Fotoessän ”98 dagar” – ögonen berättar om Indiens ”lockdown”

Se Fotogalleri 41 Foton
Foto: Mattias Löw

Fotoessäprojektet ”98 dagar – Fångad i rädsla” uppmärksammas brett i medier i Sverige och Indien. För att ge en fördjupad bild av stämningen under lockdownåterger Sydasien ett samtal mellan Reshma Mansuri Löw och Mattias Löw efter deras hemkomst till Sverige och visar 40 av bilderna och videoklipp. Samtidigt hålls indierna i ett fortsatt hårt grepp under coronapandemin.

I februari 2020, efter nästan 15 år, återvände Reshma Mansuri Löw till Indien, landet där hon är född och uppvuxen. Efter en dryg månad, i slutet av mars, fastnade hon och maken Mattias Löw i världens mest omfattande nedstängning, ”lockdown”, i samband med coronavirusepidemin. De blev kvar i drygt tre månader, först i Kerala och senare i Bombay, Indiens värst drabbade stad.

De insåg snart att de inte skulle kunna återvända hem till Sverige inom en överskådlig framtid. De beslutade sig där och då för att dokumentera den extraordinära situationen i bild och texter.

Ett par veckor efter hemkomsten till Sverige i mitten av juli sammanfattar Reshma och Mattias resan genom samtalet som Sydasien nu kan återge. Bilderna och konversationen ger en berättelse kring hur det var att vara strandad i Indien 98 dagar under pandemin.

Reshma lämnade alltså Bombay när hon fyllde 18 och har bara gjort några få besök sin uppväxtstad de senaste 27 åren.

Mattias:
Kan du berätta om dina känslor, att återvända ”hem” efter så lång tid.

Reshma:
– Jag steg ombord på flyget från Stockholm i februari med en dröm om att återupprätta den förlorade kontakten med mitt hemland. Jag såg verkligen fram emot att återuppliva min ”indiskhet”. I samband med att vi landade i Bombay kände jag mig euforiskt. I taxin på väg från flygplatsen började jag genast söka efter bekanta sevärdheter och ljud. Ironiskt nog var det du som påpekade namnen på alla de områden och platser vi passerande. Jag kände knappt igen gatorna som ledde upp till huset där jag växte upp. Mitt första intryck av Bombay var en nedslagen, illa-luktande, kaotisk stad där folk verkade oroliga, nervösa. En känsla av oro började gro inom mig. Det kändes inte riktigt som jag var i Bombay, utan i en annan stad, en för mig okänd stad. Allt var så annorlunda än hur jag kommer ihåg att det var. Så oerhört mycket hade förändrats. Under min uppväxt kände jag nästan alltid en överväldigande och naturlig glädje i mina upplevelser av vardagen, men nu verkade den energin som bortflugen.

Reshma Mansuri Löv och Mattias Löw
Reshma Mansuri Löw är född och uppvuxen i centrala Bombay nära Grant Road, men familjen flyttade till Bombays norra delar, och förorten Juhu när hon var 13 år. Mattias Löw är filmmakare, dokumentärfilamre och fotograf. Paret reste till Indien i februari och blev ofrivilligt fast 98 dagar, en tid de använde till att dokumentera tillståndet i framför allt Bombay, där de vistades. Foto: Privat

Hur vill du beskriva dina första möten, i samband med ”hemkomsten”?
– Att återvända hem innebar en återkoppling med alla de människor som varit en del av min identitet som indier. När jag promenerade i området runt min familjs hus, kände jag en stark känsla av upptagenhet i ögonen och i beteendet hos människorna. Ögonen indikerade oro och tankarna verkade fokuserade på saker och ting som måste lösas. Många var engagerade i stressade samtal och de gjorde samtidigt transaktioner på sina mobiltelefoner. Spontant kändes det inte som de villkorslösa samtal som var en så levande del av min barndom. Indierna har alltid haft ett intensivt och engagerat sätt att umgås. Jag tyckte mig märka en stor skillnad, även om jag fortfarande var i ett observerande läge och hoppades att kunna hitta utrymme för min återkoppling. Att det inte skulle ske omgående förstod jag, så jag var villig att ge det tid. Jag hade under en längre tid sett fram emot att återvända till den där underbara upplevelsen av enkla, okomplicerade samtal och utbyten snarare än möten och konversationer med en agenda och baktanke, vilket nu verkade vara normen.

När Reshma lämnade Bombay 1994 hade staden cirka tio miljoner människor, år 2020 bodde det dubbelt så många i staden som sedan 1996 bytt namn till Mumbai i samband med att Shiv Sena, ett lokalt högerpopulistiskt, nationalistiskt parti, tagit makten.

Vad var dina tankar kring vad som orsakat denna förändring?
– Som ung i Indien levde jag ofta ett enkelt liv utan att anstränga mig i mina kontakter med andra. Nu såg jag istället hur den övergripande geopolitiska utvecklingen i världen med kapitalism och globalisering som draglok nått fram till Indien fullt ut, ända ner på gatan. Och eftersom Indien sedan 2014 valt en politisk linje med tydlig ambition att sprida en elitistisk hinduisk ideologi, kände jag omgående att misstänksamhet och intolerans genomsyrade det dagliga livet på ett helt annat sätt än vad jag upplevt tidigare. Min omedelbara känsla var jämförelsen med den polarisering jag själv sett och upplevt på nära håll i USA, speciellt under president Donald Trump. Under min 15 år i exil hade jag ofta läst och hört från bekanta som bor utomlands om hur Indien hade det bra ekonomiskt och att framtiden skulle bli storslagen. Jag hade läst berättelser om Indiens progressiva syn, högteknologiska utveckling och att medelklassboomen innebar att mer än hälften av befolkningen nu hade råd med grundläggande bekvämligheter med omfattande tillgång till utbildning och vård. Jag tror mina förväntningar var alltför färgade av dessa idéer, och hoppades innerst inne att de allra flesta indier nu faktiskt hade chans till ett bättre liv. Men redan några veckor efter återkomsten hade jag en växande, och irriterande känsla att det faktiskt rörde sig om ytterst få framsteg, och att kontrasterna verkade, om möjligt, ännu större än vad jag minns. All den positiva utveckling jag hört och läst om verkade vara i händerna på Indiens fåtaliga elit. Vidare kände jag att nyckeln till det indiska sättet att vara, den berömda närvaron i möten, samtal och umgänge, också tydligt hade avtagit. Enligt mig har den grundläggande synen på goda livet i Indien aldrig var rent materialistiskt, i själva verket handlade vardagen alltid om sociala, kulturella och andliga uttryck. Det jag kände nu var en markant förskjutning mot en djupgående konsumtionsinriktad strävan, öppet påskyndad av den hindu-nationalistiska regeringen. Jag uppfattade det politiska klimatet som en vulgär uppvisning runt en stereotypisk version av materialism som den enda vägen till välstånd.

Video från grönsaksmarknaden i Fort Kochi, Bombay. Foto: Mattias Löw

När coronavirus-pandemin slog till mot Indien under mars 2020, vad var din första upplevelse?
– Jag var fortfarande i färd med att återupprätta min kontakt med Indien, och studerade just då en kurs i den traditionella indisk läkekonsten Ayurveda. Efter tre veckors studier vid en skola i Kerala, upplevde jag äntligen ett tillstånd av lycka och kontakt med Indien. Jag var omgiven av många västerlänningar på kursen, så coronavirusepidemins närvaro gjorde sig ständigt påmind, och blev snabbt huvudämnet i våra diskussioner utanför studierna. Min känsla var dock inte att situationen skulle utvecklas så fort som den gjorde. Att vara stoisk och jordnära inför motgångar har, för mig, alltid varit ett grundläggande drag i den indiska livsstilen.  Trots detta blev det en snöbollseffekt av rädsla som slog mot Indien i samband med att premiärminister Narendra Modi beslutade att införa en fullständig ”lockdown”, med utegångsförbud. Hans tal till nationen hölls fyra timmar innan utegångsförbudet inleddes vid midnatt mellan den 24 och 25 mars. För mig personligen fanns det absolut ingen möjlighet att ta mig hem. Utegångsförbudet var inte bara världens största utan också världen strängaste utifrån objektiva källor. Mina studier hade just avslutats och du, som varit och filmat i nordöstra Indien, hade lyckats komma med det sista flyget, som en av två passagerare, från Imphal till Calcutta, och därefter till Cochin i Kerala via Bangalore.

Alla inrikesresor i Indien, flyg, tåg, bussar, färjor, taxi, etc. stoppades den 24 mars 2020, dagen innan utegångsförbudet inleddes, och Indiens 28 delstater stängde gränserna.

Hur hanterade du utegångsförbudets första veckor?
– Jag minns att jag kände stark oro över den undermåliga nyhetstäckningen, där lokala politiker försökte vinna poänger och anklaga varandra för misstag som begåtts inledningsvis, istället för att fokusera på att informera den indiska befolkningen om vetenskapliga rön och ge insikt kring hur man kan leva med viruset.  Utvecklingen i medierna påminde om en överdriven katastroffilm med apokalyptiskt tema. Jag hade inledningsvis svårt att förstå och att göra mig förstådd, då det lokala språket i Kerala i södra Indien är Malayalam. Min hindi var i princip värdelös och långt ifrån alla indier talar engelska. Vi missade många detaljer i nyhetsrapporteringen kring vilka regler som gällde. Mitt första intryck var total förvirring. Du och jag kände att vi hade hamnat i ett post-apokalyptiskt landskap, och en stor våt filt av osäkerhet hade fallit ner från himlen på oss. Det fanns inget utrymme för resonemang, inga möjligheter till diskussion eller logik, eller någon form av förståelse för vad som försiggick. På order från lokalregeringen i Kerala fick inga hotellägare lov att ta in turister, så vi befann oss inlåsta i ett nedgånget vandrarhem utan tillgång till mat eller vatten. Vi var instängda, och det erbjöds ingen information från den lokala polisen. Vår kontakt med myndigheterna handlade om att de försäkrade oss om att vi skulle få tillgång till mat och vatten och all den hjälp vi behövde.

Med panik i blicken: Mor och dotter i Ernakulam. Foto: Mattias Löw

– Tyvärr var det som mycket annat i Indien när myndigheter är inblandade, bara tomma löften. Någon mat och dryck, eller hjälp dök aldrig upp så vi fick klara oss på egen hand. De indiska myndigheterna var fullständigt oförberedda på hur de skulle hantera den här typen av situation. Vi fick känslan av att vi befann oss i ett tillstånd av delirium under de där första veckorna. Vi diskuterade ofta hur vi var mitt i en mardröm som vi inte kunde vakna upp från.

Efter drygt en månad av utegångsförbud hade Indien knappt 30 000 bekräftat smittade och färre än 1 000 döda. Det var i sammanhanget låga siffror för ett land med nästan 1,4 miljarder människor.

Hur tyckte du det var att anpassa sig till utegångsförbudet?
– Efter ungefär två veckor lyckades genom några nyvunna bekantskaper få tag i ett annat boende samt hyra en moped, så att vi kunde ta oss runt i vår jakt på mat. Vid den här tidpunkten hade vi äntligen tillgång till frukt- och grönsaksmarknader ett par timmar om dagen. Vi kunde köpa det vi behövde för att laga egna måltider, så det var en enorm lättnad. Men vi tilläts bara handla nödvändigheter, och det var inte tal om några aktiviteter utanför handlandet på marknaderna. Men när det omedelbara behovet kring mat var löst började andra tankar spöka inom oss. Vi började känna oss oroliga och isolerade, ovissa om hur länge den här situationen skulle fortsätta. Vi kände empati för alla de indier som var betydligt mindre privilegierade än oss, och hur de skulle överleva det här. Vi frågade oss vad myndigheterna skulle göra för att försöka skapa någon form av lugn och harmoni i den panik som hade spridits nästintill överallt i Indien. Mitt i alla dessa tankar beslutade vi oss för att skapa ett projekt som skulle baseras på fotografier och essätexter, då vi kände att vi var fast i en riktigt svår situation som krävde någon form av mental avlastning. Vi kände ett behov av att kreativt få kommunicera den nya verklighet vi befann oss i. Det upplevdes som relevant och viktigt att få dokumentera detta overkliga ögonblick för vår samtid men även för kommande generationer.

Fotoessäprojektet ”98 dagar – Fångad i rädsla” ämnar leverera en berättelse med hjälp av en serie fotografier tagna under de 98 dagar som Reshma och Mattias befann sig i lockdown i Indien samt essäer som erbjuder ett känslomässigt perspektiv kring vad de faktiskt upplevde.

Hur skulle du vilja beskriva ambitionen med fotoessäprojektet?
– Under inledningen av utegångsförbudet hade Narendra Modi ständigt påtalat att det största vapnet i kampen mot Covid-19 var ”social distansering”. När vi hörde detta mantra tänkte vi, ”vadå social distansering”? I Indien? För människor som mestadels lever eller kanske överlever från dag till dag?  För alla som någonsin varit, eller åtminstone har en uppfattning i Indien, är social distansering en i det närmaste omöjlig uppgift. Social distansering är ett extremt privilegium för Indiens elit. En indisk arbetare har ingen möjlighet att hålla sig borta från familj och bekanta, från gatan, från andra människor, från att jobba, och slutligen från viruset. I samband med detta började vi även bevittna en hel del polisbrutalitet mot det ökande antal människor som var ute och sökte efter mat åt sig själva och sina familjer. Det blev ofrånkomligt en vilja hos oss att börja dokumentera den tragedi som utspelade sig framför våra ögon. Vi hade nu också förstått att vi skulle bli kvar i Indien en längre tid. All former av transport hade upphört, och den bro till fastlandet som knöt samman Fort Kochi, där vi befann oss, med staden Cochin, hade barrikaderats. Bron patrullerades av både av tungt beväpnad polis och militär. Vi var fast på obestämd tid. Den medietäckning av situationen som vi nu började ha tillgång till bjöd oss dessutom på en skrämmande syn kring den rädsla som genomsyrade allt. I den överdrivna sensationalism vi bevittnade kände vi oss tvingade skapa en balanserad, objektiv ingång till det som utspelade sig omkring oss, i bilder och i text. Vår kreativitet kom att hålla oss friska, mentalt, själsligt och känslomässigt.

I Kerala förlängde lokalregeringen utegångsförbudet till och med slutet av juli 2021 och utfärdade böter på 10 000 rupier (1200 SEK) för den som inte bär ansiktsmask.

Hur tycker du att innehållet i fotoessäprojektet utvecklades under resans gång?
– Att försöka dokumentera vad vi upplevde under de här månaderna i var ingen lätt uppgift. Den tunga polis- och militärnärvaron överallt såg till att människor höll sig till att utföra väsentliga ärenden och absolut ingenting annat. Vi insåg ganska snart att det skulle bli ytterst svårt skapa insikt och visa vad Indien faktiskt gick igenom.  Men insikten var tillräckligt motiv för oss att ta alla de risker vi tog. Vid flertalet tillfällen konfiskerade polisen och militären vår utrustning; vi blev hotade och till och med misshandlade. Men vårt mål att förmedla någon eller några av alla de berättelser vi fick uppleva genom människor vi hade förmånen att träffa och prata med under dessa dagar lyckades. Nu i efterhand, ur ett bekvämt svenskt perspektiv, känns det som om vi befann oss på en helt annan planet under de där lite drygt tre månaderna.  Vi var delaktiga i en helt annan kamp, ett helt annat historiskt ögonblick.

Polisstyrka tömmer Juhu Beach på människor. Foto: Mattias Löw

Trots Indiens stränga utegångsförbud skjuter idag antalet smittade av Covid-19 i höjden. I samband med att detta skrivs i mitten av juli 2020 har Indien officiellt en miljon fall och över 25 000 avlidna.

Har du funderat kring vad som kunde gjorts annorlunda i Indien?
– Indien är kanske det land på jorden med mest mångfald och komplexitet. Indien är mångfacetterat heterogent. Med en enorm befolkning på nästan 1,4 miljarder människor är det omöjligt att finna ett svar på hur saker och ting kan lösas. Jag anser emellertid att en strategi baserad på människors tilltro till varandra, där man utbildas i samhällen där lokala ledare och yrkespersoner med vetenskap som grund lugnt och sansat berättar om vad viruset är; hur det påverkar liv, vilka symtom som kan uppstå, samt hur vi kan hantera och hjälpa till för att kontrollera och minska spridningen. Och inte bara om virusets spridning, utan av rädslan och misstänksamheten som omger sjukdomen. Indier är ständigt nyfikna och öppna för information, och är i grund och botten angelägna om att stärka idén kring att ta personligt ansvar, även om just detta kan ses som en större utmaning än i ett land som till exempel Sverige.

Försäljning av kokosnötter från lastbilsflak i Cochin. Foto: Mattias Löw

– Men det går inte, i min mening, att avskaffa möjligheten för alla indier som arbetar som daglönare att utöva sitt ansvar, tjäna sitt och sina familjers levebröd. Idén med en total lockdown var helt ett helt katastrofalt val. Utan något som helst förtroende för de många forskare och experter på epidemiologi, styrde både federala och regionala populistiska impulser Indiens coronastrategi. Man skulle nästan kunna säga att Delhi erbjöd en direkt kopia med riktlinjer kring de lockdowns som genomförts i Italien och Spanien, utan att på något sätt ta hänsyn till Indiens ekonomiska och sociala mångfald.  Så här mitt i coronavirusepidemin, när vi ser att antalet smittade och dödsfall ständigt når nya höjder trots begränsade tester, framstår det med all tydlighet att den indiska modellen misslyckats kapitalt. Verkligheten är naturligtvis mer komplex än de siffror och den statistik som ofta överskuggar alla de humanistiska effekter som uppstår i en pandemis kölvatten. Jag tänker närmast på de känslomässiga, psykologiska, själsliga och ekonomiska skador som hittills orsakats av Indiens hänsynslösa lockdown-strategi.

Indiens utgifter för sjukvård är drygt en procent av dess BNP, enligt National Health Profile (NHP), mindre än hälften av vad som spenderas på den indiska militären enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI). Indien är topp tre i världen i fråga om militärutgifter, tillsammans med Kina och USA.

Och efter två månader i Kerala lyckades vi båda ta oss till Bombay.
– Jag kan inte förklara glädjen jag kände när jag satt i en inofficiell taxi på väg till flygplatsen i Cochin. Som ett mirakel lyckades vi få tag i biljetter till evakueringsflyg, det första planet som lyfte på över två månader. Det hade då gått nästan nio veckor sedan utegångsförbudet inleddes. Scenerna i Bombay efter ankomsten liknade det vi upplevde i Kerala under de första veckorna; tungt utrustad polis kontrollerade varje gathörn, större vägar och alla tillfartsleder; känslan av att vara fångad i rädsla genomsyrade luften. Spänningen kändes överallt. Bombay var Indiens värst drabbade stad. Vi tvingades att skriva under dokument som bedyrade att vi skulle stanna inomhus i karantän under två veckor. Något som givetvis var omöjligt för oss att efterleva då vi hade vårt projekt att arbeta vidare med.

Unga pojkar i Bandra har just räddat en duva. Foto: Mattias Löw

– Vi smög därför oundvikligen ut med kameran bland människorna under de få timmar varje dag vi fick tillgång till att handla mat och förnödenheter. Bombay befann sig i ett i en omfattande lockdown på grund av alla fall, så myndigheterna var obönhörliga, men nu var jag hemma i familjens hus, där jag växt upp med alla de emotionella och praktiska bekvämligheter det medförde. Bombay är Indiens finansiella centrum och en betydligt märkligare stad på alla sätt och vis än Cochin i Kerala, men precis som i Kerala försökte polisen verkställa alla nya regler och förordningar på ett sätt de ansåg lämpligt, vilket ofta resulterade i motsägelser och förvirring. Sammantaget ledde detta också till stor ilska och irritation och skapade många våldsamma reaktioner på gatorna, på marknaden och framförallt på stranden som vi fick lov att besöka en kort stund innan solnedgången varje dag. Men överlag var tiden i Bombay början på vår hemresa till Sverige. De sex veckor vi blev kvar kändes hanterbara i jämförelse med den mardröm vi genomled i Kerala.

Efter mer än fyra månader i Indien lämnade vi äntligen Bombay på ett repatrieringsflyg till Stockholm med Air India. De hade då tillbringat totalt 98 dagar i världens största och mest omfattande lockdown. Genom cirka 400 fotografier utvalda fotografier fanns en dokumentation.

Avslutningsvis, vad är din övergripande känsla nu efter hemkomsten till Sverige?
– Essensen i den indiska vardagen handlar om samsyn, om solidaritet, om medkänsla, om skapande tillsammans trots alla skillnader. Under nuvarande omständigheter, i detta ständigt flyktiga landskap, politiskt och ekonomiskt, och utan pålitliga ledare och trovärdiga medieplattformar, skapas det misstänksamhet mot ”de andra”. Det gäller till exempel mot andra trosbekännelser, eller andra politiska ideologier. Sammantaget känner jag att detta skapar en mycket djup splittring i det indiska psyket. Under våra dagar i lockdown kände jag en saknad av sammanhang i vad människor kände, tänkte och gjorde, i synnerhet som reaktion på coronakrisen.  Denna uppdelning kommer att fortsätta skapa en snedvridning av den grundläggande idén kring vad det betyder att vara indisk. Det resulterar i sig i en aldrig tidigare skådad förlust, inte bara för Indien utan för hela mänskligheten, eftersom människans väsen är en ständig tankeställare om samexistens för oss alla.  Det skulle innebära inget mindre än en mänsklig tragedi.


Utställningen 98 dagar – Frozen in Fear
Den digitala utställningen ”98 dagar – Fångad i rädsla” av Mattias Löw och Reshma Mansuri Löw är tillgänglig online på engelska med titeln ”98 Days – Frozen in Fear” till och med 24 augusti 2020 i samarbete med Fotografisk Center och DIAS Kunsthal i Köpenhamn, Danmark.

Fakta Projektet uppmärksammas i medierna

Lördagen den 18 juli medverkade Reshma och Mattias i TV4 Nyhetsmorgon och onsdagen den 22 juli i Morgonstudion i SVT. I båda inslagen ligger fokus på projektet och på situationen i Indien just nu. Projektet har tidigare  uppmärksammats i bland annat Sveriges Radio, Dagens Nyheter och ETC. I Indien har The Hindu, The Times of India – Mumbai Mirror, och The New Indian Express skrivit om det.

Mattias Löw och Reshma Mansuri Löw
Mattias Löw och Reshma Mansuri Löw

Mattias Löw är filmregissör, dokumentärfilmare, producent, manusförfattare, fotograf och gästlärare på diverse högskolor. Han är prisbelönt för sina dokumentärer för SVT. Reshma Mansuri Löw är en indisk författare, poet och tidigare programledare för pakistanska TV-kanaler. Hon är även medproducent till dokumentärfilmer. Tillsammans är de aktuella med fotoessäprojektet ”98 Days – Frozen in Fear”.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو