Utpekad som ”rovdjur på pressfrihet” förnekar mord

Journalister i Sri Lanka som stod i vägen för regeringens krigsinsats sköljdes med i en mordvåg. I en intervju med Sydasiens Johan Mikaelsson förnekar försvarsministeriets dåvarande chef Gotabaya Rajapaksa att en enda tamilsk journalist mördades. Det häpnadsväckande uttalandet låter sig enkelt motbevisas.

Vid 18-tiden på kvällen samlas ett hundratal journalister, redaktörer och aktivister vid Pressinstitutet i Colombo för att uppmärksamma att World Press Freedom Day står för dörren nästa dag, den 3 maj. Detta är bara ett av de tillfällen då journalister på ön manifesterar, minns, begrundar och diskuterar. Störst är minnesdagen för Sunday Leaders redaktör Lasantha Wickrematunge, som mördades den 8 januari 2009 och blev en ikon för kampen för yttrande- och pressfrihet.

Även om fokus för seminariet ligger på situationen idag och hur medierna ska utvecklas konstaterar talarna att det som stör dem mest är att rättvisa inte skipas. Morden och attackerna på journalister och redaktioner främst åren 2004–2010 har satt djupa spår. Samtliga av dessa brott är fortfarande ouppklarade.

I Sri Lankas mediesfär ses ”mediaveteraner” med stor respekt. De har varit med i gemet åtminstone sedan 1980-talet. Deras perspektiv är vidare och djupare. De var med när dödandet och försvinnandena i slutet på 1980-talet nådde en skrämmande botten. I norr rasade strider mellan tamilska separatister och indiska fredsstyrkor. I söder försökte vänstergerillan JVP med våld ta makten. Regeringsstyrkorna slog till brutalt i alla väderstreck.

Mediaveteranerna har upplevt grymheterna på nära håll, sett kollegor dödas på 1980-, 1990- och 2000-talen. Andra bara försvann. Nu kan de slappna av, eller?

– Det är inte över. De här mördarna, vilka vi i många fall vet vilka de är, går fortfarande fria, säger en mediaveteran, en senior redaktör, efter seminariet.

– De har bara lytt order, inte ens vetat varför de har dödat en person, bara fått veta att det måste göras. På slagfält handlar det om att döda eller dödas. Eller hur!? Där ges ingen andra chans. Vi har också haft en situation där mördarna i många fall har mördats av andra mördare.

Politiker såväl i regering som opposition har ”riktiga skelett” i garderoben. Mediaveteranerna konstaterar att de som beordrat och bär ansvar är de sista att åka fast. Att intervjua Gotabaya Rajapaksa, försvarsministeriets dåvarande chef, som är den som allmänt anklagas för att ha satt igång mordvågen under inbördeskrigets slutskede ser de som meningslöst. För deras egen del är det otänkbart.

– Jag vill inte riskera mitt liv! Och jag är inte det minsta intresserad av att fråga honom något eller lyssna på vad han skulle säga. Han kommer att säga att det inte är sant, ”fake news”.

Det är vad han kommer att säga?

– Ja. Och han blir glad att få en plattform. Det blir bara mer moln som skymmer sikten. Han kanske spelar in och hans medieansvarige kan skapa en helt egen historia på webben. ”En utländsk journalist kom hit och ifrågasatte vår stora politiker och hjälte”. Risken är att allt blir än mer lerigt, grumligt, för alla de som mist en anhörig.

Tack vare noggranna försiktighetsåtgärder har de överlevt och blivit ärrade veteraner. Journalister som inte har haft samma tur finns listade i boken ”Martyrs of Freedom of Expression in Sri Lanka”, som Free Media Movement gett ut.

Medieveteranerna nämner fall där utländska journalister råkat illa ut när de lagt sig i. Två pressfrihetsaktivister från Australien fick hotellrummet genomsökt hölls och förhördes flera dygn. Journalister har skuggats och utsatts för rån och kidnappningsförsök. Flera har utvisats eller inte fått sina journalistvisum förnyade.

Den amerikanska journalisten Marie Colvin var nära att dö 1999 under en reportageresa in i Tigerland för brittiska The Times. Hon klarade sig från ön med ett förlorat öga, men dödades i Syrien 2012.

Nu är det en annan tid och sedan 2015 en ny regering, men mediaveteranerna tar inget för givet. Lugnet kan övergå i en ny era av repression. Mord kan åter bli en metod att bli av med dem som ifrågasatt och utmanat makten med krav på rättvisa.

En av öns mest framträdande människorättsaktivister, Ruki Fernando, som också deltagit vid seminariet vill inte snäva in problemet kring enbart pressfrihet.

– Vi måste se bortanför journalister och medier och se på yttrandefriheten i stort. De senaste åren och även i år har människor som uttryckt sig angripits. De har hotats och attackerats. Det är hundratals fall under 2015, 2016, 2017 och 2018 och nästan total straffrihet för dessa brott, säger Ruki Fernando.

I Sri Lankas konstitution garanteras medborgarna yttrandefrihet. I praktiken fungerar det inte.

– Den som utnyttjar rätten till yttrandefrihet får friheten begränsad efter att de har yttrat sig.

De mest brännande ämnena rör militären och krigsbrott, buddistmunkar och sex. De anses tabu, utanför ramarna. Även jag som är ganska frispråkig måste hålla tillbaka.

Fernando anser att de förbättringar som skett i landet måste ses mot bakgrund av den exceptionellt dåliga situationen innan maktskiftet 2015.

– Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex kan tolkas som att det är bra nu. Men vi borde förhålla oss till internationella standarder, inte hur det var under Mahinda Rajapaksas styre, eller hur det är i Nordkorea eller Jemen. Den nuvarande regeringen säger sig tolerera ifrågasättande, men djupt inne i hjärtat har de en intolerans mot ifrågasättande, säger han.

Han konstaterar att trots att ett par polisutredningar öppnats, så är uppklaranden långt bort eftersom armén inte samarbetar med utredarna. Och av de 44 dödade journalister och mediearbetare som dödades 2004–2010 var endast tre singaleser, men de enda brottsutredningar som öppnats rör mord och attacker riktade mot singalesiska journalister.

– Mest slående är det som rör tamilska journalister, som dödades, och brandattacker mot tamilska medieinstitutioner som Uthayan. Där sker inga framsteg alls, säger Fernando.

– I flera fall har det funnits ganska övertygande bevis. Här bör det åtminstone inledas förhör och häktningar av misstänkta, exempelvis för bortförandet av den tamilske nyhetsredaktören Vithyatharan. Han har identifierat och offentligt nämnt namnen på två polisofficerare. Dåvarande chefen för försvarsministeriet har också tydligt sagt att redaktören blev arresterad. Trots detta erkännande så har han inte förhörts kring arresteringen och bortförandet. Det finns motvilja mot att utkräva ansvar för mord, försvinnanden och attacker mot tamilska journalister och medieinstitutioner.

Fernando anser att frågor till Gotabaya Rajapaksa, som misstänks för människorättsbrott, måste vara specifika.

– Allmänna frågor kring att han skulle ligga bakom hela kulturen med “White vans” är enkla för honom att vifta bort, säger Fernando. Det pågår utredningar men han hålls inte som ansvarig. Det politiska ryktet gör gällande att ingen vill röra honom.

En förklaring är att Rajapaksa tillhör den enskilt mest populära kraften inom Sri Lankas politiska värld.

För alla journalister som fokuserat på den etniska konflikten och brotten mot mänskliga rättigheter i dess spår, inklusive journalistmorden, är frågorna kring ansvarsutkrävande obesvarade. Personer i ansvarsposition bör ge svar.

Rent journalistiskt är det lika tydligt: Få, om ens några medier, har tagit upp saken i en direkt intervju med Gotabaya Rajapaksa, som Reportrar utan gränser tidigare listade som ett ”Rovdjur på pressfrihet”.

Några dagar tidigare hade ett par hundra personer samlats i Batticaloa vid öns östra kust för att hedra minnet av den tamilske journalisten Dharmeratnam Sivaram. ”Siva”, som han oftast kallades, skrev under signaturen ”Taraki”. Han föddes här i staden 1959, i en tid när regeringen, polis, militär och singalesnationalister började attackera tamiler.

För 13 år sedan, 28 april 2005 satte mördare punkt för 45-årige Sivarams liv. Han hade gjort sig känd som skribent i engelskspråkiga och tamilska tidningar på ön och som redaktör och grundare av sajten Tamilnet, som från mitten av 1990-talet blev en viktig källa för nyheter på engelska från öns konfliktdrabbade delar.

På morgonen 28 april 2018 stoppade pressfrihetsaktivister trafiken i staden. De ville påminna om att inte bara Sivaram, utan sammanlagt 44 journalister och mediearbetare dödades eller försvann spårlöst under konfliktens slutfas (2004–2010). Det har snart gått tio år sedan det senaste riktade journalistmordet, men även nu förekommer våld, särskilt tamilska journalister i norr och öster.

– För oss som bor i konfliktområdena gäller det alltid att noga väga våra ord. Inte minst om man har en familj att ta hand om. Alla vet att det begicks många mord på journalister, ibland av paramilitära grupper och ibland av armén. Kopplingarna till regeringen finns där. Men vi kan inte göra så mycket mer än vi redan gjort, säger en journalist i Batticaloa.

Mordoffrens anhöriga har svårt att glömma och gå vidare. Frågan är om ett enda journalistmord någonsin kommer att lösas.

– Vi fortsätter i alla fall att väcka frågan.

Tamilska journalister från Eastern Press Club och Jaffna Press Club är eniga om att flera fall skulle kunna klaras upp. Ratnam Thayaparan, är talesperson för Jaffna Press Club:

– Vi har träffat presidenten för att få honom att ta de brott som begåtts mot tamilska journalister på fullaste allvar. Men än så länge har vi inte sett något resultat. Inga undersökningar av mord på tamilska journalister har öppnats sedan den här regeringen tillträdde 2015.

En grupp singalesiska journalister från Free Media Movement och Professional Web Journalists Association (PWJA) hade rest i en minibuss till Batticaloa för att visa solidaritet.

– Det är viktigt att visa enighet i motståndet mot straffrihet. Åtminstone tre fall som rör tamilska journalister borde öppnas, konstaterar samordnaren Freddy Gamage och upprepar därmed de tamilska organisationernas stående vädjan.

Freddy Gamage, som driver flera nyhetssajter i Negombo, norr om Colombo, har själv attackerats och hotats de senaste åren på grund av kritisk rapportering om politikers korruptionsaffärer.

Lokala journalister som är kritiska till den tidigare regeringen under Mahinda Rajapaksa får känslor av obehag inför Gotabaya Rajapaksa, försvarsministeriets chef 2005–2015. Han ses ju som ytterst ansvarig för mordvågen som drog med sig deras kollegor. För dem är det otänkbart att kontakta honom och ställa kritiska frågor.

De utländska journalister som försökte ställa honom mot väggen med frågor när han fortfarande innehade sin maktposition möttes med ilska. Efter 2015 har Gotabaya Rajapaksa varit tämligen osynlig i internationella medier. På ön är ”Gota” numera ofta omgiven av ett skimmer.

Flertalet av dagens singalesiska redaktörer ser honom som en undergörare. I den inhemska pressen har några i den engelskspråkiga pressen gjort ansatser att ställa svåra frågor. Budskapet i intervjuerna är att ”Gota”, som han vanligen kallas, är redo att gå vidare, möjligen som kandidat i presidentvalet 2020.

Det positiva svaret på min intervjuförfrågan några veckor tidigare kom både överraskande och oväntat. De senaste åren har jag gjort ett flertal fruktlösa försök. När jag anländer i taxi en sen fredagskväll i maj för en intervju har Gotabaya Rajapaksa just kommit hem från en bröllopsmiddag.

I det kombinerade arbetsrummet och biblioteket står två fåtöljer uppställda intill varandra. Jag förklarar kort avsikterna med intervjun, att det är av stor betydelse att få träffa och intervjua en person som har haft och har en central roll i Sri Lankas moderna historia. Målet är att öka förståelsen för honom och hur han ser på det förflutna, nuet och framtiden.

Som väntat är Gotabaya Rajapaksa kritisk till regeringen, som tog över i januari 2015, då familjen Rajapaksa tvingades kliva av. Utan att nämna några namn ger han en bild av en förvaltning som på alla nivåer tappat greppet, med följd att folk har mist förtroendet för den.

– Efter kriget gav vi en nystart. Den här regeringen kom till makten utan de utmaningarna. De hade bara att ta hand om ekonomin som vi hade tagit till en ny nivå. Olyckligtvis klarade de inte det. Det är därför folk är så frustrerade, säger Gotabaya Rajapaksa.

Svaren på frågor om krigsåren får utförliga svar kring militär taktik i att bekämpa en terroriststämplad gerillaorganisation och jämförelser med andra regioner i världen. Detta är frågor Gotabaya Rajapaksa gärna svarar på, med mjuk röst.

– Det här var ett krig mot terrorism och det innebar svårigheter för regeringen att utkämpa ett irreguljärt krig. Det är ingen promenad genom en rosenträdgård. Det är ingen enkel sak, det är en mycket svår uppgift. Och det är inte, hur ska jag säga? frågar sig Gotabaya Rajapaksa skrattande: Krig är aldrig en vacker syn.

Han anser att FN:s utredningar av krigsbrott i Sri Lanka saknar trovärdighet.

Kritiken mot krigföringen ser han som grundlös, baserad på falska uppgifter. Hans teori är att rapportförfattarna får sitt uppehälle från att hålla dessa hjul snurrande.

– De vet inget om hur det går till på ett slagfält, konstaterar han.

Så småningom kommer vi till frågorna kring journalistiken i kriget och attackerna mot de som försökte rapportera och granska. Detaljer kring enskilda fall tio år bakåt i tiden kommer vi inte in på nu. Gotabaya Rajapaksa har personligen, verbalt attackerat ett flertal journalister som gått emot honom och jag har förvarnats om att han kan avsluta intervjuer tvärt. Därför handlar det om att försöka bygga ett förtroende för att kunna ställa svårare frågor i ett senare skede.

– Om du inte rapporterar korrekt och tänker på landets bästa så uppstår problem. Därför införde regeringen restriktioner. Men jag samtycker inte till attacker på journalister eller att döda journalister, säger Rajapaksa.

Men en del incidenter inträffade, inte många, men några och de berodde på personen. Vad gäller dödande, så skulle jag säga att det bara var en. Sedan var det två-tre attacker. Det var inte hundratals, eller tvåhundra, kanske fyra-fem.

Gotabaya Rajapaksa nämner inte namn på ”den som dödades”. Det är uppenbart att han tänker på Lasantha Wickrematunge, Sunday Leaders redaktör. Utredningen av mordet på Wickrematunge är den enda som polisen i nuläget arbetar aktivt med. Arbetet har lett till arresteringar av underrättelseofficerare och kriminalpoliser, som pekat på att order kommit från just Gotabaya Rajapaksa.

– Vad gäller döda… Han var en berömd journalist. Så det gav upphov till mycket propaganda och allt sådant. Men, jag håller inte med om sådant under vilka som helst omständigheter. Men att införa restriktioner för medierna var nödvändigt för att få folk att stödja regeringens krigsinsats vilket var en nödvändighet.

Fler behövde rekryteras till styrkorna, enligt Rajapaksa. Det var viktigt att få en positiv känsla bland befolkningen. Annars hade det kunnat gå som tidigare, när moralen sjönk och leden tunnades ut och soldater deserterade. Nu skulle människor övertygas om att kriget var vinnbart; att det fanns en plan, gott ledarskap och att det skulle leda till seger.

– Det viktigaste var att få folk att ansluta sig till militären. Nummer två var att få stöd för vår policy och att ge moraliskt stöd till styrkorna.

Gotabaya Rajapaksa anser sig ha goda relationer med de flesta journalister och redaktörer på ön. Den bilden ger också flera redaktörer i exil. De frågar sig hur det kommer sig att vissa medier nu allierar sig med och stödjer den som förde krig mot kritiska medier.

I några av de utredningar om mord och attacker där det nu har skett framsteg, har de misstänkta en koppling till de väpnade styrkorna, vad är din kommentar till det?

– Huruvida rätt folk är i häktet, säger Rajapaksa och skrattar, kan jag inte kommentera. Jag vet det inte. Det är upp till CID och hur de tolkar olika saker. Det är mycket svårt att utreda vissa saker som hände och att vara exakt. Därför måste de vara mycket försiktiga, så att de inte straffar oskyldiga, när de försöker att undersöka. De måste göra rätt. Det är uppenbart att utredningen försöker att skilja ut vissa element från de väpnade styrkorna.

– Eftersom, eh, det är möjligt att de är inblandade (skratt). Så, kanske några är kopplade till de väpnade styrkorna, men jag kan inte vara säker till 100 procent. Det kan finnas andra. Som jag sa, så är det mycket svårt. Eftersom, jag måste säga genuint, att alla bevis samlades in under min tid i den positionen, inte under den nuvarande regeringen. Men vi hade vissa svårigheter att komma längre. Det är säkerligen samma problem de har nu.

– Men min farhåga är att, de inte under några omständigheter på grund av politiska påtryckningar, ska tolka olika saker för politiska vinningar eller lägga skulden på oskyldiga, eller straffa de som är oskyldiga. Så, de måste vara mycket försiktiga i dessa undersökningar.

Vid en uppföljande intervju per telefon med Gotabaya Rajapaksa frågar jag om det han sa, att det i själva verket bara var en journalist som mördades åren 2005 till 2010. Räknade han då inte in alla de tamilska journalister som dödades?
En stunds tystnad följer, innan den tidigare chefen för försvarsministeriet, tar till orda:

– Jag tror inte att några tamilska journalister dödades under den tiden, säger han och börjar prata om vilka områden som kontrollerades av regeringen och vilka som hölls av LTTE.

Jo, men ett flertal journalister dödades i områden som kontrollerades av regeringen, i Colombo, Batticaloa och …

– Nej.

I Trincomalee, Jaffna …

– Nej. Nej. De kanske dödades av LTTE, vilka var emot en del av de tamilska journalisterna. Men annars kan jag inte se att någon tamilsk journalist dödades under den perioden.

Men det var ju faktiskt ett flertal.

– Nej, det är felaktig information.

Tamilska journalister kidnappades och …

– Om du vill ta mitt ord på det: Det är felaktig information. Inte en enda tamilsk politiker eller journalist mördades under den perioden i Colombo eller Batticaloa.

— Men LTTE försökte döda några. Jag minns inte detaljerna eftersom det har gått lång tid sedan dess. Jag är säker på att inga tamilska journalister mördades eller försvann. Det är jag 100 procent säker på.

Uttalandet är häpnadsväckande. Fallen av mördade och ”försvunna” journalister är väldokumenterade. Efter ytterligare en fråga ber Gotabaya Rajapaksa mig att skicka detaljer kring fallen. Han insinuerar att källorna till dessa fakta inte är trovärdiga. Men om han får uppgifter om namn, datum och plats så kan han be underrättelseofficerare som var i tjänst vid den tiden att titta på det.

Bröderna Rajapaksa har pekat ut förre arméchefen Sarath Fonseka som ansvarig för journalistmord. Fonseka har nekat och i sin tur anklagat Gotabaya Rajapaksa för journalistmord och att ha beordrat befälhavare att avrätta fångar, vilket är ett krigsbrott.

Enligt Gotabaya Rajapaksa kunde Fonseka inte ställas till svars på grund av politiskt tryck inom landet och internationellt.

– Det skulle ha sett ut som en politisk vendetta, eftersom han ställde upp som presidentkandidat. Det är därför jag säger att CID [Criminal Investigation Department] måste bevisa och ställa utom alla tvivel vad som hände och hur det gick till.

Efter presidentvalet 2010 fängslades Fonseka och dömdes till tre års fängelse för korruption. Genom internationella påtryckningar blev han frisläppt efter två år. Fonseka friades efter regeringsskiftet 2015 från alla misstankar och har sedan början av 2016 innehaft ministerposter.

När kriget rasade som värst var hela samhället på alerten för att stå emot pressen under kriget. Att i den krigssituationen börja jaga efter underrättelseofficerare och förhöra dem, hade enligt Gotabaya Rajapaksa varit en katastrof.

Men ska allt lämnas i det förflutna eller ska människor fortsätta att … (Slutet av meningen, orden ”söka sanning och rättvisa”, hinner jag inte säga).

– Du vet att, det finns ingen ände på klagomål. Men hur är det med folket? Tusentals kan vittna om LTTE:s brutalitet och hur de dödade civila. Om du tar alla incidenter under 30 år. Hur kan det rättfärdigas?

”Vi måste lämna det förflutna. Nu måste vi se framåt.”

– Du kan fortsätta och fortsätta … på båda sidor. Varje incident som tas upp för människor ytterligare isär. Vi måste lämna det förflutna. Nu måste vi se framåt.

Han återkommer till det som han ser som ett hinder för landets utveckling.

– Ett problem med den här regeringen är att den är böjd av alla dessa onödiga saker. Folk i landet är frustrerade. Prata med vem som helst i landet.

Jag skickar ett dokument med namn på alla de journalister och mediearbetare som mördades, ”försvann” eller dödades vid olika attacker under krigets slutfas. Jag väntar en tid och gör sedan en handfull försök att kontakta Gotabaya Rajapaksa genom e-post, telefon och mejl för att följa upp. Något ytterligare svar kommer inte.

Fotnot: Dåvarande presidenten Maithripala Sirisena meddelade 26 oktober 2018 att han avsatt dåvarande premiärministern Ranil Wickremesinghe, avbryter samarbetet med partiet UNP, tillsätter en ny regering och utser Mahinda Rajapaksa som ny premiärminister. Samtidigt utsågs Gotabaya Rajapaksa åter till chef för försvarsministeriet. Då presidentens beslut inte följde konstitutionen uppstod en konstitutionell kris. Efter en rättsprocess fick president Sirisena backa och Ranil Wickremesinghe kunde 16 december 2018 åter tillträda på posten som premiärminister.

Fakta | Gotabaya Rajapaksa

Gotabaya Rajapaksa föddes 1949 i distriktet Matara i öns södra del. Hans far D.A.
Rajapaksa var parlamentsledamot för Sri Lanka Freedom Party, SLFP. Gotabaya Rajapaksa anslöt till armén 1971 och nådde överstelöjtnants grad. Han emigrerade 1992 till USA, där han bland annat arbetade med IT och han har dubbelt medborgarskap (till och med 2019).

Från november 2005 till januari 2015 var Gotabaya Rajapaksa försvarsministeriets chef och ansvarade även för urban utveckling av Colombo. Trion Gotabaya Rajapaksa, brodern Mahinda Rajapaksa, president 2005–2015, och dåvarande arméchefen Sarath Fonseka anses ha varit avgörande för att avsluta inbördeskriget.

LTTE besegrades 18 maj 2009 efter 27 år av krig, med avbrott för vapenvilor och fredssamtal. Misstänkta krigsbrott ska utredas och hanteras i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Familjen Rajapaksa är fortfarande efter maktskiftet 2015 mycket inflytelserik. Förutom Mahinda är ytterligare två bröder parlamentsledamöter; Chamal Rajapaksa, tidigare talman och Basil Rajapaksa, tidigare finansminister. Efter maktskiftet har Gotabaya Rajapaksa utretts för misstänkta korruptionsaffärer. Han är tänkbar som presidentkandidat i valet 2020.

Läs mer | Reportaget på engelska

Journalists for Democracy in Sri Lanka (JDSLanka.org) publicerat reportaget den 2 november 2018 (internationella dagen för att uppmärksamma straffriheten för brott mot journalister) i två delar under överrubriken Impunity Island, Straffrihetens ö.

1. Sri Lanka’s haunting legacy of war on media

2. Sri Lanka’s “predator emeritus” on rebound”

Fakta | Mordet på Dharmeratnam Sivaram

På kvällen den 28 april 2005 blir Sivaram inknuffad och bortförd i ett fordon utanför en restaurang i centrala delarna av Colombo. Dagen efter hittas hans döda kropp i en högsäkerhetszon i närheten av parlamentsbyggnaden i Colomboförstaden Kotte.

Sivaram hade skjutits i huvudet. Polisens utredare hittar misstänkta som förhörs och häktas. Spåren pekar mot paramilitära tamilska grupper som samarbetar med försvarsministeriet. Utredningen stannar av och kallnar efter politisk inblandning. Mordet inträffade tre veckor efter att Mahinda Rajapaksa tillträtt som premiärminister. Ett halvår senare tillträdde Gotabaya Rajapaksa som chef för försvarsministeriet.