Den kvinnoledda marknaden, kallad mandi, ger kvinnor på landsbygden i den pakistanska provinsen Sindh större inflytande och frihet. Att besluta om att köpa och sälja getter är ett steg på vägen i ett projekt för ökad jämlikhet.
För första gången i sitt liv kände sig Rehana Abbas från byn Dato Karloo i distriktet Tando Allahyar i provinsen Sindh betydelsefull. Hon hade nyss sålt en get för 16 000 pakistanska rupier (ungefär 800 svenska kronor), alldeles på egen hand och efter en stunds köpslående.
– Det var så roligt, och kändes så bra! berättar hon.
Abbas var en av de 300 som anmält sig för att sälja sina djur på den kvinnoledda marknaden Marui, en marknad som det lokala styret i Tando Allah Yar under 2022 organiserade för områdets kvinnliga jordbrukare.
Marknaden, lokalt kallad mandi, ingår i ett sex år långt projekt för ökad förståelse för jordbruksområdet och för hållbar förbättring. Projektet bekostas av EU, och organisationen som driver det är International Trade Centre (ITC). Målet är att stärka affärssidan för mindre jordbruk och minska fattigdomen i Sindh och Balochistan.
Som det första i sitt slag, inte bara i Sindh utan i hela Pakistan, arrangerades mandin i samarbete med en lokal NGO, The Research and Development Foundation (RDF).
– Vi hade informella samtal med kvinnliga jordbrukare i några områden i Sindh, och då kom det fram att de gärna ville ha uppdelade marknader. De berättade att de aldrig fått chansen att sälja sina djur på marknaderna eller kunnat lära sig att förhandla direkt med en köpare, berättar Shabnam Baloch, den lokale ledaren för ITC-GRASP.
– De berättade också att männen som för kvinnornas djur till marknaderna inte kan någonting om djuren. Vi lovade de här kvinnorna att vi skulle hjälpa till att få igång marknader ledda av kvinnor.
Abbas tog fem av sina två dussin getter och satte dem i en rickshaw tillsammans med två andra kvinnor från byn.
– Vi lyckades få plats allihop!
Däremot tyckte hon att transportkostnaderna för getterna var väl höga, 150 rupier per get. För en kort resa på 20 minuter blev hon tvungen att betala 750 rupier, men som tur var kunde hon förhandla sig till att hon och de andra kvinnorna fick åka gratis.
Männen, som i vanliga fall hanterar handeln med djuren, var inte särskilt glada.
– De hånade oss och sa att om kvinnor tar över är det slut med deras hjälp att göra affärer. Men vi vägrade att låta deras sura kommentarer förstöra vårt goda humör.
Hon berättade att hon aldrig hållit så mycket pengar i sin hand vid ett enstaka tillfälle.
– Jag köpte en liten get för 5 500 rupier, och dessutom en kylbox till vår affär för att hålla flaskor och fruktjuice kalla, och betalade med en handpenning på 5 000 för den.
Hon kunde också köpa skolböcker och livsmedel och ändå ha 3000 rupier över. Hon funderade mycket på hur hon skulle spendera pengarna och vad hon skulle köpa, och det gjorde att hon kände att hennes inflytande ökade.
– För första gången bad jag honom inte om pengar och kände att jag inte behövde förklara vad jag skulle ha dem till, sa hon och la till:
– Kvinnor sköter det mesta av arbetet i hemmet och ute på åkern, och i det ingår att ta hand om djuren. Det är inte rättvist att när det är dags att sälja djuren blir det alltid männen som tar dem till marknaden.
”Det känns som vi har kommit långt från den tiden när jag skötte djuren.”
Rehmat Mustafa, 65, som följt med sin dotter Rozina till kreatursmarknaden, höll med om allt som Abbas sa.
– Det känns som vi har kommit långt från den tiden när jag skötte djuren. Jag tyckte att det alltid var jag som skötte uppfödningen, men när det var dags att sälja dem var det alltid männen i huset som gick till marknaden.
För många kvinnor i Pakistan är getter kanske den första egna egendomen som de någonsin haft, och getter är en viktig tillgång när det blir svåra tider. Ändå är det inte så mycket som ändrats sedan Rehmats dagar.
En rapport från FN om kvinnorna på den pakistanska landsbygden som gavs ut 2018 visade att även om kvinnorna fått mer inflytande inom jordbruket, som omfattar nära 7,2 miljoner kvinnor, så är kvinnornas arbete fortfarande ”i stort sett osynligt, obetalt eller dåligt betalt”.
En annan rapport från samma år från USAID visade att även om kvinnor stod för en stor del arbetstimmarna för att sköta kreaturen så var de aldrig ”direkt inblandade i marknadstransaktionerna”.
Traditionellt sett har kvinnor alltid stått för uppfödningen av kreatur och höns, skött dem, mjölkat getterna, hållit lador och djurbås rena, till och med sett till att de vaccinerats, men när det så småningom blivit dags att sälja djuren har det blivit ett manligt yrke. Och vad som är ännu mer frustrerande enligt Rozina är att männen inte är särskilt bra på just den delen.
– Hur skulle de kunna sköta det på ett bra sätt när de inte vet rätt värde på djuret!
Rozina tog med sig 15 getter till marknaden men kom hem igen utan att ha sålt en enda. Det kostade henne 5 000 rupier att transportera djuren från byn i grannområdet Mirpur Khas med en liten lastbil. Men hon tänker komma tillbaka nästa gång det är dags för mandin.
– Jag kommer att vara bättre förberedd då. Jag vet att jag måste bli bättre på att förhandla! säger hon med ett leende.
Mandin kändes nästan som en liten karneval. Barn sprang omkring och jagade höns, kvinnor satt i sina färgstarka kläder och pratade. Några driftiga kvinnor hade gjort
i ordning marknadsstånd där de sålde ägg, hemmagjord ghee (skirat, klarat smör), djurfoder, kycklingar och till och med handgjorda prydnader för djuren.
Shehrbano Mushtaq sålde alla sina sex burkar med inlagda grönsaker och ghee.
– Oftast säljer jag hemifrån, men det var mycket roligare att sälja på mandin och träffa och umgås med kvinnor från olika byar.
Hon tänker göra på samma sätt nästa gång det är dags för en sådan här marknad.
För många betydde marknaden också att det aldrig uttalade men alltid återkommande avståndstagande till kvinnor som umgås med män som inte är familjemedlemmar var borta för första gången, eftersom det också fanns män med på marknaden.
Den lokala regeringen hade ordnat ett marknadsstånd där man visade upp veterinärmediciner och också vaccinerade djur som kom lite längre ifrån. Dr Mazhar Ali Rind, biträdande chef för departementet för kreatursfrågor, påpekade för Sydasien att om den här typen av kvinnoledda marknader kunde etableras runt hela landet skulle rollen som mellanhand försvinna.
– Nu när de här kvinnorna vet hur det går till blir det lättare för dem att komma hit nästa gång. Många kan ta sig hit i grupp eller på egen hand och behöver inte ha med sig männen, säger Ashfaque Soomro, vd för RDF.
Han har lovat att en ny sådan här marknad kommer att hållas inom en snar framtid. Han är helt övertygad om att på nästa marknad kommer det finnas många fler kvinnor.
Översättning: Svante Nilsson
Läs mer | Sydasien nr 1 2022 – ”Årsboken”
Reportaget har publicerats i Sydasien nr 1 2022. Numret kan beställas från redaktionen eller skickas vid tecknande av prenumeration/medlemskap för 2022.
