Män kommer för några timmar av njutning, kvinnorna är fast i hela sina liv. Många kommer som barn, andra föds på ön Banishanta – Bangladeshs bordellö.
– Jag var tvungen att lämna min familj då de är väldigt fattiga, säger Sathi, som är sexarbetare på ön.
Om reportaget: Alla som medverkar har själva velat berätta sina historier och har insisterat på att synas med bild och förnamn i reportage och fotoutställning (Dokfotosalong 2023 på Arbetets museum i Norrköping, vernissage 23 september).
Det är först bara ljudet som hörs, ett svagt kluckande i den mörka kvällen, men i takt med att ljudet blir allt starkare dyker en rödblå träbåt upp genom diset. Den åker långsamt fram i det lugna vattnet och lägger till vid en smal, till synes ostabil, träbrygga. Så snart båten är förtöjd hoppar flera förväntansfulla män av och småspringer över bryggan till land.
26-årige Sathi sitter i mörkret. Hennes ansikte lyses endast upp av den lilla strimma ljus som sipprar in genom dörren till hennes hem. Huset där hon bor är byggt av bambu och perforerad plåt, golvet är gjort av lera. Hon bor på ön Banishanta i Sundarbans utkant i södra Bangladesh. En plats som ligger utanför landets näst största hamn Mongla och byggdes för till en början för att roa sjömän.
– Jag flyttade hit ensam, för 16 eller 17 år sedan, säger Sathi. Hon berättar att hennes syster är död och att hon jobbar på bordellen är för att kunna försörja sin systers barn.
Det kallas ibland ”världens äldsta yrke”, men utan att gå in på om det stämmer eller inte så har bordeller, som den på Mongla, funnits i landet redan långt innan Bangladesh blev en självständig nation. Vissa av landets omkring 20 officiella bordeller har verkat så länge som 200 år.
Jag är i trubbel på grund av att jag är här, men jag har inget val.
Bangladesh är ett av få muslimska länder där organiserad prostitution är laglig, så länge det sker på godkända bordeller och de prostituerade är myndiga. Dock är det mer regel än undantag att flickor som kommer till bordellerna är under 18 år. Unicef uppskattade att det 2004 fanns över 10 000 minderåriga i den organiserade bordellverksamheten i landet medan andra organisationer uppskattar att siffran är minst den tredubbla.
En hård dubbelsäng byggd av trä tar upp nästan all golvyta i Sathis rum. I ena sidan av rummet står det ett träskåp med vikta sarees, parfymflaskor, en flaska med honung, desinfektionsmedel och ett glas med fyra blommor i. Från väggarna hänger det kläder.
– Jag är i trubbel på grund av att jag är här, men jag har inget val. Jag har inte kunnat lägga undan några pengar eller köpa något av värde, säger hon och fortsätter:
– Skulle jag ha råd så skulle jag flytta hem igen. Hem till Khulna.
Omkring 180 personer arbetar på bordellen, men många fler bor i området. En stig som går längs vattnet leder igenom bordellen. Husen ligger som en rad på ena sidan stigen medan det på andra sidan sticket ut små bryggor som folk använder för att komma i land på ön.
Marken är torr och sprucken. Synen utifrån är att det bor nästan lika många barn som vuxna i bordellen. Förutom att springa omkring och leka så sitter flera barn i små kiosker som ligger längs stigen. I kioskerna kan man köpa energidrycker, tvål, parfymer, desinfektionsmedel och flaskor med naturligt potensmedel.
Ett av husen som som ligger närmast vattnet har halvt rasat samman, och det är ett stort hål i golvet där man ser havet igenom. Erosion har gjort att marken långsamt försvinner. Liksom en stor del av landet är Mongla hårt utsatt av tropiska stormar, cykloner och havsnivåhöjningen. Sathi berättar om hur hon under den senaste cyklonen tog skydd i sitt hus.
– Taket föll ner över mig. Varje gång det kom en våg forsade det in vatten och översvämmade huset. Då jag inte har några pengar har jag inte kunnat reparera mitt hem, säger hon.
– Det har gjort att jag inte alls får så många kunder som förut.
Några av bilderna från reportaget är del av Arbetets Museums Dokumentärfotosalong 2023 som visas mellan 23 september och 14 januari i Norrköping.
