If they say dance, we dance

Antropologen Anna Stadler har träffat ursprungsbefolkningen i Chittagong Hill Tracts, Bangladesh.

”Känner du dig trygg med henne?” Mannen i militäruniform knäpper händerna över magen och lutar sig tillbaka i plaststolen. Han nickar mot Lucy och tittar undrande på mig. Lucy säger ingenting. ”Det är klart att jag gör”, säger jag, inte utan irritation i rösten. ”Vad ska ni göra?” undrar han. Ingenting. Bara vara.

Det är Eid al- Adha och jag har flytt Dhaka för ett par dagars semester i the Hill Tracts. Jag har inte tänkt göra någonting mer än att sitta och blicka ut över floden i min väninna Lucys hemby, äta hennes mammas goda mat och prata om allt och inget till solen går ner över bergen. Detta är en av de mest fridfulla platserna på jorden, enligt mig.

Jag har åkt buss i nästan tolv timmar, övernattat hos en vän på vägen för att sedan ta båten från Kaptai för att komma hit. Över två timmar senare sitter vi nu vid militärens sista läger innan Lucys by, som ligger ytterligare ett par timmars båtfärd bort. Som västerlänning måste man anmäla sig hos militären innan man får åka vidare. Innan resan ska man även ha skickat in papper på sin planerade färdrutt, så det går inte att bara att komma hit på spontanbesök. Vi är här för att garantera din säkerhet, säger militären.

Medan vi dricker té med kondenserad mjölk berättar de om allt de gör för området och lokalbefolkningen. De besöker isolerade byar, hjälper folk med läkarbesök och hälsokontroller, är engagerade i alla möjliga utvecklingsprojekt och har gett Lucys pappa en dator. De håller området under kontroll. Under hela mitt besök ringer de varje dag till Lucy för att kolla vad jag gör och var jag är. Hon verkar inte alls glad över dessa samtal.

Lucy är Panghkhua, och tillhör en av de ursprungsbefolkningar som lever i Chittagong Hill Tracts (CHT) i sydöstra Bangladesh. Ursprungsbefolkningen i Bangladesh kallar sig för adivasi, ett ord som på sanskrit betyder original inhabitant. Det finns cirka 2.5 miljoner adivasis i Bangladesh, det är fyrtiofem olika grupper i hela landet som alla har sina unika språk och kulturer.

Lucy och hennes folk kommer från Rangamati området, som tillsammans med Bandarban och Khagrachari utgör CHT. Ursprungsbefolkningarna här kallar sig ibland för paharis, eller hill people. Precis som det hörs på namnet är detta bergstrakter, till skillnad från resten av landet som är platt som en pannkaka (nåja, det finns en del kullar i norra Bangladesh också!). Här har folk som Pangkhua, Bawm, Lushai, Chak, Chakma och Tripura levt sedan urminnes tider. Deras släktingar lever även på andra sidan gränserna, i Burma och i Indien.

Traditionellt arbetar de med svedjebruk, en jordbruksmetod som i Bangladesh heter jhum. Därför kallar sig ursprungsfolken i CHT även för jhumas. Det finns många gamla historier om jhum. Det finns särskilda jhum sånger och högtider som är knutna till sådd och skörd. Både män och kvinnor arbetar med att bränna och bruka jorden. Det gynnar den biologiska mångfalden i stora skogsområden där det finns gott om land.

Svedjebruk går ut på att skogen fälls och bränns för odling och efter några år får marken gå i träda och växa till skog igen. Det krävs således stora arealer mark för att det ska fungera. Nu, när befolkningen har ökat och tillgången på land har minskat, måste man ibland bränna och odla marken så ofta som vartannat år, istället för vart tionde år som förr. Som en följd av detta blir marken mindre bördig, och skördarna blir mindre och mindre. Fattigdomen blir allt större.

Det finns flera orsaker till varför tillgången på land har minskat samtidigt som befolkningen har ökat. I början av 60-talet byggdes en damm i Kaptai och när den stod klar 1962 svämmade vattenmassorna över så många byar att cirka hundratusen människor fick lämna sina hem. Även Chakma kungens palats ligger idag på damm botten. Tusentals flydde till Indien, medan andra försökte hitta nya hem i Rangamati (We are all people).

Konflikterna i CHT ökade efter Kaptai. Efter att Bangladesh hade blivit självständigt 1971 växte protesterna mot att regeringen endast ville erkänna bengaliska som språk och kultur i det nya landet. När en delegation som leddes av Chakma politikern Manabendra Narayan Larma träffade landets nya ledare, Sheikh Mujibur Rahman, insisterade Rahman på att urbefolkningen i the Hill Tracts skulle identifiera sig som bengaler.

Som ett svar på detta bilade Larma med flera två år senare den politiska organisationen Parbatya Chhatagram Jana Shanghatti Samiti (PCJSS), för att ena alla urbefolkningar och stamfolk. Organisationen hade en beväpnad gren kallad Shanti Bahini, fredsarmén. De värvade unga män från lokalbefolkningen som de sedan utbildade till gerillasoldater. Med stor ilska och frustration gick gerillan inte bara till attack mot polis och militär, regeringsanställda och bengaler i området, utan även mot lokalbefolkningen. Om det fanns skäl till misstankar om att någon var emot Shanti Bahini och stödde landets regering, om någon inte lät sig värvas, attackerades och mördades de.

På 80-talet, tjugo år efter dammbygget i Kaptai, startade regeringen ett gigantiskt omflyttningsprogram som innebar att bengaler från norra delen av landet, som hade förlorat sin mark på grund av översvämningar och jorderosion, omflyttades till bergen i söder. Urbefolkningen fick återigen maka på sig. Många blev vräkta från sina hem och förlorade sin mark. Vägar byggdes och naturtillgångarna exploaterades allt hårdare. Protesterna växte. Tillslut hade hela världen ögonen på CHT och Bangladesh var tvungna att agera.

1991, efter att demokratin återskapats i landet, började de första trevande fredsförhandlingarna mellan regeringen och ledare i CHT. Arbetet gick långsamt och först sex år senare, i december 1997, kunde the Peace Accord, fredsavtalet, skrivas under. I detta avtal erkände man stamfolkens status som urbefolkning i CHT och ett regionalråd formades. Regeringen skulle i framtiden rådfråga detta regionalråd i alla frågor angående CHT. I avtalet bestämdes också att ett Ministry of Tribal Affairs, vars ledare skulle ha sitt etniska ursprung i en av urbefolkningarna, skulle skapas för att övervaka frågor rörande Hill Tracts. En viktig punkt i fredsavtalet var även planerna på att ge tillbaka mark till alla de tusentals människor som tvingats fly från sina hem under omplaceringsprogram och dammbyggen.

Sexton år senare har inte mycket hänt. Långt ifrån alla har fått tillbaka sin förlorade mark. Militären har inte dragit sig tillbaka, tvärtom är deras närvaro fortfarande mycket påtaglig och insynen i folkets situation är mycket begränsad. På väg in i området får jag ibland frågan om jag är journalist. ”Jag är socialantropolog”, svarar jag, helt sant. Det vet ingen riktigt vad det är, så det går bra. Ändå händer det att militären sitter med när jag intervjuar människor om deras liv.

Det blir tysta, korta intervjuer då, men annars menar många jag pratar med att de vill göra sina röster hörda. ”Jag är inte rädd, du får skriva ner det jag berättar”, säger de och sträcker på sig. Historierna är ofta skrämmande, och jag ryser när jag hör om kvinnor som blivit våldtagna och mördade på de mest brutala sätt av militären. Förut brukade unga kvinnor vara ute och arbeta på odlingarna, som ibland ligger ute i djungeln långt från byn. Idag är det inte många som vågar ge sig iväg ensamma, kvinnorna föredrar att röra sig i grupp när de ska gå någonstans.

Samtidigt menar många att situationen har förbättrats. Självklart finns det militärer som är bra människor också, som verkligen bryr sig om lokalbefolkningen. Det finns fler kliniker och duktiga läkare i området, och fler barn har tillgång till utbildning. När Bangladesh utsända på FNs forum för urbefolkningsfrågor (UN Permanent Forum on Indigenous Issues) förra året hävdade att landet inte har någon ursprungsbefolkning, att adivasis endast är upojati, det vill säga en undergrupp till majoritetsbefolkningen, väckte det stor uppståndelse. Det positiva mitt i allt var att detta ändå startade en diskussion, och den diskussionen ledde till att fredsavtalet ännu en gång kom på kartan.

Nästa gång jag hälsar på Lucy har jag mamma med mig, och militären blir inte gladare att se oss denna gång. Vi blir utfrågade om allt från vilket min mammas favoritland är till vad som får mig att återvända hit gång på gång, och mamma pratar fortfarande om den gången vi blev beordrade att dricka té. ”Nu ska vi dricka té, sa de och där satt man med en kulspruta riktad mot sig och vågade inte annat än att säga ja”, säger mamma.

Några dagar senare berättar Lucy att militären med familj, som är här på semester, har beordrat en kulturell tillställning. De vill ha lite underhållning, helt enkelt. Invånarna i den lilla byn samlas och bygger en scen. Jag tror först att den är för att dansas på, men det visar sig snart att den är till för militären att sitta på. När militären tillslut dyker upp, två timmar försenade, vill de att mamma och jag ska sitta på scenen med dem. Den här gången tackar vi nej. ”Vi sitter bra här med våra vänner”, säger vi. Lucy skrattar. Bambudansen drar igång. ”Så här är det”, säger Lucy. ”If they say dance, we dance.”

Foto: Anna Stadler