärnvapen och dels hangarfartyg med kärnvapenbärande flyg. För dessa är tillgången till baser avgörande eftersom USA där fått möjlighet att placera taktiska kärnvapen för ingrepp i Sydasien och inte minst i arabländerna, en politisk som man uttryckligen vidgått i händelse av en oljebojkott.
Det tar nu amerikanska krigsfartyg högst två dygn att nå Mellanöstern söderifrån och från indiska oceanen når USA Sovjet med kärnvapen. 1974 uttryckte US News and World Report saken så här:
»Kan vi bygga ut Diego Garcia till en bas för reparationer, påfyllning och utbyte av besättningar så kommer våra robotbärande ubåtar att kunna fördubbla sin tid i om rådet innan de måste återvända till baserna i USA, Spanien eller på Guam.»
Indiska oceanens betydelse understryks också av det faktum att havet utgör den viktiga sjövägen från Fjärran Östern och Japan till Afrika och Europa samtidigt som större delen av världens råolja går ut från Persiska Viken via indiska oceanen österut till Japan och USA, och västerut till Europa. Suezkanalen har aldrig kunnat återta sin roll som transportled till Europa, bl a därför, att de största tank fartygen inte längre kan gå den vägen. Vidare utgör indiska oceanen tillsammans med Sydatlanten två av de viktigaste kvarvarande källorna för djuphavsfisket.
Allvaret i USA:s strävanden har understrukits av deras egen amiral B.F. Zumwalt som säger att oktoberkriget i Mellanöstern, oljeembargot och de höjda priser som följde visade att USA:s intressen i Indiska oceanen är direkt förenade med intressena i Europa och Asien. Indiska oceanen kan bli skådeplats för förskjutningar i maktbalansen i världen, menar han, och USA måste vara i stånd att påverka utvecklingen i detta område. Han citeras i Far Eastern Economic Review och tidningen rapporterar samtidigt (i maj 1974) att Diego Garcia är fri från besvärande infödingar och deras »Yankee, Go home! ».
Men man visste inte då vad som senare uppdagats: att USA och England hemlighållit att man deporterat ca 1 300 människor till Mauritius enligt ett avtal länderna emellan från 1966. Många människor hade vägrat under långa tider att låtas sig flyttas, men de hade ändå tvingats iväg under åren 1971-73.
När avslöjandet kom 1976 hade den brittiska regeringen stått för »avsöndringskostnaderna», dvs kostnaderna för tvångsförflyttningen med blygsamma 1,4 miljoner dollar.
Att ön var obebodd var annars ett av argumenten för en utbyggnad av Diego Garcia. Men att avsaknaden av invånare berodde på ett cyniskt spel under täcket var något som inte kunde stoppa utbyggnaden. Då hade man redan satt igång, och de två första årens budgetar drevs igenom till en summa på sammanlagt 33 miljoner dollar. Visserligen hade senaten (överhuset) motsatt sig utbyggnaden med knapp majoritet (»Tvångsförflyttning är inte detsamma som att komma till en obebodd plats» … ) men representanthuset godkände den mindre än ett halvår senare (april 1976).
”Ryssen är här”
Ett av de viktigaste argumenten för de som förespråkat basen på Diego Garcia har varit nödvändigheten att kontra en sovjetisk uppladdning i indiska oceanen. Amiral Zumwalt igen:
»Sedan 1968 har vi sett en stadig militär upprustning från Sovjets sida i Indiska oceanen, både vad det gäller närvaron av deras sjöstridskrafter och vad det gäller underhållet av deras militära operationer … Som en följd av denna sovjetiska upprustning så har kommunisterna idag ett militärt understöd i området som vida överflyglar USA:s.»
Sovjets flotta har idag tillgång till hamnar i över tio länder runt Indiska oceanen och deras påtagliga närvaro där är säkert inte bara en styrkedemonstration.
Precis som USA vill man skydda sina handelsvägar på haven, och här går också en ständigt isfri sjöväg mellan asiatiska och europeiska Sovjetunionen. Sovjets starka fästen i området har framför allt varit Irak, Sydjemen, Somalia och Indien. Av dessa länder har Sovjet satsat mest på Somalia där man sedan 1962 byggt upp landets armé och ordnat en viktig sjö- och flygbas i staden Berbera för egen del.
Sovjets styrkeuppvisning i Indiska oceanen har dock hejdats något genom att Somalia under det senaste kriget med Etiopien bett den sovjetiska militären att lämna landet. Men även bortsett från det så anser många »välinformerade,, betraktare att det är USA som har ett klart militärt övertag i området. En jämförelse tycks dock vara svår. Sovjets flotta är fyra gånger starkare än USA:s, räknat i antal »skeppsdagar» … men USA:s flotta anses teknologiskt överlägsen med besked. Om denna »jämförelse mellan äpplen och hangarfartyg» säger förre CIA-chefen William Colby att Sovjets flottstyrkor i indiska oceanen är förhållandevis små och inaktiva, och att de snarast är att se som ett svar på USA:s uppladdning i området (1974).
I en militär utvärdering, inte utan politiska undertoner, säger amiral Stansfield Turner (idag CIA-chef) att USA har den offensiva kontrollen i området, inklusive stöd från strandstaterna (USA har tillgång till 38 hamnar i 18 länder). Han menar också att de sovjetiska sjöstridskrafterna har övervärderats och att deras närvaro nog framför allt kan ses som »gerillataktik». Och fortsättningsvis:
» … på vår sida, bättre standard vad det gäller atom-ubåtar och vissa förbättringar i taktiska och teknologiska avseenden, men minskade eskortstyrkor; på deras sida, ökat antal både vad det gäller atom-ubåtar och robotbärande ubåtar. Denna balans svänger långsamt om till vår fördel.»
Till saken hör då att USA idag kan nå Sovjet med kärnvapen från indiska oceanen via sina ultramoderna ubåtar av Polaris-, Poseidon- och Tridenttyp. Ändå är det inte Sovjet som är huvudmålet, utan skyddet av de amerikanska ekonomiska intressena i området liksom spionverksamheten. Förre försvarssekreteraren James Schesinger uttryckte det så här:
»Berbera eller inte – vi vill i alla händelser ha Diego Garcia.»
Ubåtar och spioneri
Men vilken är då den praktiska nyttan av Dicgo Garcia? Ja, när det gäller bränsledepån så rymmer den trots allt inte mer än vad som kan tas av en modern supertanker och den måste ju fraktas dit. USA kan alltså lättare och billigare få bränsle/olja i någon av kuststaternas hamnar. Inte heller kan ön utgöra nån idealisk plats som fritidsområde för fartygsbesättningar.
Den är bara ca 20 km² stor och utan eget liv, en isolerad atoll med inte mycket annat än juke-boxar och Coca-colaautomater utöver de militära anläggningarna. Men Pentagon ser naturligtvis till det faktum att anläggningarna på Diego Garcia knappast är något man behöver ge upp i en krissituation, något som har skett t ex i Turkiet, Etiopien och Thailand och som kanske kommer att ske t ex i Sydafrika (Simonstown).
I minst två avseenden har Diego Garcia redan idag sin definitiva nytta för amerikanarna: som ubåtsstation och som underrättelsebas. Från officiellt håll har man förnekat att ön ska bli en bas för Polaris-ubåtarna, trots att detta var just vad Pentagon ville när man sökte pengar till utbyggnaden. Sovjet menar å sin sida att det är just i detta avseende som basen har sin nytta för USA och från Moskva hävdar man bestämt att USA håller på att bygga förvaringssilos för kärnvapenrobotar till ubåtarna Polaris och Poseidon.
När det gäller underrättelseverksamheten så utgör Diego Garcia en viktig länk i USA:s världsomspännande övervaknings- och spionnät. Den hypermoderna utrustningen man hade i Etiopien flyttades också över till ön sen amerikanarna fick lämna Afrikas Horn. Pentagon håller naturligtvis så mycket som möjligt hemligt i detta avseende, men det står klart att Diego Garcia nu är en viktig mottagningsstation för information från satelliter, spionplan osv, en information som man för vidare via sofistikerade datasystem till USA. Idag kan Pentagon så gott som se när en kärnvapenrobot görs klar för avfyrning nånstans inne i Sovjetunionen.
Samtidigt utgör basen en viktig relästation för högfrekvenssändningar mellan flott- och flygenheter i och runt hela Indiska oceanen. Även i detta avseende tar man hjälp av satelliter (Defence Satellite Communications System).
Kritik
I USA har kritikerna karakteriserat utbyggnaden av Diego Garcia som ett klassiskt exempel på manipulation från Pentagons sida. Debatten började redan 1968, dvs innan avslöjandena kom om hur man manipulerat med finansieringen av projektet och hur man bluffat om befolkningen på öarna, 1 300 människor som idag lever i fattigdom på Mauritius. Avslöjandena 1975 innebar ändå inte nåt annat än en kort fördröjning av projektets fullföljande. Regeringen i Washington har dessutom förklarat att invånarna på Chagosöarna inte alls utgjorde någon »distinkt befolkningsgrupp».
Men det har också kommit kritik från internationellt håll. I en FN-resolution från 1974 (där USA lade ner sin röst) uppmanades stormakterna att inte göra Indiska oceanen till en arena för sin rivalitet. Sri Lankas förre premiärminister Sirimavo Bandaranaike försökte också få med sig de andra kuststaterna i att förklara indiska oceanen som en kärnvapenfri zon, men Indien ställde sig avvisande vilket får ses mot bakgrunden av deras kärnsprängning våren 1974.
När så Pakistan ett halvår senare lade fram ett förslag i FN att åtminstone göra Sydasien till ett kärnvapenfritt område så röstade den indiske delegaten emot detta medan förslaget stöddes helt av Sri Lanka som trots en intensiv lobbyverksamhet inte kunde få med sig Indien. Inte heller kunde man ena sig om ett kompromissförslag som gick ut på att kärnvapenfriheten bara skulle gälla till havs och i luften, men inte på land. Pakistans förslag till inspektion av kärnkraftsanläggningarna var kanske den viktigaste orsaken till Indiens nej.
Resolution. Men så under de alliansfrias femte toppmöte i Colombo (Sri Lanka) i augusti 1976 lyckades man enas kring en resolution att göra indiska oceanen till en kärnvapenfri zon. Kanske var enigheten ett resultat av avslöjandena om Diego Gareia året innan, men ett är säkert och det är att USA inte kommer att montera ner Diego Garcia.
Vi befinner oss i en tid när USA:s ledare, inklusive Carter, propagerar hårt för ett robotsystem baserat på ubåtsstyrkor. USA negligerar denna resolution på samma sätt som man bl a negligerar FN-resolutionerna om isolering av Sydafrika t ex genom sitt underrättelsesamarbete med Silvermine-stationen nära Simonstown. En Pentagon-plan föreslår t o m upprättandet av en sjöbas i Transkei, ett av Sydafrikas »hemländer» med förment självständighet.
Och så det klassiska argumentet: så länge som Sovjet/Cuba finns i Angola, Etiopien, Irak etc så tänker vi finnas i Indiska oceanen …
Källor
Det bästa och mest utförliga materialet har vi hittat i en artikel av L Siegel: Diego Garcia. Den fanns i Pacific Research, vol VIII, nr 3 mars-april 1977. Dessutom har vi använt SI PR I :s årsbok 1976, J P Arnand i E & PW 5/3 77, M Klare i Kommentar 5-6 75 och 5-6 76, J Miner i GP 16/7 77, M Nörklint i Chilebulletinen 3/77, D Pieris i Far Eastern Economic Review 6/5 74, M Wängborg i Internationella Studier 3/77 samt artikeln Power Game ur FEER, Asia 1977 Yearbook.
Läs mer | Besök Sydasiens arkiv
Sydasiens arkiv, sydasien.se/arkivet,innehåller runt 150 tidskrifter. Några av de senaste tryckta utgåvorna har ännu inte publicerats som pdf. Det fysiska arkivet finns inrymt i Sydasiens redaktion, som sedan 2020 är belägen i en lokal i Mölndals Kvarnby, i området Forsåker för att vara exakt. Tryckta nummer kan beställas från redaktionen.
