Många människor i Afghanistan stöttas av släkt och vänner i andra länder. Det råder både osäkerhet och okunskap om hur det fungerar idag, efter att talibanerna haft makten i drygt ett år. Här sätter Alice Hertzberg fokus på remitteringarnas roll för den afghanska ekonomin och befolkningen.
Remitteringar, alltså hemskickade pengar mellan destinationslandet och ursprungslandet, i det här fallet till Afghanistan från afghanska migrantarbetare och diasporan har länge varit en central inkomstkälla för befolkningen och en del av det finansiella systemet.
Geografen Ceri Oeppen uppskattar att minst en tredjedel av afghanska hushåll tar emot ekonomiska remitteringar och enligt Afghanistans centrala statistikorganisation är remitteringar den primära inkomstkällan för fem procent av befolkningen. Även om huvuddelen av överföringar kommer från Iran och Pakistan (runt 70 procent år 2017) har den ökade migrationen till europeiska länder bidragit till att allt mer remitteringar skickas från dessa länder enligt International Organization of Migration (IOM).
Min egen intervjustudie från 2018 med individer inom den afghanska diasporan i Sverige pekar på att remitteringar till den nära familjen och den större familjesfären är vanligt förekommande, pengar som finansierar dagliga behov såsom mat och hyra, men även utbildning, sjukhuskostnader och kostnader under högtider.
Det vanliga sättet att skicka remitteringar är via formella kanaler, det vill säga banktransaktioner, men även genom informella kanaler genom till exempel Hawalasystemet, samt genom att besöka eller skicka pengar med någon som besöker ursprungslandet.
Enayat Adel, en svensk-afghansk aktivist inom civilsamhället, berättar om sina erfarenheter av hur remitteringar vanligen skickas till Afghanistan.
– Antingen genom banktransaktion som Western Union och Money Gram eller traditionell Hawala. Det finns också några stora välgörenhetsorganisationer i Afghanistan som samlar in pengar från afghansk diaspora utomlands och även från afghaner i Afghanistan och de har egna bankkonton i Europa.
Hawalasystemet utgör en stor del av Afghansistans ekonomiska infrastruktur. På grund av ett svagt och otillgängligt formellt system går uppskattningsvis minst hälften av alla finansiella transaktioner genom det informella systemet och utgör en viktig tjänst för personer med låg läskunnighet och de utan bankkonton eller ID. Siffror från 2019 visade att endast 15 procent av den totala befolkningen hade tillgång till bankkonton 2017, varav 23 procent av männen och endast 7 procent av kvinnorna.
– Senaste åren har även en ny organisation utvecklat en app, som innebär att ett matpaket kan skickas direkt till Afghanistan, fortsätter Adel, men det är mindre känt. När man skickar pengar genom Western Union och Money Gram så är det mera kontrollfrågor och det krävs identifiering. Det går att besöka kontor eller skicka online. Det finns gräns på hur mycket man kan skicka under en period.
Ända sedan den första migrationsvågen på 70-talet har Hawalasystemet använts för remitteringar. Avgifterna för att skicka pengar genom Hawala varierar då agenterna, hawaladars, inte behöver ta hänsyn till officiella växlingskurser och transaktionshistorik saknas oftast, vilket gör flödena svåra att mäta.
Adel berättar hur det går till från Sverige:
– Traditionell Hawala går genom privatpersoner. Man ger pengar till en person som oftast har eget företag här i Sverige och mottagaren får ta ut pengar hos ombud i Afghanistan. Genom Hawala går det att skicka höga summor beroende på ombudets ekonomi men de tar mycket högre administrationsavgift än Western Union och Money Gram.
Världsbanken har samlat data om inflöden av remitteringar till Afghanistan sedan 2008. Det faktiska värdet är svårt att fastslå eftersom landet har ett svagt finansiellt system efter år av konflikt och krig. Samtidigt skicka remitteringar till Afghanistan genom informella kanaler, vilket antyder att de officiella mätningarna är undervärderade.
Enligt Världsbankens beräkningar skickades den högsta summan 2018, då remitteringar utgjorde 4,5 procent av Afghanistans BNP med ett värde av ca 803 miljoner US-dollar. Siffrorna från 2020 visar något lägre del av BNP (3,9 procent) och ett värde av ca 790 miljoner US dollar medan uppskattningen för 2021 visar en ännu lägre andel på 1,5 procent av BNP.
På ett regionalt plan minskade remitteringarna till följd av coronapandemins negativa effekter på världsekonomin – många migrantarbetare förlorade sina arbeten eller återvände till sina ursprungsländer – men inte minst har talibanernas maktövertagande och följande sanktioner, interna flyktingströmmar och ökad fattigdom påverkat behovet av och möjligheterna till remitteringsinflöde till Afghanistan.
Efter den afghanska regeringens fall tog det inte lång tid förrän en stor del av utländskt finansiellt stöd till landet stoppades, stöd som tidigare stått för 43 procent av BNP och 75 procent av de offentliga utgifterna. När afghanska centralbankens valutareserv frystes liksom inflödet av utländsk valuta till landet, lamslogs banksystemet och ledde till svårigheter att betala ut löner, ta ut kontanter, göra banköverföringar liksom ta emot remitteringar.
När både Money Gram och Western Union stoppade sina tjänster ökade flödena genom informella kanaler, vilket återspeglas i Adels erfarenheter av att skicka remitteringar efter den 15 augusti.
– Första veckorna fungerade ingenting, berättar han. Bara traditionell Hawala funkade.
När Western Union öppnade igen så kunde mottagaren inte ta ut mer än 200 dollar per vecka och med mycket långa köer och väntetider, ibland i flera dagar enligt Adel. Money låg nere under lång tid men nu går det att skicka upp till 30 000 kr per vecka. Genom Western Union kan mottagaren i Afghanistan bara ta ut 400 dollar [cirka 4000 SEK] per vecka.
Jämsides svårigheter att överföra pengar ökade även behovet efter remitteringar.
– Min känsla är att efter republikens fall och USA:s sanktioner mot landet ökade remitteringarna, då landet befinner sig i mycket djup ekonomisk kris och fattigdomen har ökat.
Adel menar att det har mest påverkat de som tidigare hade jobb i Afghanistan och förlorade dessa i och med regeringens fall. Väldigt många människor är tyvärr beroende av remitteringar då de inte har en anställning och deras sparade pengar tagit slut.
– Jag känner mig mer begränsad ekonomiskt sedan regeringens fall eftersom jag behöver skicka pengar till familj och släkt då behoven har ökat, och jag tror det är så för många, berättar han. Till exempel har min kusin inte en inkomst sedan regeringens fall och jag är tvungen att hjälpa honom och hans familj så att de kan överleva. Dock skickar jag inte varje månad. De får hitta andra vägar också. Många säljer sina prylar, möbler eller mark för att försörja sig.
Mer än ett år efter regimskiftet är det fortfarande svårt att ta ut pengar i Afghanistan.
Mer än ett år efter regimskiftet är det fortfarande svårt att ta ut pengar i Afghanistan. Det råder brist på pengar, både dollar och den inhemska valutan afghani.
Individers resor för att söka skydd eller arbete i andra länder för att sedan sända pengar till familj, släkt och hembyar har i många sammanhang förklarats som det nya utvecklingsmantrat och i FN:s globala mål lyfts remitteringar från diasporagrupper fram, som en viktig del för utvecklingsarbetet i sina ursprungsländer.
Remitteringar anses också vara en stabil inkomstkälla under ekonomiska, politiska eller klimatkriser, eftersom andra finansiella flöden såsom investeringar tenderar att minska i osäkra tider likt situationen i Afghanistan. Forskaren Devesh Kapur menar att remitteringar kan vara ett effektivt komplement till internationellt bistånd som administreras genom större organisationer och statsmakten och i ett livsnödvändigt, men långt ifrån tillräckligt, substitut när bidragsgivare pausar insatser.
Stora summor remitteringar skickas till Afghanistan och trots att de framför allt skickas till den närmaste familjen och släktingar för att finansiera dagliga konsumtionsbehov, finns många exempel på stöd till större grupper och infrastrukturprojekt: uppstart av eller bidrag till skolor, kvinnors utbildning, barnhem och företag. På det sättet kan remitteringar ha indirekta effekter på strukturell fattigdom genom att möjliggöra projekt som i sin tur leder till arbetstillfällen, skatteinkomster och ökad konsumtion.
Även om lojalitet och starka band till familj och hemlandet utgör en stark grund för remitteringar, är det så många fler faktorer som påverkar kapaciteten att skicka pengar. Utifrån de personer jag har pratat med om remitteringar finns en stark känsla av skyldighet och tradition att stötta familj och andra behövande i Afghanistan.
Det är inte en enkel förpliktelse att både försörja sig själv och en eventuell familj i Sverige, och samtidigt möta upp kontinuerliga behov i Afghanistan och vid plötsliga kriser såsom jordbävningar, kraftig inflation och internflykt. Förhållandena på arbetsmarknaden i destinationslandet, höga transaktionsavgifter och den faktiska möjligheten att i första hand migrera eller fly till ett annat land, vilket pandemin och EU:s allt striktare migrationslagar försvårat, är några exempel på utmaningar för ett effektivt remitteringsflöde.
Utifrån den korta tid som har gått sedan maktskiftet i Afghanistan är det givetvis svårt att bedöma remitteringars betydelse i den djupa ekonomiska krisen. Men systemet av informella transaktionskanaler verkar ha spelat en viktig roll när det formella banksystemet låg i stiltje. Samtidigt är det informella systemet en del av den dysfunktionella ekonomin i Afghanistan som behöver stärkas upp från grunden.
Trots lovord om remitteringar som det nya utvecklingsmantrat är det kanske framför allt en livlina i den alltför långt pågående krisen i det talibanstyrda Afghanistan där privata medel inte på långa vägar kan ersätta statligt finansierade samhällsfunktioner, riktat utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd.
Fakta | Remitteringar viktiga i regionen
I jämförelse med flera länder i regionen – Nepal, Sri lanka, Pakistan, Bangladesh och Indien – mottar Afghanistan näst lägst andel remitteringar av BNP, medan Nepal toppar listan och Indien mottar lägst andel remitteringar av BNP.
Remitteringar var den största källan till utländsk valuta i regionen år 2021 och tre gånger summan av direktinvesteringar (Världsbanken, 2022).
Under de tio senaste åren har summan remitteringar till låg-och medelinkomstländer (Kina borträknat) varit tredubbelt så stort som det internationella biståndet.
