Vid statyn av Mahatma Gandhi, nära stranden i centrala Trincomalee på Sri Lankas östra kust sköts fem unga män ihjäl av regeringssoldater 2 januari 2006. Morden satte djupa spår i hela staden och är ett av många olösta fall som Sri Lanka nu har att hantera.
Source: Johan Mikaelsson
En dag att minnas varför Sugitharajah mördades
En dag att minnas
Vid sista mötet för United National Party inför parlamentsvalet 17 augusti varvades tal av politiker som premiärminister Ranil Wickremesinghe med musik. UNP-supportrarna fick anledning att le såväl inför som efter valet.
Inte långt härifrån, nära guvernörens kontor i Trincomalee, mördades den tamilske journalisten Subramaniyam Sugitharajah 24 januari 2015. Mordet är fortfarande olöst.
Planscher med bild på Mahinda Rajapaksa, Sri Lankas president Sri Lanka 19 november 2005 till 9 januari 2015, på en mur vid Temple Road i Jaffna.
Source: Johan Mikaelsson
Beräknad lästid 6 minuter
Sri Lankas kalender är full av hågkomster från de blodiga åren. Januari är en månad att minnas de riktade morden på journalister under den föregående regeringens överinseende. Straffriheten för dessa brott mot demokratin består.
I februari uppmärksammas självständigheten, i maj krigsslutet, i juli ”Black July” – rasupploppen mot tamiler och i november hedras döda gerillasoldater av sina familjer.
Januari är den månad som tydligast förknippas med våld mot journalister. Den 8 januari 2009 mördades Lasantha Wickrematunge, Sunday Leaders stridbare och modige, singalesiske redaktör. Idag lever han vidare som en ikon för kampen för pressfrihet. Han är och förblir ”oböjlig och okuvad”, tidningens devis.
Idag för tio år sedan sköts Subramaniyam Sugitharajah ihjäl i Trincomalee. Han var en hårt arbetande journalist, som arbetade deltid för den tamilska dagstidningen Sudar Oli. Sugitharajah hade nått popularitet bland tidningens läsare för sina artiklar. Han var en 35-årig tvåbarnspappa, som vid sidan av arbetet som journalist, även arbetade i hamnen för att försörja sin familj.
Under 2005 hade situationen i Trincomalee konstant försämrats. Kulmen nåddes 2 januari 2006, då fem 20-åriga tamilska studenter sköts ihjäl av soldater mitt i staden. Militären och statsmedierna försökte som oftast vid den här tiden mörka vad som skett och sprida desinformation.
Sugitharajah smög sig tillsammans med en ung kollega in på bårhuset och fotograferade de döda pojkarna, alla med skotthål i huvudet. Porträttbilderna som publicerades på tidningens förstasida ljög inte. Det var ett drastiskt publicistiskt beslut – enligt redaktör Nadesapillai Vithyatharan enda sättet att få ut sanningen.
Följande söndagar kom utförliga artiklar om händelsen ut och journalisten Iqbal Athas Situation Report i Sunday Times, liksom i Sunday Leader. Militärens och regeringens försök till mörkläggning hade misslyckats. Snart kom flera ingående rapporter.
Det fanns för många vittnen. När en hel stadsdel mörklades hörde hundratals människor ungdomarnas skrik om nåd, liksom de dödande skotten. Pappan till en av pojkarna vädjade förgäves om att släppas fram. Två unga män överlevde. De liksom familjemedlemmar kan och vill fortfarande vittna. Familjerna fann sig inte i att armén och statsmedierna pekade ut deras söner som ”LTTE-terrorister” och Trincomalees invånare slöt upp bakom dem i massprotester.
Enligt ett meddelande som skickats från USA:s ambassad i Colombo, som senare kom ut genom Wikileaks, sa Basil Rajapaksa att han och regeringen visste att soldater från Special Task Forces (STF), en specialstyrka inom polisen, hade begått dådet. Men de hade använt andra automatvapen än de ordinarie och kunde därför inte bindas juridiskt. Det är såklart en lam ursäkt för att inte gå till botten.
Tre veckor efter dådet, 24 januari 2006 mördades Sugitharajah. Dådet är typiskt för det överlagda mord på pressfriheten som den dåvarande regeringen begick. Journalister dödades för att dölja ännu värre brott mot de mänskliga rättigheterna och för att skrämma medier, enskilda journalister och andra till tystnad.
”Trinco 5” gick inte att tysta ned, men de ytterst ansvariga i den dåvarande regeringen har inte fått stå till svars. Dådet hamnade snabbt i skuggan när vapenvilan övergick till en blodig slutfas i det långa kriget mot Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) och kväsandet av tamilernas vilja till separation i någon form från den i grunden singalesiska centralregeringen.
Dagen innan mordet på Sugitharajah hade Sudar Oli publicerat hans artikel om brutala övergrepp av det paramilitära partiet EPDP.
Mordet ägde rum klockan sex på morgonen, nära flera bemannade soldatposteringar. Sugitharajah väntade på en buss vid en busshållplats utanför guvernörens kontor när två män på en motorcykel stannade till framför honom. En av männen lyfte armen och sköt honom med en pistol. LTTE:s politiska kontor i Trincomalee sa att mordet utförts av paramilitära grupper som samarbetade med Sri Lankas armé.
Sri Lanka Tamil Media Alliance (SLTMA) konstaterade att misstänkta gärningsmän vid flera liknande mordfall har gått fria, vilket öppnat för nya mord. Mordet fördömdes av lokala Free Media Movement (FMM), europeiska Reporters Without Borders (RWB) och amerikanska Committee to Protect Journalists (CPJ).
Polisutredningen gav som väntat inget. Regeringen utlovade en undersökning, som inte blev av. Det finns misstänkta och motiv. Journalister som har överlevt attacker vittnar i de flesta fall om att soldater och säkerhetstjänst har stått bakom.
Vad som fortfarande saknas är en vilja att lösa morden. Det som under den tidigare regimen var en strategi, är idag en brist på prioritering, politiskt mod och ryggrad. Straffriheten fortsätter att svärta Sri Lankas rykte. Motsatsen – en trovärdig hantering av brotten – skulle visa omvärlden att här är en nation som lyft sig.
Vid mitt senaste besök på ön, i november 2015, var det mest uppenbara intrycket att människor njuter av yttrandefriheten. Så var det även vid parlamentsvalet i augusti. Känslan var ännu starkare nu. I augusti fanns fortfarande en viss ovisshet. Skulle Mahinda Rajapaksa kunna komma tillbaka till makten på premiärministerposten? Vad skulle han kunna ställa till med? Nu utgör han inget överhängande hot.
Ett lugn tycks ha infunnit sig. Samtidigt kommer fler till insikt om att allt inte är löst bara för att en ny regering kommit är vid makten. Även om den kallar sig för ”Government for Good Governance” kommer nya frågor upp på bordet. Vissa av de som tidigare har ifrågasatts för sin maktutövning har fått en ny chans i Sirisenas och premiärminister Ranil Wickremesinghes regering, som firade sitt ettåriga jubileum för några veckor sedan.
De som är skäligen misstänkta till korruption kan komma att häktas i väntan på rättegång. Frågan är vad som händer med de som misstänks för övergrepp och övervåld, som inte faller inom det som är accepterat vid militära aktioner.
I november besökte jag den plats i Trincomalee där de fem unga männen avrättades, vid en staty av Mahatma Gandhi, nära stranden. Flera jag pratade med minns 20-åringarna och dådet. Tillräckligt med fakta har tagits fram för att gå vidare.
Trots att soldater har suttit anhållna, misstänkta för delaktighet i avrättningarna, har ingen ställts till svars. Den som pekats ut som ansvarig, polischefen Kapila Jeyasekera, befordrades 2013 och går fri. Precis som de dödade pojkarnas familjer har Sugitharajahs änka och barn lämnat sin hemstad Trincomalee.
Premiärminister Ranil Wickremesinghe proklamerade vid en session i parlamentet 17 december att regeringen ska betala ut kompensation till efterlevande till de 44 journalister och mediearbetare som dödades efter 2004. Våldet mot journalister och mediaorganisationer inleddes efter att Rajapaksa tillträdde som premiärminister och befälhavaren Karunas utbrytning av LTTE:s styrkor i de östra delarna av ön.
Av de 44 var fyra singaleser, ett par muslimska morer, övriga tamiler. Ett tjugotal var kopplade till LTTE:s medier. Många av de mördade distribuerade tamilska tidningar. Vid merparten av dödsfallen pekar motiv och spår på att regeringsstyrkor låg bakom.
Regeringen borde prioritera de riktade morden mot journalister vid oberoende mediaorganisationer. I några fall finns redan misstänkta och spår att gå på – Prageeth Ekneligodas försvinnande kan få en lösning och mordet på Dharmeratnam Sivaram skulle mycket väl kunna klaras upp.
Lasantha Wickrematunge dödades när han var på väg till sitt jobb i förmiddagstrafiken. Mördarna, åtta män på fyra motorcyklar, stoppade hans bil och slog sönder rutorna och därefter hans skallben med ett vasst järnföremål. Förre presidenten, Mahinda Rajapaksa, ska ha sagt till Lasanthas bror, Lal Wickrematunge, att general Sarath Fonseka låg bakom mordet. Fonseka, som sattes i fängelse för att ha utmanat Rajapaksa i presidentvalet 2010, har utsetts till fältmarskalk av den nya regeringen. Journalister i Sri Lanka och i exil bedömer inte som sannolikt att en utredning kommer att leda någonstans.
De som utförde morden på Wickrematunge och Sugitharajah och alla andra har ett gemensamt – de var bara verktyg. Ansvar hade delegerats, vilket gav mördarna fritt spelrum. Viktigare är de som bär huvudansvaret, de som gav order och de som kan hållas ansvariga för straffriheten.
Johan Mikaelsson är sedan 2020 redaktör för Sydasien. Johan är frilansjournalist och har skrivit och gjort dokumentärfilm om Sri Lanka med särskilt fokus på mänskliga rättigheter. Hans bok ”När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka”, släpptes 2015. Johan började skriva för Sydasien 1997.