En ny generation feminister tar plats i Nepal

Pragya Pokharel är feminist i Nepal.
Pragya Pokharel tillhör en yngre generation feminister som vill se snabbare förändringar. Foto: Henrik Schedin

I Nepal börjar de yngre generationerna diskutera feminism i allt större utsträckning, men patriarkala strukturer rubbas inte över en natt. Möt Pragya Pokharel och Manju Shresta, två unga kvinnor som kämpar för förändring.

Jag möter upp Pragya Pokharel utanför hennes college och går över gatan till ett litet kafé med en stor espressomaskin. Vi beställer in kaffe med olika mängd skummad mjölk. Hon sötar sitt kaffe och tar även tacksamt emot mina portionspåsar med socker. Det bittra kaffet har nog blivit lite mer likt traditionellt chai.

Detta kafé med dess internationella flärd lockar till sig ungdomar, men det är fortfarande en liten del av befolkningen som har råd att prova den exotiska menyn. Men Pragya kommer från en djärvare generation, och hon utstrålar en nymodig självsäkerhet. Vi småpratar om hennes önskan att doktorera i jämlika Sverige och hennes blick vaknar till liv när hon för ett kort tag drömmer sig bort till möjligheterna hon ser framför sig.

Tyvärr är detta ett återkommande tema bland många unga nepalesiska kvinnor jag har träffat. De vill bort, finna en lycka de inte ser möjlig i det konservativa och patriarkala Nepal. Däremot så händer det saker i landet bland de yngre generationerna.

– För att något ska hända måste vi jobba på det som stör oss, säger Pragya.

Pragya och hennes vän Manju Shresta, som också möter upp oss, läser båda genusvetenskap på Padma Kanya College. Vi diskuterar kvinnors roll och möjligheter i ett land som jag ser förändringar i mellan varje besök.

Pragya kallar sig själv för feminist, men hon hävdar att det är en term som ofta blir missförstådd i Nepal. Feminister kallas ofta hönor då dom är ”högljudda” och de får ofta höra att det även är synd om män. En nidbild inte helt olik den som målas upp av anti-feminister i Sverige.

Pragya är radikal, annorlunda och ogiftbar

Pragya berättar om att hon har växt upp med släktingar som har beklagat sig över att hennes föräldrar aldrig fick en son och att hon själv är för radikal och annorlunda. Hon påstods bli ogiftbar.

Hon är ambitiös och önskar fortsätta med sina studier till doktorandnivå. Då blir det svårare att hitta en partner. Få nepalesiska män vill eller får gifta sig med en kvinna med högre utbildningsnivå. Kvinnors roll är fortfarande att gifta sig och skaffa barn åt släkten, de ska inte försörja familjen.

– När tjejer kommer upp i 17–18-års åldern börjar förslagen komma och när en är 20 blir frågan ”när ska du gifta dig?” allt vanligare, säger Pragya.

I våras fick en stor del av världen en inblick i det sydasiatiska arrangerade äktenskapet genom Netflix-serien Indian Matchmaking. Där fick tittaren följa med ett antal familjer som skulle hitta en framtida partner till sin son eller dotter med hjälp av den rättframme matchmakern Sima Taparia. Serien visar upp de ofta orimliga kraven som ställs på unga kvinnor, utan att problematisera det patriarkala i hela upplägget. Seriens kvalité går att diskutera, men en viss inblick i fenomenet arrangerade äktenskap fick ändå tittaren och jag kände igen mycket av det som togs upp från mina diskussioner med nepalesiska ungdomar.

Under mitt besök i Nepal fick jag även chansen att träffa min vän Laxmi, vi har känt varandra under några år, och hon har till slut gift sig. Äntligen, om man ska tro hennes mamma, pappa och fastrar. Hon har tidigare blivit benådad domen genom att få uppskov på livstidsstraffet så länge hon studerar. Efter sin andra utdragna Master-examen, med extrajobb vid sidan om, var hon tvungen att ge med sig.

– Han är ok, svarar hon kort när jag gratulerar henne och frågar hur han är.

Äktenskapet var arrangerat. Hon varit gift i en vecka när jag träffar henne och därmed också känt och levt med sin man och svärföräldrar lika länge. Hon kan inte fika för länge, för trots att hon jobbar heltid ska hon förbereda middagen till familjen. Det har alltid varit svärdotterns roll, och traditioner rubbas inte så lätt i Nepal.

– Han reser mycket med jobbet och hans familj är trevlig, så det går bra.

Laxmi har kunnat fortsätta jobba trots att hon är gift. Om hon kan fortsätta med det när det nygifta paret får barn, återstår att se.

– Det beror på familjen om en kvinna kan fortsätta jobba efter bröllopet, säger Manju.

Hon är något äldre än Pragya, är gift och har ett barn, men hon studerar och jobbar ideellt för en organisation som bidrar med mikrolån till utsatta kvinnor.

– Jag försöker lära mina barn det jag tror på och behandlar dom lika oavsett kön. Jag låter till exempel min man diska ibland, till min svärmors stora förtret, berättar hon.

Manju Shresta är feminist i Nepal
Manju Shresta. Foto: Henrik Schedin

Ungdomar i Nepal stöter sällan på feminism i sin vardag. Jag har själv träffat flera unga kvinnor som reagerar på sin samtid och samhället, men som inte har ett sammanhang att diskutera och utveckla sina tankar. Många trivs inte och vill något annat, men vet inte vart dom ska vända sig för att hitta alternativ.

#meetoo nådde aldrig Nepal

Ungdomar exponeras inte för feminism på samma sätt som ungdomar gör i Sverige. Till exempel, så kom aldrig #metoo-rörelsen till Nepal.

– Genus lärs bara ut om du läser genusvetenskap, säger Pragya, och det är ovanligt att nepaleser vågar ta till sig av kunskap som inte står i en lärobok eller kommer från lärarens mun.

Förändring är svårt i det hierarkiska samhället, där äldre och tradition fortfarande har mycket makt.

Förändringar sker däremot, men alla förändringar är inte så lyckade.

Manju tar upp exemplet med de så kallade menshyttorna på Nepals landsbygd. Inom hinduismen anses menstruerande flickor orena och får inte förbereda mat eller röra vid saker som används av andra. På delar av den nepalesiska landsbygden har det då utvecklats en kultur där menstruerande flickor får sova i uthus byggda specifikt för det ändamålet.

Förutom att det är diskriminerande, så har det också lett till att flickor fryser ihjäl vintertid i de kalla uthusen och de får sällan tillräckligt med mat då de får äta sist. Detta fenomen har blivit förbjudit enligt nepalesisk lag, vilket är ett viktigt ställningstagande från myndigheterna. Däremot så har flickorna istället förskansats till skogen under sin menstruation, då polisen har rivit uthusen. Det betyder att de är ännu mer utsatta för väder och vind, rovdjur och sexuellt våld.

Även om feminism och lika rättigheter framförallt diskuteras bland en privilegierad medelklass, så måste ändå förändringen börja någonstans. Pragya, Manju och deras generation är en viktig del av denna förändring, och tids nog kommer deras tankar få större utrymme.

 

Henrik Schedin
Henrik Schedin

Henrik Schedin är skribent och en av två redaktörer för Sydasien. Hans fokusområde är sociala rörelser i Nepal, och har rest till Nepal regelbundet sedan 2012. Henrik har en magisterexamen i globala studier från Göteborgs universitet och har en bakgrund i antropologi och utvecklingsstudier.

Inga kommentarer än.

Kommentarer är avstängda.

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو