Brito Fernando tar idag emot Per Anger-priset för sin kamp för rättvisa för Sri Lankas försvunna och deras familjer. Vågor av försvinnanden har tagit tiotusentals människoliv runt hela ön. Metoden sattes i system av regeringen och användes även av väpnade grupper. Sydasien har intervjuat Fernando, förra året i hans hem i Negombo i Sri Lanka och nu i Stockholm.
Brito Fernando kunde själv ha blivit ett av offren, en i statistiken över Sri Lankas alla försvunna människor. White vans, vita skåpbilar utan nummerskyltar, var under inbördeskriget 1983-2009 fruktade bland främst tamiler, då regeringens styrkor och fristående grupper använde dessa för att kidnappa och göra sig av med oönskade människor.
Under de två vänsterupproren mot staten, 1971 respektive åren runt 1989, var i stället brinnande bildäck en symbol för försvinnanden. Unga människor togs, dödades och deras kroppar brändes sedan ofta på gatorna med hjälp av bensin och bildäck för att radera ut deras identitet.
Det finns också otaliga massgravar, där kroppar dumpats. Det var ett sätt för förövarna att göra sig av med ”problemen”.
Som singales tillhör Brito Fernando majoritetsbefolkningen som talar singalesiska. Samtidigt är han en minoritet inom majoriteten, då han kommer från en kristen, katolsk bakgrund, till skillnad från majoriteten av singaleser som är buddhister.
I ungdomen var han länge inställd på att bli präst. En dag kom han till en insikt om att det var vetenskapen som lockade honom. Ett arbetsliv i meteorologins tjänst följde. Samtidig hjälpte han arbetande människor som inte själva kunde ta för sig i relationen till sina arbetsgivare.
– Jag kunde själv ha försvunnit. Vid ett tillfälle då jag skulle ha företrätt två arbetare i en förhandling sköts de och sedan brändes deras kroppar, berättade Fernando när jag träffade honom i hans hem en ovanligt het dag i februari 2025.
Han sa vidare:
– Jag blev ombedd att representera en arbetare i en disciplinär utredning som hölls i en fabrik i frihandelszonen. Vid den tiden hade jag inte den kunskapen, så jag kom inte med.
I stället följde en annan representant med. Efter förhöret kvällen 27 oktober 1989 kidnappades de båda. Vittnen klargjordes att de hade dödats och ”försvunnit”.
– Försvinnanden har använts utbrett. Allra mest av staten, av regeringar. Alla politiska ledare har blod i händerna. Och alla vet om det, konstaterar Brito Fernando.
Kommissionen som tillsattes för att undersöka försvinnanden under perioden 1988-1991 tog emot 26 000 ansökningar och senare ytterligare 10 000. Även JVP anklagades då för att ha dödat 5000 motståndare.
JVP, Folkets befrielsefront, vann två val 2024. Först vann partiledaren Anura Kumara Dissanayake, ofta kallad ”AKD”, presidentvalet och efter parlamentsvalet har den JVP-ledda regeringsalliansen National People’s Power över två tredjedelar av de 199 platserna.
Förra året var Brito besviken, när presidenten inte dök upp vid den årliga minnesdagen för de försvunna som hålls 14 februari. Regeringen har förvisso pratat om försvinnanden och försoning under debatter i parlamentet.
Inte mycket konkret har hänt. Detta trots att tiotusentals unga singaleser som misstänktes sympatisera med JVP ”försvann” och dödades av regeringens dödspatruller.
Vid en debatt kring en kommissionsrapport om tortyrlägret Batalanda (1988–1991) har regeringen lovat undersöka alla försvinnanden och mord kring ”1971” och ”1989”, alltså det första respektive andra JVP-upproret, och inbördeskriget. Det har talats om en sanningskommission, som den i Sydafrika.
I kriget 1983-2009 mellan regeringsstyrkor och LTTE-gerillan som slogs för en tamilsk stat i norr och öster dödades över 100 000 människor. Tiotusentals försvann, främst tamiler som misstänktes för samröre med gerillan, men även många journalister.
Vid det blodiga krigsslutet kom cirka 300 000 tamiler ut ur krigszonen, men uppgifter saknas om sammanlagt 147 660 personer.
– Vi kräver rättvisa och är inte mot en internationell utredning, eftersom organisationer i norr och öster driver kravet, men utan regeringens samtycke eller ett enhälligt beslut i FN:s säkerhetsråd så kommer det inte att ske. Den nya regeringen säger sig villig att samarbeta med FN men klargör att den aldrig kan tillåta en internationell utredning.
Hur ska det gå att nå sanning och rättvisa?
– Vi vill driva på de lokala mekanismer som vi fick 2018 efter att Sri Lankas dåvarande regering stödde resolution 30/1 i FN:s råd för mänskliga rättigheter, klargör Fernando.
De två institutionerna Office for Missing Persons och Office for Reparations i Sri Lanka har mandat att utföra arbetet.
Fakta | Om Per Anger-priset
Sveriges regering delar sedan 2004 ut ett internationellt pris för mänskliga rättigheter till en person eller organisation som har gjort stora humanitära och demokratifrämjande insatser i sitt hemland.
Priset har fått sitt namn efter Per Anger som var sekreterare vid den svenska legationen i Budapest. Han tog initiativ till det svenska arbetet att rädda så många människor som möjligt undan förföljelse och avrättningar i det nazistockuperade Ungern under andra världskriget.
Ett antal svenska organisationer som verkar för mänskliga rättigheter kan nominera och myndigheten Forum för Levande historia utser pristagaren.
Pristagaren 2026, Brito Fernando, får under en ceremoni i Stadshuset i Stockholm 21 maj ta emot en statyett, ett diplom och prispengar. Prisutdelare är kulturminister Parisa Liljestrand.
Juryns motivering:
Brito Fernando har vigt sitt liv åt att kämpa för de marginaliserade och att söka sanningen om de människor som försvunnit under Sri Lankas perioder av politiskt våld och inbördeskrig. I Per Angers anda, utan egen vinning eller strävan efter erkännande, står han modigt upp för dem som inte hörs.
Brito Fernando arbetar uthålligt för att utkräva ansvar och upprättelse. Han påminner om vikten av att minnas och försonas. Med risk för sin egen säkerhet försvarar han idén om ett samhälle där rättvisa gäller för alla, samt bygger broar mellan etniska och religiösa grupper i ett land präglat av djupa klyftor.
Det är därför av särskild betydelse att Brito Fernando tilldelas Per Anger-priset – ett erkännande av en livslång gärning i mänsklighetens tjänst.
* * *
”Jag tycker att det här viktiga priset framför allt påminner vår regering om att det internationella samfundet fortfarande bryr sig”
Nu sitter Brito Fernando i ett konferensrum högt uppe i myndigheten Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i Stockholm.
Med sig har han följeslagaren Arjuna Parakrama, professor emeritus i engelska och doktor i filosofi vid universitet i Peradeniya, där han också varit föreståndare för Centre for the Study of Human Rights.
– Jag tycker att det här viktiga priset framför allt påminner vår regering om att det internationella samfundet fortfarande bryr sig och är intresserat av de påtvingade försvinnandena i Sri Lanka, säger Brito Fernando.
Dagen då vi ses, 18 maj, uppmärksammar tamiler i Sri Lanka och diasporan ”Massakern i Mulllivaikal”, då tusentals tamiler dödades och försvann enbart under inbördeskrigets sista dagar.
– Oavsett vad som görs i FN:s råd för mänskliga rättigheter, inklusive resolutionen som Sveriges regering stödjer, så säger de nu öppet att de stödjer arbetet för att gå till botten i frågan om försvinnanden i Sri Lanka. På så vis kan det få en stark effekt på vår regering.
Men det har gått många år och inte mycket har hänt.
– Ja, vi kan inte förvänta oss så mycket av den här regeringen. För tillfället koncentrerar vi oss på den tillfälliga utbetalning som den har utlovat. Den måste betala, men är ovillig att göra det. Familjerna har satt mycket hopp till den här regeringen, eftersom många inom JVP var med vid upproren 1971 och 1989. Därför måste vi pusha på.
– Regeringen säger att den inte kommer att medverka i några internationella undersökningar, men godtar FN:s program för utbetalning av kompensation och sanningssökande. Det måste till någon form av ansvarsutkrävande. De som är skyldiga måste straffas för att inte andra ska göra på samma sätt i framtiden.
På vilken nivå kan åtgärder tas – är det mot militära beslutsfattare, ansvariga politiker eller till och med mot enskilda soldater?
– Folket stödde den här regeringen i valet, så den behöver bara ge sig ut och prata med människor i drabbade områden och fråga dem. Det måste ställas krav på kompensation och sanning.
Finns det några fall där ni har nått fram och fått önskat resultat och rättvisa?
– Nej, nej. Om vi tar det så berömda fallet med Prageeth Eknaligoda [satirtecknaren som försvann i Colombo i januari 2010, red anm]. De fortsätter arbeta med det fallet i domstol. Så det är något. Sedan har vi fallet som rör kidnappningen av elva ungdomar, som utfördes av Sri Lanka Navy, 2008. Nyligen avlägsnade chefsåklagaren dåvarande befälhavarens namn. Offrens familjer vände sig mot beslutet och Högsta domstolen bestämde då att denne skulle inkluderas bland de anklagade. Det är något.
– Men jag oroar mig för rättsfallen, för då måste det bevisas ”utom rimligt tvivel”. Vi har erfarenhet av detta, då arbetare sköts till döds 2012, när de protesterade för att få rent dricksvatten. Alla misstänkta släpptes. Därför är jag orolig; om vi inte lyckas åstadkomma en stark opinion så kommer vi inte nå resultat. Politiken blandas alltid in.
När det blev känt att du skulle få priset, hur var reaktionen i Sri Lanka?
– Inget har kommit officiellt från regeringen. Premiärministern gratulerade mig när jag träffade henne, men jag vet inte om det är från hjärtat. I andra kretsar har det varit positiva reaktioner.
– Vi ska arrangera något när 300-400 mödrar tar emot mig vid minnesmonumentet för de försvunna och priset presenteras där. Kampanjen kan stärkas genom att Sveriges regering fortfarande bryr sig om Sri Lanka.
– Andra människorättsorganisationer och Human Rights Commission (HRC) har varit positiva. HRC har också kommit med rapporter om försvinnanden. Men regeringen godtar inte deras rekommendationer. Vi behöver arbeta med HRC kring detta för att detta ska erkännas, så att det byggs upp ett tryck. Deras rekommendationer måste implementeras.
Vad mer kan göras rent konkret i nuläget, 2026?
– Utredningen om massgraven i Matara måste öppnas igen. Utgrävningar har gjorts och 157 skelett hittades då. DNA-prov som skickades till USA visade att årtalen inte stämde. Men benen skickades till USA under Gotabaya Rajapaksas tid som chef för försvarsministeriet [2005-2015, red anm]. Vi tror inte på det resultatet, utan är säkra på att kroppar begravdes där när Gotabaya Rajapaksa [tidigare militär befälhavare, chef för försvarsministeriet och president, red anm] var ansvarig befälhavare och 1100 människor rapporterades försvunna i det distriktet.
– Rättsfallet kan öppnas igen. Den som vill kan vända sig till polisen för att göra en anmälan. Det ska vi göra.
– En annan sak som vi ska göra är att arrangera kulturevenemang på gatorna – musik och utställningar. Vi har erfarenhet från det från 2015, då vi genomförde kampanjer. På så sätt kan vi få uppmärksamhet och genomslag.
– Vi behöver också nå tredje generationen i de drabbade familjerna. Annars kan vi inte fortsätta. Annars kommer detta att försvinna. De äldre deltar, men är samtidigt lite rädda för att de yngre ska delta, om något händer i framtiden. Men kampen måste fortsätta.
– Regeringen vet att frågan dör ut i framtiden. De vill visa internationellt att de gör något, även om de inte gör något alls. Regeringen säger att de vill arbeta med FN, men inte involvera några internationella krafter i ansvarsutkrävande. De är inte intresserade. De är rädda för att militären, som var de värsta förövarna i norr, öster och i söder. Militärerna har ett tätt samarbete med regeringen, som måste ta detta på allvar.
Kommer ni att bege er till de platser där försvinnanden har ägt rum?
– Vi besöker regelbundet ett tiotal platser. Många människor använder varken telefon eller dator, så de måste få veta vad som händer. Åtminstone två gånger per år. Vi har också en del månatliga möten för att hålla kontakten.
— Därför tro vi att det nu är viktigt att få till de här tillfälliga utbetalningar på 200 000 rupier som regeringen utlovat. Det blir en uppmuntran, att de i alla fall får något. Den här regeringen betalar inget, även om den har avsatt pengar för utbetalning till 5000 familjer. Än så länge har de inte betalat något alls.
– Den föregående regeringen under Ranil Wickremesinghe, som själv var inblandad i tortyrläger och annat [som politiker under vågen av försvinnanden under 1980-talets slut, red anm], betalade kompensation till 4000 familjer. Den här regeringen måste göra det den lovat. Men i den utlovade takten skulle det ta tio år att betala alla familjer som är registrerade. Alla har inte ens registrerats än.
Kampen för försvunna tamiler under inbördeskriget förs separat numera?
– Från 2012 arbetade vi tillsammans. Det skedde efter samtal och en överenskommelse med biskopen i Mannar. Vi arbetade med ett sextiotal grupper. Efter 2015 då en ny FN-resolution släpptes så höll vi en gemensam marsch i öster och organiserade oss där.
– På senare tid säger de att de tyvärr inte har något förtroende för singalesiska regeringar och efterfrågar internationell rättvisa. Det är försvarbart, eftersom vid inrättandet av Office for Missing Persons [OMP, kontoret för försvunna människor, red anm], och Office for Reparations [Kontoret för kompensation, red anm], så har det inte blivit något resultat.
– Ingen sanning har kommit ut. Regeringen säger inget. De säger att några är döda och att andra har gift om sig.
– OMP fungerar heller inte eftersom de inte har tillräckligt med personal. De har haft 29 medarbetare och skulle nu få ytterligare 60, men de skulle behöva 250. De säger att de följer de internationella resolutionerna, men inget händer. Och när Gotabaya Rajapaksa kom till makten 2019 så drogs stödet för resolutionen tillbaka.
– Den här regeringen återanslöt inte, utan är tyst. De säger att ingen internationell mekanism behövs, men de ska arbeta med FN. Jag vet inte vad det betyder. Så där håller det på.
– Vi måste visa det internationella samfundet att den här regeringen inte har någon politisk vilja att åstadkomma en konkret lösning i den här frågan. Ingen regering har haft det. Den här regeringen borde ha det, eftersom deras partikamrater försvann 1971 och 1989. Det fanns så mycket hopp, att de skulle göra mer.
– Nu ser vi att tidigare regeringar faktiskt har gjort mer än denna. Så vi måste vänta och se. Kampanjen måste fortsätta för att sätta press.
Det krävs väl både hårt arbete och strategiskt tänkande för att komma framåt?
– Med 35 år i det här fältet så har vi nått någonstans. Det är inte enkelt. Vi är glada över att ha nått något. Men det känns ändå som att det inte ger något, att inget händer. Offrens familjer måste känna att det ger något. Utbetalning av pengar skulle betyda något. Det skulle vara ett delmål, sedan behövs mer.
Kan ni få ett momentum genom priset?
– Vi måste skapa det själva. Det sker inte av sig självt. Familjemedlemmar var glada när priset tillkännagavs. Det kan uppmuntra dem, så att vi tillsammans kan sätta press på regeringen. Vi är tacksamma för Sveriges regering och de som utsett oss till att få det här priset. Nu måste vi använda det.
Är delar av samhället och kanske några inom regeringen mer intresserade?
– Vi hoppas kunna involvera civila organisationer. Det finns inget gemensamt nätverk i Sri Lanka som arbetar övergripande för att nå resultat, utan det sker i specifika frågor. Offren finns, men fler människor behöver förstå att något liknande kan hända även dem.
För att det inte ska ske igen.
– Ja. I ett fall som rör en parlamentsledamot som dödades i protesterna 2022, så kompenserades familjen med tio miljoner rupier. I ett annat fall fick en dödad politikers familj 5,1 miljoner. De försvunnas familjer behandlas inte på samma sätt. Regeringen säger att den kommer ut med starka åtgärdspaket, men det sker inte.
Försvinnanden blev en vanlig företeelse i Sri Lanka, hur kommer det sig?
– Efter 1983, och de etniska upploppen då 3000 till 4000 dödades och egendom förstördes, blev LTTE starkare. Regeringen då började vedergälla genom försvinnanden. Vi har inte en exakt siffra på hur många det handlar om.
– Människor har inget förtroende, då de har fyllt i så många formulär genom åren, till FN och andra. Om de vet att det är på riktigt så kommer de att registrera. Nu gör de inte det. Jag tror att regeringen vill stänga OMP och inför en deadline för registrering.
Byråkrati omgärdar frågan – gör det att det är svårare att komma framåt?
– Delvis det och att de som nu har positioner inom armén var med 1989. Åtgärder vidtas kring utredningen av påskdåden [21 april 2019, då fler än 270 människor dödades i islamistiska terrordåd riktade mot kyrkor och utländska turister, red anm] och det är bra. Men vissa av regeringens tillsatta personer har kopplingar till 1989, så vi misstänker att det är därför de är motvilliga till att vidta åtgärder mot styrkorna .
Är det på samma sätt med försvunna tamiler?
– Ja, och därför säger det tamilska folket att det måste till en internationell undersökning. Och de har ju rätt i det. Om inget händer så måste det bli så. Regeringen tar inget ansvar och släpper exempelvis inga listor med namn på de som övergav sig i krigets slutskede. Så varför ska de tro på det här systemet? Det behövs internationell påverkan. Samtidigt vet vi att varken Indien eller Kina kommer att hjälpa oss. Vi skulle åter kunna agera tillsammans, [tamiler och singaleser, red anm].
Kärnan är väl densamma?
– Ja, människor har överlämnat sig till regeringen och sedan försvunnit. Då måste regeringen ta ansvar. Även om olikheter finns bör vi försöka hitta vägar att kämpa tillsammans.
Det är hårt arbete och rent mentalt måste det vara påfrestande att ständigt tänka på dessa frågor?
– Trots allt är vi lyckliga som kan arbeta med något som vi verkligen vill arbeta med. De flesta kan inte det. Och vi har nått en del resultat. Men offren måste känna att de får ut något. Sanningen måste fram. Kompensation måste ges. Då kan människor fortsatt ha ett visst förtroende för den här regeringen.
Är det en risk att pengar som har avsatts i stället används till annat på grund av den ekonomiska krisen?
– Ja, de kan argumentera för det. Men det har avsatts pengar för många olika saker. Detta måste prioriteras. Vi har haft ett möte med premiärministern och frågat vad de tänker göra, om de kan berätta om sin plan och tid för genomförande av den. Men inget händer.
Även på FN-nivå är det ju ett faktum att väldigt lite händer.
– Men som tur är finns frågan kvar på FN:s agenda. Andra länder kan vidta åtgärder. Men regeringen kan fortfarande säga att de inte stödjer detta.
Läs mer | Reportage i Amnesty Press
Artikelförfataren Johan Mikaelsson gjorde 2025 ett reportage om människorättsförsvarare i Sri Lanka som publicerades i Amnesty Press #2 2025. En av de porträtterade MR-försvararna var Brito Fernando. När det stod klart att Fernando skulle tilldelas Per Anger-priset 2026 publicerade Amnesty Press ett utdrag i en separat artikel.
