En annorlunda semester i yogans tecken

Du blir väckt i ett kyligt rum klockan fyra varje morgon av kor som råmar, du gör ett tvåtimmars yogapass på ett kallt betonggolv i gryningen på fastande mage, vartefter du skrubbar toaletterna. Du betalar dessutom för det. Låter det som en drömsemester? För allt fler i väst är trenden att lägga vardagslyx och bekvämligheter åt sidan och leva det enkla livet i ett Indiskt ashram, ett val som lockar mer än en vanlig solsemester. Storsäljande böcker som Eat Pray Love och det ökande intresset för yoga i väst har gjort att allt fler upptäckt dessa stillsamma platser, i det annars så kaotiska Indien.

Att äta i tysthet och att dricka ett glas luft. Sri Santosh Puri Ashram ligger inbäddad i grönska, genom vilken man bara kan ana det glittrande vattnet från floden Ganges. Vi befinner oss på Himalayas sluttningar, långt borta ifrån slättlandets hetta och stora förorenade städer. New Delhis breda avenyer är utbytta mot ett grönt landskap av lummig lövskog, strövande kor, cyklister som hälsar muntert i förbifarten och ett och annat bhelträd.

Utanför den hinduiska pilgrimsorten Haridwar vilar ett besynnerligt lugn över varje människa som passerar. Det är nog inte fel att säga att det ligger något i luften här i trakten där hundratals ashram ligger tätt och där Ganges forsar fram oförorenad från bergen. På just detta ashram har en liten grupp yogaaspiranter, från olika delar av världen, samlats för att fördjupa sina kunskaper i att förvandla sitt sinne till en spegelblank sjö, utan en enda krusning.

Några rosafärgade byggnader ligger tätt kring en liten oas till innergård med prunkande tagetes och hibiskusbuskar. Längs husväggarna löper skuggiga verandor med korgstolar där yogaaspiranter sitter och läser eller dricker te. Den fridfulla atmosfären utmanar och uppmanar till att varva ner, till att sluta analysera, planera och prata till dess att endast ett tyst iakttagande finns kvar.

Det är tydligt vem som är ny och vem som har varit här länge. De nya är de som vid vårt eftermiddags- thé hela tiden vill hålla samtalen vid liv. De ser varje tystnad som ett tillfälle att göra sin röst hörd i det nya sällskapet. De som har varit med i några veckor och som kanske redan planerar sin avfärd är de som dricker sitt thé med ett lugnt ansiktsuttryck bortvänt från gruppen och samtalet och tyst ägnar hela sitt väsen åt att just dricka sitt thé.

Denna tystnad gör att det tar flera dagar att komma fram till att den lite blyga killen är en Italienare vid namn Franco som har åkt motorcykel från Italien till Indien för vilket han behövt ansöka om inte mindre än elva visum. Eller att den vackra Kanadensiskan Nola är en rockringsdansare som bosatt sig i Thailand.

Våra måltider, som är två om dagen, intas i den lilla kala matsalen, där vi sitter rakryggade med benen i halv lotusställning framför våra thalis, de typiska indiska metalltallrikarna och väntar på maten medan vi sjunger en bön på sanskrit. Chapati, dal och aloo gobi (indiskt bröd, linsgryta och potatis och blomkålsgryta) fyller upp den runda thalins små avdelningar. Vi fortsätter att sjunga till dess att maten serverats, något som tar flera vändor av samma hymn.

Till slut är det klart, hari om, vi börjar äta i total tysthet. Denna tystnad, som till en början känns slumpartad men som senare visar sig vara en grundläggande del av ashramets mindfullness- filosofi. När vi äter ska vi äta, tugga längre än normalt och som vår yogalärare Ganga senare kommer att instruera oss i, även ”dricka ett glas luft”.

Andningen är viktig för matsmältningen och tjattras det på så glömmer man lätt bort att andas med djupa andetag, menar han. Det är en ren och skär slump att ingen tafatt utbrister något i stil med ”jaha det här var ju gott, eller vad säger ni andra?”. Men på ett naturligt sätt så skuggar nykomlingarna de mer erfarna ashramiterna och ingen behöver känna sig bortgjord redan första dagen.

Att betala för att skrubba toaletter. Klockan är fyra på morgonen och ashramets kor råmar utanför fönstret och som om dess intensiva morgonsång inte vore nog som väckarklocka blåser någon nu i conchasnäckan som signalerar aartins, morgonbönens, början. Snart ljuder detta trumpetliknande läte från traktens olika ashram i samklang med varandra och sång, ackompanjerad med mässingsklockor, hörs från väderstreck.

Dagen börjar alltid lika tidigt, men ingenting är ett tvång, för många av oss är vår asana-träning klockan sju tidigt nog. Vår yogalärare Ganga leder oss igenom ett tvåtimmarspass av asanas från Hatha traditionen. Vi börjar med meditation och andningsövningar, pranayama, och går sedan lugnt från en asana till en annan. Det kalla betonggolvet ger en utmaning till stela leder och den kyliga morgonluften gör att ingen av oss ens är i närheten av att lägga pannan mot våra knän i uttanasana som Ganga så perfekt demonstrerar.

Efter asana-träningen gör vi varje dag vår Karma Yoga, eller seva (tjänst) som innebär att vi städar, gör trädgårdsarbete eller på något annat sätt hjälper till i ashramet. Oftast skrubbar vi matsalens smutsiga golv eller sopar rent meditationssalen och den stackare som försovit sig till träningen får ”äran” att skrubba toaletterna.

Det är en intressant tanke att så många människor beger sig ut på Indiens landsbygd för att hjälpa till på dessa ashram och finner sig i att skrubba golv och leva utan sina iPhones och Laptops. Att de prioriterar bort semesterns lata sovmorgnar för tidiga träningspass och den enklaste av mat, dessutom betalar de villigt för det. Hur kan det komma sig? Är det av nyfikenhet, äventyrslusta eller är det så att dessa människor redan är inbitna yoga- aspiranter som kommit hit med Patanjali’s Yoga Sutras under ena armen?

En av deltagarna är den unga revisorn Vicky Gruffat, från Argentina. Hon är i Indien för första gången och har valt bort stränder och vajande palmer mot en unik upplevelse som en väninna har rekommenderat.

– Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara att bo här i tio dagar, jag ville bara göra något utöver det vanliga, som ett äventyr, säger Vicky.
– Först kände jag mig helt bortkommen och jag frågade mig själv varför jag egentligen var här men efter några dagar kom jag mer in i rutinen och verkligen njöt av upplevelsen, fortsätter hon.

Den holländska tjejen Malou Schilder har mer erfarenhet av yoga och ashram än Vicky, trots att det även är hennes första resa till Indien.

– Efter att ha varit på Shivananda- ashramet i Frankrike regelbundet de senaste två åren så var jag redan inne i allt vad ashramlivet innebar när jag kom hit. Jag har nu bott på två ashram här under mina sex veckor i Nordindien, förklarar Malou.

– Med förväntningen att ashramen i Indien skulle vara mer strikta än i Frankrike, förvånade det mig att de visade sig vara så öppna och flexibla för deltagarna, att man får gå utanför portarna hur som helst och att man faktiskt har så mycket kul. Jag var nog van vid Shivanandastilen vilken är lite mer strikt.

Jag frågar nyfiket varför hon har valt bort en traditionell semester under sina sex lediga veckor och istället valt att studera och praktisera yoga och skrubba golv i två ashram och Malou svarar leende:

– Bra fråga! Jag förstår verkligen din fråga men jag kan bara svara att eftersom jag varit på ashram förut så vet jag vad det ger mig i slutändan. Om du hade frågat mig för fem år sedan hade jag förmodligen bara skrattat men nu så vet jag att jag återvänder hem med så mycket mer energi än vad en solsemester någonsin kan ge mig.

– Under min resa runt i Indien har jag besökt många vackra platser som Varanasi och Rajasthan men utan tvekan så är mina dagar i här på Santosh Puri Ashram höjdpunkten på min resa, säger Vicky.

– Jag har lärt mig att varva ner här. Hemma är jag oftast stressad av jobb och min dagliga rutin och jag har svårt att koppla av och skilja ut vad det är jag vill göra och vad jag faktiskt inte vill göra. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv och bara göra sådant som jag vill och mår bra av. Jag har lärt mig att vara mer i balans, fortsätter Vicky.

Att lägga huvudet mot dina knän i uttanasana spelar mindre roll. På eftermiddagarna tar vi plats på det nyskrubbade beetonggolvet i meditationshallen för att lyssna till lektioner i Patanjali’s Yoga Sutras. Patanjali är det geni som omkring 2500 år sedan formulerade 195 koncica verser, eller sutras, som sammanfattade yogatraditionen i Indien, som redan funnits där sedan århundraden.

I dessa sutras försöker Patanjali förklara för oss vad yoga är, dess mål och hur vi kan uppnå det. Ganga sitter rakryggad i en perfekt lotusställning medan vi andra sitter mer eller mindre bekvämt på golvet i halv lotusställning, en del på mjukare kuddar, en del lutades mot väggen längst bak i hallen. Eftermiddagsljuset silas in genom fönstrens myggnät och får Ganga att likna en bronsstaty i det gyllene ljuset.

Han går igenom sutra efter sutra och ger sina personliga tolkningar och anekdoter med ett stort leende men på samma gång ett stort allvar.
– När vi besjunger aum varje dag i livet många dörrar öppnas – slöhet nu inte finns där, säger han allvarligt på sin karaktäristiska hindi- brytning, när han precis förklarat de hinder som ligger på vägen till samadhi. Senare fortsätter han mer muntert: Nu en mycket vacker sutra är här: vänskap till dem som är lyckliga. Han pausar och låter oss ta in orden innan han fortsätter.

Eftermiddagslektionerna är höjdpunkten på mångas upplevelse på ashramet. Den ger en dimension av yoga som är så essentiell i Indien, men som så ofta glömts bort i västerlandets power- yoga på yogastudios och gymanläggningar. Men yoga är så mycket mer än plogen och huvudstående, det är en uråldrig filosofi som är så vacker och högst aktuell än idag, kanske mer än någonsin.

På min sista dag skrubbar jag golvet i meditationshallen med en sliten smutsgrå mopp och såpa. Jag tänker på Gangas föreläsning dagen innan. Vad är yoga? Citta vritti nirodhah – att upplösa vågorna i vårt sinne, tankarna som ständigt ockuperar hjärnan. Ja, att göra sinnet till en spegelblank sjö! Detta är yoga och att lägga huvudet mot dina knän i uttanasana spelar nog mindre roll.

Det går upp för mig nu att då jag skrubbar golvet i den stora hallen, bäst jag kan, och samtidigt tömmer mitt sinne och koncentrerar mig på min uppgift – så gör jag yoga. Det liksom sjunker in i mig att när vi sitter runt elden under aarti- ceremonin varje kväll och sjunger bhajans med hela vårt hjärta och försöker att uttala de svåra sanskritorden med hela vår uppmärksamhet, då utövar vi yoga.

Det finns ett besynnerligt lugn i luften i dessa trakter. Det är någonting som inte är skrikigt eller skrytsamt, utan lugnt och stillsamt. Kanske är det närheten till den stad, Haridwar, som kan översättas som Gud’s dörr eller dörren till Gud? Kanske är det de hundratals ashram eller de dagliga baden i Ganges?

Men jag ser bara en förklaring till detta egendomliga lugn som ligger som en slöja över de muntra ansikten jag möter. Det kan bara vara visheten i att vistas i nuet och ge nuet sin fulla uppmärksamhet, någonting denna vistelse på Santosh Puri Ashram har gett mig nyckeln till.