Ny tillvaro i coronavirusets tid: Reflektioner från Bangalore

Tillvaron i Indien är inte som den brukar vara sedan coronaviruset lagt sin oroliga skugga över landet och de öppenhjärtiga människor som till vardags hälsar varandra med frasen: ”Har du druckit ditt kaffe?” Följ med Zac O’Yeah på en promenad genom ett förändrat Bangalore.

Det var medan jag stod och valde bland skiftnycklar vid ett basarstånd fullproppat med allehanda verktyg och redskap från sticksågar och skruvmejslar till billiga kinesisktillverkade borrmaskiner, som jag hörde skriken:

– Corona! Corona!

Trots att jag bott tjugo år i Indien där medelklasspersoner (inklusive min fru) föredrar att professionella snickare kommer hem för att skruva fast hyllor på väggar, har jag inte lyckats skaka av mig den typiska gör-det-själv-instinkten som vissa nordbor dragits med sedan stenåldern. Så trots att indier skakar på huvudet när de ser mig pyssla och syssla, älskar jag att flanera i Bangalores gamla basarkvarter, inom gångavstånd från buss- och järnvägsstationerna, och rota bland praktiska grunkor som kan vara bra att ha hemma när behovet av att vara händig blir överväldigande.

Men för ett ögonblick distraherades jag. Det hade nämligen redan pratats om att införa utegångsförbud och själv hade jag grävt fram ansiktsmasken som jag köpte en gång för länge sedan när luftföroreningarna i staden översteg gränsen för vad som är hälsosamt. Jag vände mig om och lade märke till några grabbar klädda i flashiga jeans och neonfärgade skjortor som om de var statister i en sydindisk gangsterfilm.

De gestikulerade åt mitt håll. Sedan hajade jag. Det var jag som var den potentiella smitthärden. Jag betalade snabbt för verktygen och skyndade mig mot Chickpets tunnelbanestation eftersom den allmänna tumregeln för utlänningar i Indien är att man ska undvika att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Två dagar senare läste jag i den lokala kvällstidningen att en fransos som förkovrat sig i indisk filosofi på ett ashram i Puttaparthi, 150 km norr om staden, tagit bussen till Bangalore mitt under den första utegångsförbudsdagen, ”Janata curfew” den 22 mars. Det hade visat sig att budgethotellen kring busstationen vägrade att släppa in utlänningar på grund av smittorisken. Istället förföljdes den ålderstigne turisten av hysteriskt folk längs gatorna.

Det ironiska i tragedin var att folkmassan också bröt mot utegångsförbudet och genom att angripa turisten bevisades att de missförstått meningen med social distansering. Fast å andra sidan kan man också föreställa sig att de tillhör den specifika socialgruppen som inte läser dagstidningar för att tillgå nykter journalistik, utan föredrar falsknyheter som distribueras via WhatsApp och andra sociala medier vilket självfallet ledde till att de tog för givet att denna enstaka fransos på något sätt importerat viruset till Indien.

Lyckligtvis observerades läget av uppmärksamma journalister från Bengaluru Mirror som tillsammans med polisen räddade den olycksalige mannen och köpte frukt åt honom, eftersom de enda ord som den svältande resenären lyckades få ur sig var:

– Banan, banan.

De vanligtvis så resenärsvänliga kvarteren där jag själv vistades i flera månader när jag för första gången kom hit för 30 år sedan, började i en handvändning behandla sina besökare som fienden på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Förvisso kan man naturligtvis hävda att dessa missledda lokalinvånare endast ägnade sig åt okynnigt tidsfördriv – måhända trodde de sig beskydda Indien genom att bilda ett improviserat medborgargarde som dock (om man begrundar) skrämmande lätt hade kunnat förvandlas till en lynchmobb om inte polisen ingripit och beordrat ett av hotellen att erbjuda turisten ett rum.

Det fick mig att undra hur sådant här kan tänkas påverka Indienbilden i världen, vad det kan ha för inverkan på förhållandet mellan turister och lokalbefolkningen, och framför allt om känslan av trygghet kan återställas för alla vilka besöker vad som hitintills ansetts vara ett av världens gästvänligaste länder. Sedan 1960-talets hippieperiod och via 1980-talets charterresenärer till 2000-talets mångfacetterade upplevelseturism har Indien utvecklats till en svårslagen semesterdestination vilket i sin tur genererar en stor portion av landets hårdvalutareserver.

Beträffande den inhemska öppenhjärtigheten kan jag som ett slags personligt vittnesbörd nämna hur främlingar överallt – i grannskap där jag bott, på bussar och tåg medan jag rest runt – oftast hälsar en glatt och gärna småpratar en stund. Just här i södra Indien, istället för att fråga ”hur är läget?” spörjer man ”har du druckit ditt kaffe?” vilket är en fras jag finner helt underbar.

Men är allt detta över nu?

Bekanta hör av sig från Sverige – där coronaviruset spridits betydligt snabbare men folk oroar sig ändå för min del och tycker att jag verkar naiv när jag inte evakuerar mig eftersom jag tycker att Indien inte är så illa åtgånget, inte än i alla fall.

De handlingskraftiga indiska myndigheterna satte snabbt (redan 18 januari) igång med febertestning av inresande på flygplatserna, sammanlagt kontrollerades över 1.5 miljoner resenärer, följt av karantäner som skärptes stegvis. Här i Bangalore stängdes köpcenter, biografer och pubar redan för flera veckor sedan (då de första smittfallen konstaterats i landet) medan IT-folk uppmanades att arbeta hemifrån.

Veckan därpå ställdes kollektivtrafiken in medan restauranger endast fick sälja mat för avhämtning. När det rikstäckande utegångsförbudet infördes för tio dagar sedan (25 mars) stängdes allt utom apotek, vissa mindre mataffärer och grönsakshandlare, mjölkbodar och lokala slakteributiker, medan även taxi och rikshor förbjöds på gatorna tills vidare.

Parallellt förseglade man i omgångar delstatsgränserna, därefter kommungränserna och slutligen stadsdelsgränserna för att få folk att hålla sig på plats. Individer som misstänks kunna vara smittade, men saknar symptom, blir ombedda att själva försätta sig i hemkarantän (hittills rör det sig om några tusental i staden) och de måste knäppa geotaggade selfies med en timmes mellanrum från det att de vaknar tills de går och lägger sig som WhatsAppas [laddas upp via mobilen] till myndigheterna – och de som inte följer reglerna hämtas av polisen och flyttas till masskarantänläger där de får tillbringa två veckor istället.

Individer som rör sig utomhus utan fullgott skäl (exempelvis brådskande ärende till sjukhus eller apotek) kan stoppas i poliskontroller, speciellt om de inte bär skyddsmask. Trafikanter får sina fordon beslagtagna, omkring 6 500 blev av med bilar och mopeder enbart igår här i staden. Endast yrkesfolk med passersedlar utfärdade av polisen tillåts åka runt – exempelvis sådana som jobbar inom vården eller andra samhällsnödvändiga verksamheter samt transportarbetare som fraktar livsmedel och andra förnödenheter.

Det är hårda bud som gäller. Myndigheterna rekommenderar samtliga att istället handla på nätet och få matkassar eller måltider hemlevererade, men i och med den gigantiska befolkningen hamnar nätkunderna ofelbart i veckolånga köer. Utanför de få affärer som håller öppet där jag bor, ett typiskt medelklassområde blandat med fattigare kvarter, ringlar sig köerna men är inte på långt när lika tålamodsprövande som på nätbutikerna – fast när man väl tillåts kliva in är hyllorna nästan tomma. Innan allt är över lyckas jag köpa en storpack makaroner och en liter ketchup som jag hoppas räcker i tre veckor. När de tar slut får jag väl rycka löv ur träden utanför balkongen och koka ickevåldsgryta.

Som konsument får man dock se upp – pirater som passar på att göra sig en hacka arresteras titt som tätt: polisen gjorde enligt dagstidningen Deccan Herald exempelvis ett tillslag mot en firma som redan hunnit sälja 70 000 falska N95-skyddsmasker (motsvarar det svenska s.k. FFP1-munskyddet) till ett värde av 10 miljoner rupier (1,3 miljoner kr) – hopsydda av vanligt tyg med N95-stämpel på säljs de för 200–500 rupier per styck (cirka 30–60 kr); en razzia på ett apotek ledde till att man fann förfalskad handsprit (610 rupier eller 80 kr för en halvlitersflaska) som bestod av vatten blandat med en gnutta isopropylalkohol, glycerin, rengöringsmedel och blå färg, ett annat apotek sålde falska infraröda kontaktfria termometrar för 15 000 rupier per styck (2000 kr).

Evakuering av turister i full fart

Medan jag skriver detta, den 2 april, är turistevakueringen i full fart. Igår avgick ett flygplanslass från Goa medan ett annat flyg med tvåhundra nordiska och baltiska medborgare ska lyfta från Delhi idag torsdag, och imorgon fredag flygs fler från Goa, medan även Bangalore inväntar ett tyskt evakueringsflyg för att hämta yogastudenter från närbelägna Mysore – men som svenskar också kan boka in sig på. Det är nämligen bolag som Lufthansa, Finnair, Alitalia och KLM som ställer upp, dock inte SAS trots att ett tusental svenska medborgare uppskattas sitta fast i olika delar av landet.

Turisterna betalar naturligtvis för sina egna flygbiljetter, inte skattebetalarna, och mat ingår enligt uppgift inte utan man får packa matsäck (om man nu kan hitta en öppen restaurang när 99,9 procent av allt är stängt inklusive flygplatsernas kiosker och serveringar). Ambassaderna har också anordnat flygbussar från större turistmål i och med att utegångsförbudet omöjliggör privata transporter. Meditationselever i Rishikesh, hippies från Pushkar, Taj Mahal-besökare och harekrishna-anhängare i Agra och Mathura respektive kan nå New Delhi till självkostnadspris.

Av det tjugotal svenska turister som jag själv varit i kontakt med är det ingen som befinner sig i omedelbar livsfara, men några varslar om att deras mediciner inte kommer att räcka om de tvingas stanna mycket längre eftersom de planerade inför betydligt kortare resor. Många har förstås haft det bökigt med att få tag på mat, fast somliga har blivit hjälpta av indier i grannskapet som ordnat något ätbart och dricksvatten.

Även indier evakuerar sig och det handlar om helt andra transportmedel – enligt vad jag sett i dagstidningarna vandrar över en halv miljon daglönare utan stadig inkomst till fots hem mot sina byar eftersom de inte har råd att sitta arbetslösa i storstäderna, trots att myndigheterna ställt i ordning 21 064 flyktingläger och matransoner håller på att delas ut till över 2,2 miljoner behövande. Och för att ta hand om eventuella smittade har 135 000 sjukbäddar beretts i karantäncenter. Men många är förstås oroliga för att bli sjuka och i hembyn hägrar tryggheten som storstäder sällan erbjuder sina mest utsatta invånare.

Det är enorma siffror, men intressant nog är det officiella antalet smittade blott 2 759 i skrivande stund av vilka ett åttiotal avlidit sedan de första indiska fallen upptäcktes i mars. I jämförelse kan man nämna USA som inom ungefär samma tidsrymd räknat in långt över 200 000 smittade – på en befolkning om 329 065 000, medan Indiens befolkning beräknats till 1 366 418 000 (FN-data, 2019) eller över en miljard fler. Av de över en miljon människor som är bekräftat smittade i hela världen tycks, om jag räknar rätt, cirka 0,25 procent finnas i Indien.

Man vet inte riktigt vad det kan bero på att coronaviruset inte spridits lika dramatiskt här, men förutom myndigheternas åtgärder säger somliga att det heta klimatet gör att smittdropparna avdunstar snabbare. Sedan är det ju ett välkänt faktum att indier inte ägnar sig åt sådant där europeiskt ansiktsgnidande när de möts, inget kramande, kindpussande, man tar oftast inte ens i hand utan föredrar den värdiga gest som kallas för namaste. Därmed finns redan en naturlig social distansering som minskar spridningen. Och slutligen menar naturligtvis vissa specialister att viruset hejdas av de heliga korna, för om man dricker kornas urin blir man osårbar. I norra Indien har familjer dessutom döpt nyfödda barn till ”Corona” respektive ”Lockdown” [utegångsförbud] med förhoppning om att folk ska ta bättre hand om sig. De goda idéerna är många.

En smittsam situation

Själv har jag genom karriären som deckarförfattare utvecklat ett privat intresse för läskiga situationer, vilket återspeglas i mitt referensbibliotek med titlar som The Action Hero’s Handbook, The World’s Most Dangerous Places och The Zombie Survival Guide. Fast även om detta skulle råka vara min enda chans att se världens undergång från första parkett – eller åtminstone få en försmak – förmår det mig inte att trotsa utegångsförbudet för att leta efter svartabörshajar som kan sälja cigaretter och whisky (både tobakshandlare och alkoholbutiker har stängts i tre veckor) för att göra den påtvingade hälsokuren uthärdligare.

De enda utflykterna jag vågar mig på är att gå runt kvarteret till apoteket för att fylla på lagret med bakteriedödande tvål, handrengöringsmedel och munvatten. De fåtaliga fotgängarna glor misstänksamt och byter trottoar när de ser mig komma gående. Det är en attityd som smittar snabbare än coronaviruset, för innan jag vet ordet av gör jag detsamma, särskilt om de utlänningar jag möter ser kinesiska ut. (I grannstaden Mysore förvägrades studenter från den indiska delstaten Nagaland att handla i en matbutik eftersom den nordöstra delen av landet gränsar mot Kina och befolkningen där har vissa utseendemässiga likheter med kineser. Ärendet polisanmäldes och affärsföreståndaren arresterades.)

Jag blir också lätt stressad om jag får syn på indier som är tillräckligt välbesuttna för att ha semestrat utomlands. Har de kanske varit i Italien på sistone? Jag börjar till och med bli misstänkt mot mig själv: är det ansvarslöst att röra vid grinden utanför vår bostad när jag öppnar den? Till och med apotekaren tycks ha infekterats av den här nya nervositeten. Efter att jag köpt tillräckligt med desinfektionsmedel för att räcka våren ut, ber jag om halstabletter. Trots att vi båda bär ansiktsskydd och apotekaren dessutom har kirurgiska gummihandskar på sig och den meterbreda apoteksdisken skiljer oss åt, tar han ett steg tillbaka.

– Vi har slut på all hostmedicin. Varför behöver du det?

Innan han slår nödnumret till karantänmyndigheten avstyr jag det hela genom att snabbt haspla ur mig:

– Om det värsta skulle inträffa. Gud förbjude.

På vägen hem passerar jag en kvinna som brukar städa hos en av mina grannar och vi hälsar vanligtvis på varandra. Nu ligger hon på trottoaren i sin slitna sari och ser ut att svälta. Först säger jag, som alltid (på det lokala språket kannada):

– Coffee aitha?

Sedan inser jag att hon i dessa karantänstider förstås inte har något jobb att gå till och därmed knappast kan ha råd att dricka kaffe, än mindre äta, så jag ger henne de två hundralapparna som jag just fick i växel. Medan jag hastar hemåt tänker jag på vad en sådan här 21-dagarskarantän kan innebära i praktiken. Förutom svårigheter av många olika slag som drabbar befolkningar världen över – förlust av nära och kära, massarbetslöshet och annat som analyseras av krönikörer i de flesta tidningar och tv-kanaler så jag överlåter den delen av problemet åt tyckare som har fler och bättre åsikter än jag – funderar jag närmare bestämt på vad för slags långvarig effekt detta kan ha på vårt resande och internationella kulturkontakter.

Vem ska man skylla på?

För när man väl suttit hemma och rullat tummarna i någon vecka, storstädat och tvättat fönstren sju gånger om för att njuta av den klarblå himlen, kan frustrationen utvecklas till främlingsfientlighet. Men vem ska man skylla den här situationen på? Kineser? Som Mahatma Gandhi påpekade när han diskuterade kolonialismen bör man inte dra alla engelsmän över en kam, likaledes kan vi väl inte bojkotta nudlar enbart för att viruset först slog till på en kinesisk matmarknad?

Enligt samma logik kan man knappast anklaga reseindustrin enkom för att viruset spridits över hela världen via flygplan. Eller turisterna som är offer lika mycket som alla andra om inte mer – de har sparat i kanske ett helt år för att ha råd att bekanta sig med indisk kultur, njuta av indisk mat, och plötsligt stängs allting och förutom att de måste avbryta ferien blir de utpekade som virusbärare.

Bortsett från eventuell smittspridning, finns det givetvis andra allvarliga argument mot långresor – speciellt miljöaspekten har ju debatterats hårt på sistone åtminstone i Europa som blivit allt miljömedvetnare. Men med tanke på att till exempel svenskar förorenar någonstans i storleksordningen 4 000 kg koldioxidutsläpp per person och år, kan man knappast räkna med att världen skall räddas från den stundande klimatkatastrofen om vi bara semestrar i vår egen trädgårdstäppa eller kolonilott.

Och hur skulle världen se ut om vi vred tillbaka klockan, avskaffade turismen och återgick till en tidsålder då endast upptäcktsresande och diplomater besökte främmande länder? Kan ett bildband eller en datasimulering ersätta upplevelsen av att ha besökt Indien och sett Taj Mahal, ett av världens sju underverk?

Som jag ser det har turistiskt resande lett till en bredare nyfikenhet inför vad som tidigare uppfattades som främmande och skrämmande. När jag växte upp i Sverige på sjuttiotalet fanns det inga indiska restauranger vad jag minns, men nuförtiden kan man äta curry på nästan varje gathörn – medan man i Indien även i småstäder hittar serveringar med kinesisk eller europeisk mat som spaghetti och pizza på menyn.

Det kanske låter som en förenkling av komplicerade ting, men man skulle kunna spinna vidare och konstatera att vår svenska kultur berikats av yoga, hinduisk filosofi, berömda indiska romanförfattare som vunnit internationella priser och som sedan översätts till svenska, för att inte tala om färgglada textilier som muntrat upp de svenska garderoberna. Motsvarande impulser har trängt in i Indien från utlandet, allt från existentialism till rockmusik och vinodling till it-teknologi och – icke att förglömma – den skiftnyckel jag köpte för 150 rupier (20 kr) i basarkvarteren som är en kopia av originalmodellen enköpingsbon Johan Petter Johansson patenterade år 1892; idel främmande påfund utan vilka Indien inte vore lika modernt.

Om hela världen slutade resa och istället beskyllde varandra för smittspridning, skulle det leda till allt mindre av dylik korsbefruktning. Sådan ökande främlingsfientlighet resulterar ofelbart i en korresponderande minskning i vår förmåga att lära oss något av mötena med andra kulturer. Vill vi verkligen att social distansering (som är en hälsosam vana) förvandlas till en mentalt ohälsosam social isolering, till antropofobi eller människofobi?

Medan jag hoppas att den här vidunderliga globala nedstängningen av nästintill allt förblir en engångsföreteelse, bör man kanske försöka dra lärdom av upplevelsen hur osmaklig den än må vara. För egen del stärker den enbart min tro på vikten av att vi måste bete oss gott mot varandra såväl som mot planeten, för det är till sist och syvende det enda vi har – varandra och vår levnadsmiljö.

Jag tänker allt oftare tillbaka på den gången då jag på ett indiskt tåg fick min väska stulen, som innehöll allt från pass till pengar, men medpassagerarna valde att adoptera mig, bjuda på kaffe och köpa bananer åt mig tills tåget nådde nästa storstad där jag kunde reda ut problemet. Under de här dagarna påminns jag också om vad Mahatma Gandhi sade en gång till den store poeten, Indiens förste nobelpristagare Rabindranath Tagore, när de debatterade om ett eller annat:

”Jag vill inte att mitt hem omgärdas av murar på alla håll och att fönstren ska vara igentäppta. Jag vill att alla världens kulturer ska blåsa så fritt som möjligt genom mitt hus, men jag vägrar låta mig blåsas omkull av någon.”