Så ska önationen minska beroendet av matimport

Odling på Maldiverna
Se Fotogalleri 15 Foton
Hassan Shahid skaffade 2015 en egen gård för att odla ekologiskt till sin familj. Foto: Hassan Shahid (självporträtt)
Reportaget om Maldiverna i Sydasien nr 3 2021
Reportaget om Maldiverna i Sydasien nr 3 2021
Reportaget om Maldiverna i Sydasien nr 3 2021
Reportaget om Maldiverna i Sydasien nr 3 2021
Odling
Diagram
Odling på Maldiverna
Bananbonde
Blomträdgård
Grävskopa
Fiske av tonfisk utanför Maldiverna
Diagram
Landad tonfisk i Maldiverna
Odling av spenat
Beräknad lästid 13 minuter

Maldiverna importerar merparten av all mat. Men önationen i Indiska Oceanen vill minska importen av livsmedel. Detta sedan en rädsla för matbrist vuxit fram. Men är det möjligt för öborna att bli självförsörjande?

Med undantag för fisk är maldivierna inte självförsörjande i något när det kommer till mat. Landets 1 200 låglänta öar saknar tillräckligt med mark, bördig jord och sötvatten som skulle behövts för en inhemsk jordbruksproduktion som är tillräckligt omfattande för att möta den växande efterfrågan på mat till följd av den växande befolkningen och turismens behov.

Nationell statistik visar att landet importerar 100 procent av basvaror som ris, vetemjöl och socker – och 90 procent av andra matvaror som frukt, grönsaker, kött, mejeriprodukter och drycker. År 2019 uppgick livsmedelsimporten till 546 miljoner US-dollar, vilket var nästan elva procent av landets totala BNP. Huvuddelen av livsmedelsimporten kommer från Indien, Turkiet och Förenade Arabemiraten.

Även om ett stabilt utbud av importvaror har hjälpt Maldiverna med dess 500 000 invånare att njuta av ett brett utbud av livsmedel året runt, har covid-19-chockvågorna på den globala marknaden återigen visat att importberoende av livsmedel kan utgöra en risk.

Tidigt under pandemin medförde stängda gränser och samhällsnedstängningar (lockdowns) som världens länder införde för att kontrollera virusets spridning en exempellös stress på den globala livsmedelskedjan, vilket resulterade i arbetskraftsbrist och logistiska begränsningar.

Dessa störningar väckte i sin tur liv i en utbredd rädsla för brist på mat och befarad inflation i många importberoende nationer. På Maldiverna ökade hamstring och panikinköp mellan februari och april 2020, eftersom rykten spreds på sociala medier om öar där alla baslivsmedel tagit slut.

Nedgången i turismen, landets främsta ekonomiska drivkraft och källa till utländsk valuta, förstärkte osäkerheten eftersom intäkterna som behövs för att betala för livsmedelsimport, rasade.

Många började jämföra krisen med ”Bodu Thadhu” (stor smärta), en smärtsam period av hungersnöd som ösamhällena drabbades av under andra världskriget och den efterföljande ekonomiska kollapsen med stopp i handel och sjöfart.

Reportage om Maldiverna i Sydasien nr 3 2021
Lubna Hawwas reportage från Maldiverna publicerades först i Sydasien nr 3 2021.

Som svar på den eskalerande paniken i mars 2020 meddelade president Ibrahim Mohamed Solih att det på ingen ö inom Maldiverna ”Inshallah (om Gud vill) kommer att ta slut på basföda”. Den statliga handels-organisationen (STO) var redo och förberedd.

Enligt det statliga företaget, som är ansvarigt för import och distribution av viktiga livsmedel i landet, beställdes extra transporter av ris, mjöl och socker för att öka livsmedelsreserverna, som vanligtvis bara räcker i två månader. Containrar med livsmedelsbistånd anlände från grannländerna Indien och Bangladesh, efter bilaterala samtal.

Utan regeringens ingripande skulle konsekvenserna ha varit mycket värre, enligt ministern för fiskeri, marin forskning och jordbruk, Dr Hussain Rasheed Hassan:

– Covid-19-pandemin har tydligt visat på sårbarheten i nuvarande livsmedelssystem och i beredskapen att säkra tillgången till mat runtom i Maldiverna. Pandemin satte de vanliga produktions- och saluföringsaktiviteterna ur spel vilket påverkade de lokala leveranskedjorna.

Att säkra tillgången på mat och leveranser från den internationella marknaden blev en verklig utmaning, vilket visar på vikten av att skapa ett hållbart livsmedelssystem i landet.

Hassan Shahid, tidigare rådsmedlem från Addu, den sydligaste atollen i Maldiverna, menar att livsmedelssäkerhet är ett ”nytt problem” som har uppstått till följd av att det traditionella jordbruket försummats.

”De nära samhälleliga gemenskapsband som fanns har försvunnit med tiden, vilket resulterat i minskad delad användning av gemensam mark och resurser.”

– Det som hände var att när turismen kom i gång i början av 1970-talet, började alla unga människor från öarna flytta till turistanläggningar för att arbeta, vilket innebar att ingen blev kvar för att bedriva jordbruk. Med ökade inkomster och den utveckling som turismen förde med sig blev det mer bekvämt och sågs som enklare att köpa importerad mat än att odla den själv ute på öarna.

Shahid förklarar att före övergången till matimport brukade man äta hemmaodlad basmat i form av taro, kassava, sötpotatis, brödfrukt och kokosnötter. På några öar kunde man även odla hirs och majs. Människor odlade på sina bakgårdar, liksom på obebodd gemensam mark och på närliggande, obebodda öar.

– Till och med när jag var ung åt vi mest hemmaodlade grödor. När familjen gick till vårt taro-fält, kom vi tillbaka med så mycket att vi kunde bjuda även våra grannar. Så alla åt samma lunch. På samma sätt var fallet om någon granne plockat brödfrukter från sina träd så fick vår familj också några.

Shahid tillägger att det omgivande havet erbjuder gott om fisk, som fortfarande är den viktigaste proteinkällan för Maldivernas folk. Tonfisk är den mest kännetecknande delen i det maldiviska köket, tillagad på en lång rad olika sätt, till frukost, lunch och middag. En typisk traditionell måltid inkluderar tonfisk kokt i saltvattensbuljong, blandat med mosad taro och kryddat med riven kokos, chili och lime.

Fiske av tonfisk i havet vid Maldiverna. Se samtliga bilder i reportaget i galleriet högst upp. Foto: Fiskeriministeriet Maldiverna

För närvarande står fiske och jordbruk tillsammans för drygt 5 procent av BNP och bidrar till 10 procent av livsmedelskonsumtionen. Enligt FN:s livsmedels-och jordbruksorganisation (FAO) bedrivs jordbruket fortfarande som småskaligt familjejordbruk, med ett 50-tal öar avsatta uteslutande för jordbruk.

Mindre än 30 kvadratkilometer mark på Maldiverna anses vara odlingsbar. Kommersiell uppfödning av boskap och fjäderfä är sällsynt på grund av brist på mark och begränsad tillgång på foder.

– Vi brukade se kycklingar som fritt letade efter foder runt ön, med ett litet tygstycke eller gummi knutet runt fötterna för att identifiera vilket hus det tillhörde, minns Shahid, 44 år.

Han säger att de nära samhälleliga gemenskapsband som fanns då försvunnit med tiden, vilket resulterat i minskad delad användning av gemensam mark och resurser.

– Att ha fjäderfä på bakgården är inte tillåtet och vi kan inte släppa kycklingar lösa på öarna på grund av risken för tjuvar.

Fler än hälften av bönderna är kvinnor. Aishath Ibrahim är en av dem. Som de flesta odlar denna 62-årige bonde från Fuvahmulah, en ö norr om Addu med 13 000 invånare, flera grödor, inklusive bananer, papaya, aubergine, pumpor, sötpotatis, och spenat.

Hennes granne, Abdulla, odlar dock bara bananer. Han berättar att han fick idén att starta en bananplantage efter att ha arbetat en tid på ön Thoddoo, mest känd för sin odling av söta vattenmeloner under Ramadan.

Båda bönderna säger att de kan tjäna en anständig inkomst genom att sälja sina produkter året runt, men de beklagar sig över den minimala storleken på mark som tilldelats dem av de lokala myndigheterna.

”Om jag hade haft en bit mark lika stor som bönderna på Meedhoo har skulle jag allt visa dem”

Aishaths gård är på totalt 1 115 kvadratmeter, uppdelat på sex små markstycken, och Abdullas gård är endast 353 kvadratmeter stor.

– Om jag hade haft en bit mark lika stor som bönderna på Meedhoo har skulle jag allt visa dem, säger han med ett leende på läpparna.

Ön Meedhoo, även kallad Hulhumeedhoo, är en av de fem bebodda öarna i Addu-atollen. Det är den femte största naturliga ön på Maldiverna, med en yta på 3,9 kvadratkilometer, ungefär lika stor yta som Central Park i New York, med en befolkning på 3 000 personer. Delar av den kommunala mark som förvaltas av öns styrande råd har reserverats för jordbruk, där varje marklott att odla på är 1 858 kvadratmeter stor.

När Shahid 2009 utnämndes till rådsmedlem i Hulhumeedhoo, blev det hans jobb att finna sätt att stärka den lokala ekonomin och ge ökade inkomster för öns familjer. Eftersom han såg att många invånare bedrev jordbruk på sina bakgårdar, var han övertygad om att det fanns potential att skapa en blomstrande jordbruksbaserad ekonomi.

Det ledde fram till beslutet att dela ut tomträtter och att etablera Addu Meedhoo Cooperative Society 2015, med 50 bönder som medlemmar. Kooperativet har hjälpt bönder att få tillgång till insatsvaror som utsäde, växthus, nät och möjlighet att sälja sina produkter till närliggande turistanläggningar och affärer. Shahid arbetade som chef för kooperativet fram tills 2020.

Två år efter att han slutat som rådsmedlem skaffade sig Shahid en egen gård. Hans senaste skörd inkluderade bananer, pumpor, papaya och sötpotatis. Det mesta äts hemma och delas med släkt och vänner.

Vi återvänder till Fuvamulah, där Abdulla önskar att liknande stöd kunde ges från rådsförsamlingen på hans ö eller genom ett bondekooperativ. För även om markstyckena delas ut gratis, säger han att avtalen är tidsbegränsade och måste förnyas var åttonde månad, så det finns ingen garanti för hur länge man kan behålla sin odlingsmark.

I efterdyningarna av pandemin fokuserar nu den maldiviska regeringen på att utveckla fiskenäring och jordbruk för att uppnå större livsmedelssäkerhet och ekonomisk diversifiering.

Shahid arbetar för närvarande som en regional koordinator för Agro National Corporation Limited (AgroNat), ett statligt företag som grundades förra året för att stödja jordbrukare som drabbats av pandemin.

Han berättar att flera bönder fick kämpa hårt för att kunna sälja sina produkter på grund av att turistanläggningar stängdes ner och det infördes restriktioner mot resor mellan öarna. Företaget öppnade då en webb-baserad handelsplattform som gav möjlighet att köpa böndernas skördade produkter och transportera dem till marknaderna i huvudstaden Malé, där en tredjedel av befolkningen bor.

Det långsiktiga målet med AgroNat är dock mycket större. Det syftar till att halvera importen av vissa grödor som kan odlas lokalt, vilket redan var tänkt enligt regeringens strategiska handlingsplan för åren 2019 till 2023.

Förutom att främja kommersiell odling av grödor avser man också att upplåta obebodda öar för get- och fjäderfäproduktion. Jordbruksminister Dr Hussain bekräftade att regeringen redan har lanserat ett program för kontraktsodling under AgroNat, för att säkerställa en återköpsmekanism och rättvisa priser för närproducerad mat.

För den första etappen har 17 sorters grödor godkänts för produktion på 43 öar. Mer än 1 500 bönder har uttryckt intresse för att delta i programmet. De 500 bönder som har registrerat sig får utsäde, plantor, gödningsmedel och andra jordbruksinsatser.

Men kommer det att fungera?
– Jag tror att det krävs en stor och snabb teknik-och kulturförändring innan en genomgripande förändring kan komma till stånd för att minska beroendet av importerade baslivsmedel. Det handlar om teknikinsatser för att främja en snabb och genomförbar urban jordbruksutveckling, liksom en kompetensutveckling när det gäller olika aspekter av livsmedelsproduktion och hantering av leveranskedjor, säger Gasith.

”Hemmaodlade basvaror som taro, kassava, brödfrukt, sötpotatis och banan har en enorm potential som alternativ till vete och ris”

Med tanke på att de flesta idag äter ris och vetemjöl dagligen, sa han också att det är lika viktigt att ta upp frågan om förändrade matpreferenser och attityder gentemot att konsumera lokala livsmedel.

– Hemmaodlade basvaror som taro, kassava, brödfrukt, sötpotatis och banan har en enorm potential som alternativ till vete och ris. Dessutom växer dessa grödor ganska bra i öarnas jord och kräver relativt sett mindre insatsvaror som vatten, gödningsmedel och bekämpningsmedel. Men det är lång tid kvar innan kommersiell produktion blir möjlig.

Shahid är optimistisk beträffande AgroNats roll och programmet för kontraktsodling. Men han är orolig inför tanken på att importera utsäde för att odla icke-inhemska grödor i kommersiell skala. Han konstaterar att importerat utsäde inte ger högre avkastning än inhemska sorter och är dessutom mer sårbara för ändrade klimatförhållanden och växtsjukdomar.

– Enligt den information jag har fått från jordbrukscentret på ön Hanimaadhoo hade vi tidigare sex olika sjukdomar som brukade påverka våra grödor. Men numera har antalet sjukdomar ökat till cirka 25, säger Shahid.

Shahid förutspår att beroende av importerat utsäde kommer att leda till ökad användning av kemiska gödnings- och bekämpningsmedel för att förbättra avkastningen. Detta riskerar samtidigt att leda till negativa hälsoeffekter och allvarliga problem då inhemska insekter försvinner ur faunan.

– Det är verkligen ingen lögn att våra pollinerande bin och insekter nästan helt har försvunnit. Resultatet blir att vi måste importera hybridfrön, som inte kräver någon pollinering, eller att vi får utföra pollineringsarbetet manuellt, säger hon.

Aisha Niyaz, en maldivisk hållbarhetskonsult med mer än 20 års arbetslivserfarenhet, delar hans oro. Hon har noterat att inhemska arters överlevnad hotas på grund av importerat utsäde och den skenande användningen av kemikalier.

Hon tillägger att det finns rykten om att statstjänstemän ägnar sig åt handel med kemiska bekämpningsmedel och gödningsmedel och därmed försvårar ansträngningarna att satsa på ekologiskt jordbruk.

– För mig var det en bra sak med nedstängningen, nämligen människors innovativa sätt att börja odla sin egen mat och bevisa att ekologiskt jordbruk är möjligt.

På sin odlingsmark skapar Shahid blomsterodlingar för att få tillbaka fjärilar, bin och små insekter.

– Min avsikt var inte att tjäna pengar. Jag ville visa andra att vi kan odla hälsosamma, näringsrika grödor utan att använda vare sig kemiska gödningsmedel eller bekämpningsmedel.

Men bönder som Shahid står inför en osäker framtid på grund av de pågående klimatförändringarna. På öarna, där 80 procent av marken ligger mindre än en meter över havet, har jordbruket fortsatt hög risk för översvämningsskador vid intensiv nederbörd, stormflöden och saltvattensintrång.

Detta väntas bli än värre när havsnivåerna höjs ytterligare. Förutsägelser om långa torrperioder och allt högre temperaturer sätter press på redan knappa sötvattenkällor.

”Ändrade årstidsmönster har rapporterats av bönder”

Gasith säger att mycket forskning krävs för att helt förstå klimatriskerna, men bönder rapporterar redan förändringar.

– Ändrade årstidsmönster har rapporterats av bönder. Detta yttrar sig i långvariga torrperioder, kortare och intensivare våtperioder, frekvent inflöde av saltvatten och lägre nivåer av grundvatten. Vissa skadedjurangrepp blir också mer framträdande och det krävs mer och mer resurser för att hantera dem.

Ett av projekten för landåtervinning som pågår på Maldiverna. Samtliga bilder i reportaget kan ses i galleriet högst upp. Foto: Lubna Hawwa

Grundaren av frivilligorganisationen ”Land Sea Maldives” – Muna Mohamed – beskyller regeringen för att ytterligare förvärra riskerna för klimatförändringar genom att genomföra miljöförstörande projekt för återvinning av mark.

Hon säger att flera obebodda öar, som tidigare använts av lokalbefolkningen för att odla eller samla kokosnötter, virke och skogsresurser, nu har övertagits av den nationella regeringen för att bygga luxuösa turistanläggningar och flygplatser.

– Många öar lider brist på bostäder, jordbruks-mark och fria områden som är avgörande för att leva ett bra liv, säger Muna Mohamed. Regeringen prioriterar tilldelning av öar för att utöka turismen vilket skapar en situation där den egna befolkningen får brist på mark.

– Den lösning som erbjuds oss är istället att återvinna mark, att fylla igen rev och laguner för att odla på bebodda öar. Det resulterar i förstörelse av de naturliga barriärer och marina ekosystem som är avgörande för att skydda kusterna och säkra människors försörjning.

Enligt Shahid behövs en viss markåtervinning på grund av ökande befolkning, men han anser att flera projekt har genomförts hänsynslöst, på bekostnad av miljön, inklusive på hans hemö.

– På en vertikalt liggande korallö kan du inte bara gå in och förändra miljön på ett sätt som förändrar hela den naturliga formen på ön. Det är därför vi ser ökad erosion och översvämningar.

Han säger att projekt för markåtervinning också har påverkat fisket vid kustnära vatten – ett oroande tecken eftersom tonfiskbestånden redan riskerar att utrotas på grund av klimatförändringar och överfiske.

Enligt Indiska oceanens tonfiskkommission, organisationen som reglerar fångsten av tonfisk är beståndet av gulfenad tonfisk nästan helt utfiskat, och beståndet av skipjack-tonfisk är på väg åt samma håll. Dessa sorter utgör mer än 90 procent av all fisk som fångas här.

Sorgligt nog är det inte bara fisk och odlingsmark som den lilla önationen kommer att förlora om den nuvarande situationen kvarstår. Det riskerar drabba även planerna på att återuppliva det lokala jordbruket för att stoppa den enormt stora livsmedelsimporten. Maldiverna står inför en svår strid för att överleva i en allt varmare värld.

– Havsnivån stiger oavsett om vi gillar det eller inte, och därför måste vi gå vidare med detta i åtanke. Maldiverna är ett land som till 99 procent består av hav. Med den senaste IPCC-rapporten är det nu ännu mer säkert att vi inte kan fortsätta som vanligt. Genomgripande förändringar är akut nödvändiga i alla aspekter och detta måste ske nu för att vi ska kunna överleva, säger Aisha.

Översättning: Lars Eklund

Läs mer | Sydasien nr 3 2021

Sydasien nr 3 2021 kan beställas från redaktionen.

Läs mer om Sydasien nr 3 2021, med tema jordbruk och livsmedel, i ledartexten som publicerades på Sydasien.se i mitten av september inför att numret kom ut. Innehållet i det 80-sidiga magasinet kan ses i arkivet. Magasinet,  tidigare nummer och prenumeration för 2021 och 2022 kan beställas här.

 

 

 

Lubna Hawwa

Lubna Hawwa är journalist och människorättsaktivist från Maldiverna. Hon har fokus på mänskliga rättigheter, jämlikhet mellan könen och anpassning till klimatförändringar. Hon har en master i riskhantering och utvecklingsstudier från Lunds universitet och har tidigare arbetat vid Sasnet i Lund. Sedan 2023 är hon styrelseledamot i Sydasien.