Pakistans enda klockentusiast driver klockmuseum i Quetta

Ett besök i Gul Mohammad Kakars museum med antika klockor i staden Quetta i Pakistan innebär en resa till en tid, där varje ögonblick avnjuts och vårdas. Kakar ser sig mer som förvaltare än ägare och hans högsta önskan är att de historiska objekt någon gång inryms i ändamålsenliga museilokaler.

Gul Mohammad Kakars alldeles egna museum ligger intill hans arbetsplats i Quetta, en stad med en miljon invånare och på över 1600 meters höjd i provinsen Balochistan i norra Pakistan. I lokalen finns inte mycket fri golvyta att navigera på. Det är fullt av föremål, vilka allihopa har samlats in med omsorg för att ta plats just här.

Museet utgörs av två rum, vars väggar är fyllda med handgjorda, stora vägghängda ur från 1700- och 1800-talet, med förgyllda siffror och urtavlor i träslagen mahogny, teak, ek, valnöt eller rosenträ. De flesta är ursprungligen tillverkade för kontor, butiker eller järnvägsstationer.

– Dessa klockor har förvärvats under de senaste 17 åren, säger Gul Mohammad Kakar och gör en svepande gest med handen över rummet.

Men det är inte bara höga golvur, pendelur och väggur som tar plats – på ytan av en halv vägg hänger ett flertal gökur. Det finns också ett brett utbud av klockor i olika storlekar och ett brett utbud av fickur på ett runt bord i mitten av den andra delen av rummet, några är i silver och har till och med guldfodral.

Han plockar upp ett fickur och med en miniatyrnyckel som sitter på en kedja delar han med vana händer klockan i två delar för att visa mekaniken.

– Alla dessa klockor och urverk fungerar, säger Kakar.

Till vardags arbetar han för Balochistan Levies Force. Han har lärt sig att serva de flesta urverken helt på egen hand. Det har inte gått att hitta en enda klockentusiast i Pakistan. Men han hoppas kunna stöta på någon som han kan föra en konversation med om klockor, någon som delar passionen för klockor och kunskapen om deras historia.

Det som inspirerar mest är historierna bakom alla klockor och personerna som ägt dem

De flesta av klockorna är från Tyskland, Storbritannien, Holland och USA. Genom internet har sökandet av fakta kring olika modeller av klockor med åren blivit allt lättare, likaså går det lätt att hitta klockor som är ute till försäljning.

– Efter att jag har gjort min första research besöker mina vänner som bor utomlands familjen som säljer arvegodset; de lägger sedan ett bud och när klockan eller klockan är införskaffad skickar de den till mig, förklarar Kakar.

Det som inspirerar honom mest är historien bakom var och en av dessa förvärvade historiska föremål och om personerna som ursprungligen ägt dem och var de har funnits.

Tyvärr har han inte arkiverat eller dokumenterat hela samlingen. Han har heller ingen aning om exakt hur många objekt som i dagsläget ingår i den.

– Jag har tappat räkningen, säger 44-årige Kakar när han sitter ned i en soffa bredvid en gaseldad spis som även den är i 40-årsåldern och har importerats från Holland

Kaminen håller hela rummet behagligt varmt och det aromatiska saffransteet i den lilla vattenkokaren som står på kaminen ryker när han häller upp te i koppar.

Entusiasmen inför klockorna går inte att ta miste på, men Kakar har egentligen inga favoriter i samlingen.

– Det är som att fråga vilken av mina tre söner jag älskar mest, säger Kakar.

Klockorna står i säkra lokaler vid arbetsplatsen – i bostaden skulle de inte få plats

Att ha inrättat museet bredvid sin arbetsplats säkerställer inte bara att hans skatter är säkra, utan också att han kan tillbringa mer tid med sina artefakter, eller ”vänner”, som han kallar dem. Dessutom finns det inte plats i bostaden för alla dessa vänner. De dämpade klockspelen är ständiga ”humörhöjare” för honom, precis som goda vänner kan vara.

Lördagar ägnas åt städning, service och mödosamt uppdragning av varje klocka inför den kommande veckan.

Hur otroligt det än kan låta så vet han inte hur mycket han har spenderat på att skaffa klockorna eller vad de är värda idag.

– Om jag börjar räkna och ser dem som en investering kommer jag aldrig att kunna njuta av det jag gör,

Han medger att alla besparingar har gått till att skaffa det som en gång var andras skatter. Dessutom har ett så kallat kommittésystem gjort att han fått pengar att spendera på inköp. Men han tycker inte om att bli kallad samlare.

– Antikviteter har inga ägare, de har bara vaktmästare. Långt efter att jag är borta kommer de här objekten att gå tillbaka till marknaden, och någon annan kommer att ta på sig rollen som deras vaktmästare, säger han.

– Tills dess vill jag njuta av det jag har och inte oroa mig för vad som kommer att hända när jag inte längre finns.

För närvarande är inga objekt till salu.

– Jag byter hellre ut en pjäs mot en annan än säljer den, säger han och ser sig omkring i rummet.

Här står också grammofoner, radioapparater, teleskop, kikare, oljelampor och en enorm fartygskompass. Mer än något annat skulle han älska att alla klockor och föremål hade ett riktigt museum där varje pjäs kan visas upp ordentligt för besökare.

– Jag skulle gärna ge bort dessa till ett museum så att varje verk får ett rättmätigt och värdigt utrymme som det förtjänar, det är för trångt här, medger Kakar.

Han har bara ett villkor:

– Museet ska döpas efter mig.

Fotnot: Artikeln är ursprungligen publicerad i den engelskspråkiga, pakistanska dagstidningen Dawn (länk till artikeln) i november 2021 och publiceras nu på Sydasien.se i samförstånd med artikelförfattaren och ansvariga redaktörer vid Dawn.

Översättning: Johan Mikaelsson

Läs mer | Fler artiklar om Pakistan

Botanisera bland artiklarna om Pakistan (under fliken ”Länderna” i toppmenyn).