Den abrupt avbrutna intervjun med en iransk besättningsman från det sänkta skeppet Iris Dena har skakat om journalisten Sulochana Ramiah Mohan vid Ceylon Today. Trots all turbulens har hon inte vikt ner sig. Läs intervjun med Sulochana, som tre år på raken utsetts till ”Årets journalist” i Sri Lanka.
Händelsen beskrivs i artikeln ”Sri Lanka, ett sänkt iranskt skepp och hot mot journalister”, publicerad den 21 april 2026. I den här intervjun svarar Sulochana Ramiah Mohan skriftligt på ett antal frågor. Hon har också skrivit för Sydasien under ett antal år.
När du ser tillbaka på ”incidenten” i Galle 9 mars, kan du beskriva hur den har påverkat dig?
Jag utsattes för ett omotiverat utpekande, trakasserier och skrämsel på sjukhuset i Galle. Jag blev verbalt angripen och tvingades avslöja min identitet på ett sätt som kändes djupt förödmjukande, särskilt i närvaro av myndighetspersoner. Det var en plågsam och förnedrande upplevelse – något jag aldrig tidigare har varit med om under min karriär.
Jag har byggt upp ett rykte inom journalistiken, bland annat genom att få priset som årets journalist tre år i rad och genom att uppmärksammas som kvinnlig ledare i Sydasien i Singapore. Därför fick den här händelsen mig att ifrågasätta om en sådan behandling verkligen är acceptabel i Sri Lanka. De gick igenom min telefon och jag kunde inte kontakta någon.
”I det ögonblicket kände jag mig fullständigt isolerad, utan någon som kunde tala för mig eller försvara mina rättigheter.”
I det ögonblicket kände jag mig fullständigt isolerad, utan någon som kunde tala för mig eller försvara mina rättigheter. Det som var särskilt skrämmande och förnedrande var att jag tvingades skriva under ett polisprotokoll på singalesiska – ett språk som användes mot mig. Även om jag kan läsa singalesiska behöver jag tid för att läsa och förstå innehållet. Jag hade dessutom inte ens mina läsglasögon med mig. Men jag tvingades skriva under. Jag ville därifrån så snabbt som möjligt. Det var under sådan press som jag skrev under.
När jag tänker tillbaka på det som hände den 9 mars 2026 känner jag mig djupt skakad. Upplevelsen har fått mig att ifrågasätta värdigheten och tryggheten i att arbeta som journalist i det här landet. Den har varit djupt demoraliserande.
Din anmälan som lämnades in till polisen verkar hittills inte ha tagits på allvar, men vissa oppositionspolitiker har tagit upp frågan i parlamentet och krävt åtgärder mot polisen. Kan du reaktionerna och hur regeringsföreträdare reagerat på uppgifterna som framkommit om händelsen?
Efter att jag delat delar av min upplevelse på sociala medier var det Shanakiyan Rasamanickam, parlamentsledamot för minoritetspartiet ITAK, som kontaktade mig för att förstå vad som hade hänt. Jag informerade honom om incidenten och han tog därefter upp frågan i parlamentet.
Som svar uppgav ministern för allmän säkerhet, Ananda Wijepala, i parlamentet att han skulle ta reda på alla relevanta detaljer och undersöka saken. Men nästan en vecka har gått och jag har varken fått någon återkoppling eller sett att några åtgärder har vidtagits.
Den 20 april 2026 skickade jag formellt in ett klagomål till ministern via WhatsApp och bad tydligt om att mitt namn skulle tas bort från polisens anmälan.
Jag tog också upp en senare händelse där den kriminaltekniska avdelningen, CID, enligt uppgift hade kontaktat X (tidigare Twitter) om mitt inlägg om kolkrisen och begärt att det skulle tas bort.
Jag delade alla relevanta uppgifter med ministern via WhatsApp och hoppas att han nu kommer att svara och vidta de åtgärder som krävs.
Attacken involverade både polisen och den iranske sjömannen. Tänker du väcka åtal mot den iranske sjömannen eller hans överordnade för att de fysiskt attackerade dig, en lankesisk medborgare på lankesisk mark?
Jag har valt att inte driva frågan vidare när det gäller den iranske sjömannen, eftersom det skulle kunna skapa ytterligare och onödiga problem för mig och min familj, och dessutom riskera att utvecklas till en diplomatisk konflikt.
Incidenten inträffade när sjömannen gav en intervju med hjälp av en tolk från Irans ambassad. Jag hade fått hans tillåtelse och även tolkens tillåtelse genom att visa mitt presskort från statliga medier. De gick med på intervjun.
”Situationen eskalerade plötsligt och utan förvarning.”
Mot slutet av samtalet fick han ett telefonsamtal. Samtalet kom till tolkens mobiltelefon.
Efter det blev han märkbart upprörd, knuffade mig och verkade försöka slå mig. Han slet åt sig mina anteckningar och sa: ”Skriv inte!”.
Situationen eskalerade plötsligt och utan förvarning.
Jag kan inte med säkerhet säga vad som sades under telefonsamtalet. Men jag misstänker att han kan ha fått veta att jag tidigare hade intervjuat Israels ambassadör i New Delhi, vilket kan ha gjort honom arg. Jag vet dock inte vem som ringde eller varför det framkallade en sådan reaktion.
Det som är tydligt är att incidenten var helt obefogad. Jag misstänker också att samtalet kom från Irans ambassad i Colombo och att någon som känner till mig medvetet skapade den här situationen.
Att angripa en journalist är inget jag någonsin kan acceptera. Jag hade kunnat driva frågan vidare. Jag hade kunnat gå till Irans ambassad och klaga eller rapportera händelsen till president AKD, som ”räddade” sjömännen. Men jag har valt att ursäkta sjömannen eftersom han hade förlorat många av sina vänner och befann sig under stor press. Det är den enda anledningen till att jag inte driver ärendet vidare. Inte för att jag drog mig tillbaka av rädsla.
Som journalist är jag engagerad i opartiskhet. Mitt arbete kräver att jag talar med alla relevanta parter i en konflikt eller global fråga. Innan detta hade jag försökt få en intervju med Irans ambassadör, men hans kontor meddelade att han inte var tillgänglig. För att kunna rapportera om kriget intervjuade jag därför Israels ambassadör i New Delhi, och den intervjun publicerades veckan innan. Jag tror att detta förmedlades till sjömannen, som då tappade kontrollen.
”Jag anser att det är avgörande att journalister inte polariseras eller begränsas av politiska eller diplomatiska hänsyn.”
Jag anser att det är avgörande att journalister inte polariseras eller begränsas av politiska eller diplomatiska hänsyn. Jag borde kunna intervjua iranska, amerikanska eller israeliska företrädare fritt utifrån den globala situationen.
Att jag försökte tala med den iranske sjömannen visar i sig mitt engagemang för rättvisa och för att skildra alla perspektiv. Mot slutet av intervjun bad sjömannen mig att inte skriva om samtalet. Det gick jag med på. Men polisen, sjukhusets säkerhetspersonal och den iranska ambassadens representant skapade en stor scen och gjorde situationen mycket obehaglig för mig.
Journalistik måste till sin natur vara oberoende. Det är min plikt att rapportera utan partiskhet och att tala med alla parter som behövs för att ge allmänheten hela bilden. Och som jag lovade publicerade jag aldrig intervjun. Jag respekterade sjömannens önskan. Kanske skulle han själv hamna i en svår situation i Iran om han inte följde regeringens regler. Jag tänkte också på det.
Du nämnde i polisanmälan att du behandlades annorlunda när poliserna i Karapitiya fick veta att du är tamil. Det verkar vara ett mönster som ofta nämns av tamilska journalister i norr, som lever under ständig övervakning. Kan du beskriva på vilket sätt människor, inte bara journalister, behandlas olika beroende på etnicitet?
Jag blev djupt chockad när en högre polis vid Karapitiya-sjukhusets polisstation, som redan hade mitt nationella id-kort i handen, krävde att jag skulle säga mitt namn högt. Mitt namn stod tydligt skrivet på kortet på singalesiska och det fanns ingen legitim anledning att tvinga mig att upprepa det offentligt.
Jag var omgiven av poliser från södra Sri Lanka, sjukhuspersonal och säkerhetsvakter, som alla väntade på att höra mitt namn. Jag förstod innebörden i kravet och valde att inte svara. Polisen läste då upp mitt namn högt själv, vilket gjorde min tamilska identitet tydlig för alla närvarande.
”Den här upplevelsen var djupt plågsam och väckte allvarliga frågor hos mig om värdighet, professionalism och lika behandling.”
Fram till dess hade de, trots att jag talar flytande singalesiska och upprepade gånger bad om att få lämna platsen, inte förstått att jag var tamil. När mitt namn väl uttalades upplevde jag att deras attityd förändrades. De verkade bli friare i sina kommentarer om mig och mitt yrke, som om de nu kunde agera utan begränsningar. En polis sa till och med att jag måste gripas. Det lät helt absurt.
Den här upplevelsen var djupt plågsam och väckte allvarliga frågor hos mig om värdighet, professionalism och lika behandling. Vi har hört om den här typen av trakasserier i norra och östra Sri Lanka. Jag har själv skrivit om det. Det här är första gången jag själv har upplevt något liknande. Jag har tur som talar bra singalesiska – annars hade jag utan tvekan blivit ännu mer trakasserad.
Du har ställts inför nya problem sedan ett av dina inlägg på plattformen X med länk till en artikel du har skrivit anmälts av CID – vad handlar det om?
Den 17 april 2026 kontaktade Criminal Investigation Department (CID), den kriminaltekniska avdelningen enligt uppgifter X (tidigare Twitter) angående ett inlägg jag gjorde om kolkrisen.
Det tycker jag är mycket oroande. Många journalister har kritiskt granskat regeringen utan begränsningar, medan min rapportering var återhållsam och byggde på information från officiella källor. Trots det verkar CID ha riktat in sig särskilt på mitt arbete.
Jag kan inte förstå vad i min rapportering som skulle kunna betraktas som ett brott som motiverar sådana åtgärder. Det väcker allvarliga frågor om varför jag pekas ut.
Jag är också oroad över att min tidigare upplevelse i Karapitiya – där inga åtgärder har vidtagits trots min anmälan – nu kan bidra till ett mönster där jag granskas allt hårdare. Situationen är både oroande och svår att förstå.
Rättsprocesser i Sri Lanka är kända för att ta mycket lång tid. Vad tror du, din tidning och din advokat kommer att hända härnäst i den här processen?
I det här skedet är det inte klart jag vilka fler steg jag ska ta. Jag vet att rättsprocesser tar lång tid i Sri Lanka. Men jag hoppas fortfarande att regeringen snabbt ska hantera min situation och ta bort alla anklagelser mot mig, eftersom det också skadar regeringens anseende.
Jag hade personligen aldrig trott att jag skulle drabbas av den här typen av problem under president Anura Kumara Dissanayakes regeringstid.
I Sri Lanka saknar journalister ofta tillräckligt skydd. Det är en sorglig verklighet. Organisationer som Free Media Movement, South Asian Women in Media (SAWM), Social Media Journalists for Democracy in Sri Lanka och några andra har fördömt regeringen och gett sitt stöd.
”Som journalister arbetar vi i allmänhetens intresse. I gengäld måste allmänheten också förstå vikten av att skydda pressfriheten.”
Det offentliga stödet är stort. Jag ser många på sociala medier som kritiserar regeringen. Det är inte det jag ville se. Jag ville se en rättvis regering som behandlar alla medborgare rättvist.
Som journalister arbetar vi i allmänhetens intresse. I gengäld måste allmänheten också förstå vikten av att skydda pressfriheten.
Jag uppskattar att människor runt omkring mig har reagerat direkt. Jag vill tacka alla som har uppmuntrat mig och bett mig att vara modig.
Det som betyder mest för mig är att rätta till den negativa bild av mig som staten har skapat.
Jag har byggt mitt rykte genom hårt arbete och uthållighet. Den respekt och trovärdighet jag har fått är helt min egen. Jag har övervunnit många svårigheter under min karriär, inklusive övergrepp och rasism under mina första år som journalist.
Sådana erfarenheter borde inte fortsätta. Vi måste gå vidare med mer progressiva idéer för att skapa ett bättre och mer rättvist samhälle.
Sri Lanka och dess människor är varma och omtänksamma. Men tyvärr fortsätter förtrycket av medier. Och den här gången är det jag som har drabbats.
Slutligen, tror du att det finns en koppling till att CID kontaktade X om ett inlägg där du länkade till din artikel i Ceylon Today om den pågående diskussionen kring den så kallade ”kolskandalen”, när flera andra medier också rapporterade om frågan utan att några klagomål riktades mot deras rapportering?
Jag förstår verkligen inte vad det var i min rapportering på X som skulle kunna ha väckt oro eller upprört någon.
Om det fanns någon felaktighet eller något som uppfattades som missvisande finns det etablerade vägar, som rätten till genmäle. Det finns alltid utrymme i tidningen för sådana svar. Jag förstår inte varför man inte valde den vägen.
I stället ger beslutet att involvera CID och kontakta plattformen intrycket av att jag skulle ha begått ett allvarligt brott. Det är djupt oroande.
Flera kollegor har delat sina egna artiklar om kolfrågan med mig och många av dem är betydligt mer kritiska än det jag själv publicerade. Det väcker ännu fler frågor om varför just mitt arbete har pekats ut.
Jag tror inte att det handlar om personlig hämnd, eftersom det är svårt att tänka sig att CID skulle agera på den grunden. Men bristen på tydlighet kring hur och varför detta inleddes är oroande.
”Trakasserier mot journalister i Sri Lanka är långvariga och systematiska – det är inget nytt.”
Det gör mig osäker på hur systemet fungerar och om någon verklig förändring faktiskt har skett.
Sammantaget är situationen djupt oroande. Trakasserier mot journalister i Sri Lanka är långvariga och systematiska – det är inget nytt. Som Human Rights Watch nyligen konstaterade har den nuvarande regeringen inte förändrat dessa mönster i någon större utsträckning.
Läs mer | Om händelsen i Galle
