Fyrtiosjuåring med tvåtusen år av ilska – porträtt av en aktivist

Kathir Vincent Raj pratar vid ett möte för daliters rättigheter.
Foto: Johanna Hedman

Människor kan ringa honom mitt i natten för att be om hjälp efter en våldtäkt, ett mord, ett övergrepp. Främlingar dyker upp oannonserade utanför hans hus för att få prata med honom och tonåringar vill ta selfies med honom. Kathir Vincent Raj, grundaren av människorättsorganisationen Evidence, har blivit en symbol för kampen för daliters rättigheter, skriver Johanna Hedman.

Rummet förändras när Kathir Vincent Raj kommer in. Alla sträcker på sig och lägger undan mobilerna. Kathir står ensam, mitt i en cirkel av stolar, och pratar fritt utan manus. Publiken följer honom med blicken. Han växlar mellan skämt och allvar, och publiken fnissar. Ibland fiskar någon upp mobilen ur fickan och tar bilder av honom.

Det är svårt att fotografera honom, han står sällan still och gestikulerar mycket med händerna. Senare reser sig en man i publiken och lovordar Kathir så mycket att Kathir gömmer ansiktet i händerna och skakar på huvudet. Min tolk viskar att mannen säger att många daliter är beredda att skydda Kathir med sina egna liv.

Det är en novemberdag 2019, några veckor innan protester mot regeringens medborgarskapslag bryter ut, och skulle jag bli ombedd att sätta fingret på när jag började förstå omfattningen på Kathirs roll i människorättskampen i södra Indien skulle det vara den dagen.

År 2001 anordnade FN en världskonferens mot rasism, främlingsfientlighet och intolerans. Tusentals representanter för olika civilsamhällesorganisationer från hela världen närvarade vid konferensen i Durban, Sydafrika. En av dem var Kathir. Han arbetade för People’s Watch, en människorättsorganisation i Tamil Nadu, och han åkte till Durban med sina kollegor för att driva fram ett erkännande av kastdiskriminering som en form av rasism.

De misslyckades. Faktaunderlaget var för tunt, dokumentationen alltför bristfällig. Och motståndet från den indiska staten att uppmärksamma kastsystemet internationellt har alltid varit stort. Kathir var arg över det internationella samfundets bristande intresse men insåg behovet av statistik och faktaunderlag för att kunna synliggöra kastdiskrimineringen. Han ville arbeta med ett särskilt fokus på daliters rättigheter men hade svårt att få gehör för det på People’s Watch. 2005, fyra år efter världskonferensen, grundade han Evidence. Han hade då samlat på sig flera års erfarenhet av att arbeta med mänskliga rättigheter i fält och börjat bli ett känt namn i Tamil Nadu.

Kathir pratar med en grupp kvinnor. Foto: Ida Lönnström

Det första fallet Evidence tog sig an var en gängvåldtäkt och mord på en prostituerad dalitisk kvinna. Kathir åkte till brottsplatsen, samlade bevis och träffade kvinnans barn. Tre av förövarna kunde senare gripas och fällas för våldtäkt och mord, men det fanns inte tillräckligt med bevis för att åtala samtliga gärningsmän.

– Jag har aldrig talat om det här fallet offentligt därför att prostitution är så tabubelagt, säger Kathir. Men det här fallet påverkade mig verkligen personligen.

Kvinnan hade använt pengarna som hon tjänade ihop som prostituerad till att finansiera sina barns studier. Familjen var fattig och barnen var förtvivlade över att inte kunna läsa färdigt sina utbildningar. Kathir hade precis lämnat sin tjänst på People’s Watch och han hade ännu inte säkrat någon inkomstkälla till Evidence.

– Men jag blev så berörd att jag bestämde mig för att hjälpa hennes barn. Jag tog av mina besparingar och betalade deras utbildning. Båda arbetar som lärare nu. Vi har fortfarande kontakt.

”Shall I call Evidence Kathir?”

Kort därefter beviljades Kathirs första projektansökan och Evidence har nu varit verksam i femton år. Kathir omtalas ofta som Evidence Kathir, som om han har blivit ett med organisationen. Gränsen mellan privatliv och yrkesliv är flytande. Han arbetar varje dag och stänger aldrig av mobilen.

Människor kan ringa honom mitt i natten för att be om hjälp efter en våldtäkt, ett mord, ett övergrepp. Främlingar dyker upp oannonserade utanför hans hus för att få prata med honom och tonåringar kommer fram till honom på stan och vill ta selfies. Hans namn är så etablerat att när karaktärerna i den tamilska filmen Joker från 2016 fängslas av polisen frågar en av dem: ”Shall I call Evidence Kathir?”

Han har blivit en symbol för kampen för daliters rättigheter och det är många som vill träffa och fotograferas med en sådan symbol. När jag är med på en prisceremoni för Kathir varar den i flera timmar. Efter hyllningstalen kommer publiken fram till scenen med sjalar. Det är tradition att fira någon genom att svepa in personen i en sjal, och för varje foto läggs en ny sjal över Kathirs axlar. Senare frågar jag honom vad han tycker om uppmärksamheten.

– Människor vill ha karismatiska ledare, det är vanligt i den här sortens arbete, inte bara i Indien utan i hela världen, och det kan vara bra till en viss punkt, säger Kathir. Men ibland blir jag frustrerad över hyllningskören och måste säga ifrån att det blir för mycket. Det är inte jag som borde stå i fokus utan arbetet, rörelsen för daliters rättigheter som vi försöker bygga. Det är viktigt att ledare tar ansvar genom att avleda uppmärksamheten från sig själva och inspirerar människor till att bli självständiga aktivister.

Kathir föddes 1972 i Laalpettai, nära staden Chidambaram. Dalitiska kvinnor tilläts inte föda på sjukhus, då sjukvårdspersonalen vägrade röra vid dem. Kathirs mamma, liksom alla andra dalitiska kvinnor i byn, tvingades föda barn hemma. Han växte upp i en dalitkoloni (ett avgränsat bostadsområde där bara daliter bor) i Vriddachalam och familjen bodde i ett litet hus utan toalett. Han var elva år när han fick sitt första par skor.

Jag är fyrtiosju år men min ilska är tvåtusen år gammal.

Barndomen präglades av kastdiskriminering. Släktingar mördades till följd av kastkonflikter, hans farfar tvingades spela trummor på begravningsceremonier — en form av slavarbete kasthinduer tvingar daliter att utföra. När en nära släkting blev gruppvåldtagen och mördad såg Kathir hur gärningsmännen gick fria.

Han växte upp bland människor som försörjde sig som daglönare, prostituerade och kriminella för att överleva, människor som det indiska samhället föraktar, men utan de erfarenheterna hade han inte blivit aktivist. Och föräldrarnas kärlek till honom och hans två yngre syskon blev ett slags skydd mot fattigdomen och förtrycket.

– Jag är fyrtiosju år men min ilska är tvåtusen år gammal, säger han. Kastsystemet skapar enormt lidande, det berövar människor sin mänsklighet. Men till det här samhället vill jag ändå ge tillbaka kärlek, inte våld. Jag vill leva mitt liv. Jag vill inte slå tillbaka. Ilskan ger mig energi, men jag använder den inte för att hämnas.

Kathir talar ofta om att vara stolt dalit. Han betonar att det är viktigt att förändra kasthinduers syn på daliter men att det är ännu viktigare att förändra daliters syn på sig själva. Att definiera sig själv som stolt dalit var en gradvis process för honom, resultatet av ett sökande efter identitet. Hemma talade de inte om dalitisk politik.

Det var genom att läsa böcker som han kom i kontakt med tankar om frigörelse, motstånd och aktivism. Upptakten till hans politiska uppvaknande kom när han som femtonåring blev underkänd i ett ämne och tvingades ta ett friår från skolan. Under det året tillbringade han mycket tid på bibliotek. Han läste, skrev och fotograferade. B.R Ambedkar och Martin Luther King blev hans viktigaste förebilder. Han fick dikter publicerade och träffade författare som gav honom böcker och uppmuntrade honom att fortsätta skriva.

– Att bli underkänd kändes som ett stort misslyckande men nu ser jag tillbaka på det året som en vändpunkt, säger Kathir. Jag gjorde saker som jag inte hade kunnat göra om jag hade gått i skolan. Men jag insåg att utbildning är roligt om man är intresserad och när jag kom tillbaka till skolan lärde jag mig saker på riktigt istället för att bara memorera fakta.

Kathir har gjort över fyratusen utredningar i samband med mord, våldtäkter och diskriminering. Utredningarna gör att fallen tas upp i domstol istället för att läggas ner av polisen som ofta är ovilliga att utreda brott mot daliter. En journalist jag talar med säger att Evidence är den viktigaste informationskällan i Tamil Nadu när det gäller brott mot daliter och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Evidence, med sina tretton anställda, har spruckit hål på myten att hedersvåld inte äger rum och lyckats få parlamentet i New Delhi att diskutera problemet. Målet är att driva fram en lagstiftning som kriminaliserar hedersbrott.

Det har gått nitton år sedan världskonferensen 2001 men internationellt är kunskapen om kastsystemet fortfarande låg och få organisationer arbetar med daliters rättigheter. Det är farligt att ifrågasätta kastsystemet och tala om mänskliga rättigheter i Indien, och Kathir har utsatts för flera mordförsök. Strömmen av hot tar aldrig slut.

Osynligt apartheid

För utomstående är det svårt att förstå hur djupt rotat kastsystemet är. Våldet är så brutalt att det är overkligt att följa med i nyhetsrapporteringen och läsa utredningar som Evidence publicerat. Samtidigt är det fullt möjligt för utlänningar att resa och till och med leva i Indien utan att lägga märke till kastdiskrimineringen. Det är ett slags osynlig apartheid (vilket också är titeln på en rapport som Human Rights Watch publicerade för drygt tio år sedan).

Kathir tillsammans med artikelförfattaren. Foto: Ida Lönnström

Förtrycket döljs bakom dimridåer alstrade ur bilder av Indien som ett spirituellt land dit man åker för att hitta sig själv och en guru att följa. Med Kathir diskuterar jag en artikel av Arundhati Roy där hon för ett liknande resonemang. Kathir påpekar att det inte bara är utlänningar som inte ser kastdiskrimineringen utan att många indier också är blinda för den. Han säger att han kan bli frustrerad över att indiska författare med en internationell läsarkrets uppmärksammas när de talar om kastsystemet, författare som ofta är brahminer.

Dalitiska författare blir inte uppmärksammade i samma utsträckning. Kathir säger att han vet att många icke-daliter arbetar för daliters rättigheter och han betonar att han uppskattar deras arbete. Men han konstaterar att det inte finns någon plattform — varken internationellt eller nationellt — där daliter kan göra sig hörda och bli lyssnade till. Kathir ser på mig och säger:

Min smärta och mitt lidande borde höras med min röst.

Johanna Hedman
Johanna Hedman

Johanna Hedman har masterexamen i freds- och konfliktstudier från Uppsala Universitet och har tidigare studerat folkrätt, litteraturvetenskap och internationella relationer på New York University, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. I 4,5 månader var hon utlandspraktikant på Evidence som är partnerorganisation till Svalorna Indien Bangladesh sedan 2011.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkivet