Bhutan fick formellt en skriven författning år 2008. Bhutankännaren Winnie Bothes fältarbete ledde till slutsatsen att de lokala mötena tjänar som tillfällen att lära de lokala medborgarna hur de bör agera med tillbörlig respekt gentemot sina överordnade i staten. En strikt hierarisk tradition som lever vidare i det demokratiska Bhutan.
Bhutan fick formellt en skriven författning år 2008, detta var startskottet för den bhutanesiska demokratiseringsprocessen. Jag var på Gasa Dzong 2005 när det första utkastet till författningen presenterades inför det bhutanesiska folket.
“Scenen var en gigantisk dzong (en fästning tillika högkvarter för munkorordnarna och för administration). Deltagarna ställde upp sig i en lång rad längs med det ceremoniella rummet, då Dasho Dzongdag (distriktsguvernör, landshövding) närmade sig. Denne ges automatiskt titeln Dasho (en adlig titel) av kungen. Alltmedan Dashon fortsatte längs raden av de uppvaktande, steg dessa respektfullt bakåt och lade sig framstupa på golvet medan de sträckte sina kabneys och rachus framåt och vände upp sina handflator, allt som ett tecken på respekt för hans höga rank. På detta sätt följde de driglam namzha, den strikta disciplin som anses representera Bhutans traditionella kultur. “
I Dzongens formella sal föreskriver driglam namzha att deltagarna skall vara formellt klädda i sina traditionella dräkter. Männen bär Gho (som påminner om munkdräkt) med formell schal, kabney, och kvinnorna bär Kira (en lång färggrann klädnad) tillsammans med en rachu (ett smalt broderat tygstycke) för denna ceremoni. Färgerna på männens kabney anger deras rang som statstjänstemän.
Chimnis, ledamöter i nationalförsamlingen, bär en blå rand på sin schal och Gups, ungefär kommunordförande, en röd, symboliserande deras position mellan Staten och ’folket’. Statliga ämbetsmän bär tshoglhams (traditionella stövlar) med ett färgat band runt skaftet, som indikerar deras rang i administrationen. Dasho Dzongdag åtnjuter privilegiet att bära en patang (symboliskt svärd) liksom också en helt röd schal vilket indikerar hans upphöjda position och adelskap. “Denna klädkod speglar en medveten strategi att visa yttervärlden att Bhutan har en unik kultur. På så sätt försöker Bhutan övertyga den internationella opinionen att betrakta Bhutan som den sista bastionen av Mahayana Buddhistisk kultur och något som därför förtjänar internationellt beskydd. “
Då Bhutan inte har några andra medel att försvara sig med mot sina jättelika grannar, Indien och Kina, tror man därför att en unik kultur är det enda som återstår som sista försvar.
Bhutanesernas största skräck är att bli uppslukade av de större territorierna Indien och Kina och på så sätt gå ett liknande öde till mötes som Sikkim och Tibet. Det sätt på vilket tradition, driglam nhamza, främjas är emellertid också mycket hierarkiskt och skulle mycket väl kunna visa sig stå i vägen för Bhutans andra internationella ambition, att få erkännande som en demokratisk stat.
Driglam namzha är en högst hierarkisk ordningsprincip. Den beskrivs i en manual som föreskriver hur man visar respekt för personer på olika nivå i regeringshierarkin, t ex hur djupt man skall buga för kungen, for Dzongdag och för lokalt valda representanter. Mitt fältarbete ledde mig till slutsatsen att de lokala mötena tjänar som tillfällen att lära de lokala medborgarna hur de bör agera med tillbörlig respekt gentemot sina överordnade i staten.
Med demokratins ankomst finns det nu också möjlighet för kvinnor att förtjäna, visa och bli respekterade för sin höga rang. Oavsett detta, förblir hierarkin intakt. T ex är det bara personer med en utbildning på mer än fil. kand nivå eller med fem års erfarenhet av statligt arbete som kan ställa upp som kandidater i valen. Det är en utmaning om en demokratisk kultur skall kunna slå rot i en sådan traditionell och hierarkisk miljö.
Processionen skrider fram emot huvudtemplet där munkarna förrättar en serie böner och religiösa ritualer. Munken med den högsta rangen, Lem Neten, börjar bönerna med en mycket djup röst. Dasho Dzongdag presenterar konstitutionen med orden:
”Detta är den kungliga regeringens nobla tanke. Vi kommer att distribuera kopior av konstitutionen till folket genom Gups. Gups och chimis kommer att läsa upp och förklara konstitutionen för folket. Folket måste klart förstå och ge feedback till regeringen. Detta är ett mycket viktigt ansvar. Det är inte för folket att uttrycka tvivel om negativa effekter av författningen. “
““Kungen kommer att besöka alla 20 dzongkhags för att tala till folket om konstitutionen. Folket måste ge feedback till Kungen under hans besök. Vi hoppas kunna uppfylla visionen av ”gross national happiness!”
Jag bevistade det lokala mötet när konstitutionen diskuterades. Den lokale chimin uppmanade tshogpas, som är folkets representanter på lokal nivå, att läsa och förklara författningen för folket. Denna uppgift omöjliggjordes emellertid genom det faktum att dessa inte kunde läsa. Och även om de hade kunnat läsa skulle de inte ha förstått innebörden av författningen, då de hade hållits ovetande under hela sina liv om någon annan form av regeringssystem än en konstitutionell monarki.
Förelagda detta omöjliga uppdrag skämtade de med varandra ”om du inte förstår, drick då mycket och läs!” Eller ”lägg det under kudden på natten och sov på det (mera skratt).” Deras skämt illustrerar splittringen i diskussionen om konstitutionen. Då de folkliga demokratirörelserna kraftfullt undertrycktes i slutet av 1980-talet och tidigt 1990-tal introduceras nu demokrati från toppen genom Kungen. Det indikerar också att demokratiseringsprocessen hålls väl under kontroll av de styrande.
När det första valet hölls hade biståndsgivarna t ex en kampanj för mänskliga rättigheter, men de blev tillsagda att bara tala om sociala rättigheter, inte om politiska och civila rättigheter. NGO:s som arbetar med dessa frågor är dessutom förhindrade att verka i landet. Man skulle av detta skäl kunna misstänka att bilden av Bhutan som en demokratisk stat är till för att projicera till yttervärlden att Bhutan är en demokratisk stat.
Som en bhutanesisk taxi chaufför, som jag intervjuade i Sikkim,sade: ”Jag älskar mina Kungar… Jag är så stolt över dem, för de fattar bra beslut och vi är det enda kungadöme som finns kvar. Det finns inga andra kungadömen kvar.”
Jag ställde motfrågan:
”Men jag trodde att Bhutan hade blivit demokratiskt?” ”Demokratiskt (han funderade) på så sätt att vi vill visa yttervärlden att vi är demokratiska. Men på insidan är vi fortfarande en monarki.“
Trots denna strikta kontroll och monarkins fortsatt starka roll har bhutaneserna två gånger förkastat det parti som samlar de starkaste makthavarna i landet. I min analys drevs detta av den bhutanesiska medelklassen. I det senaste valet reflekterade detta dessutom ett indiskt intresse av att förhindra kinesiskt inflytande på grund av att premiärministern Jigme Thinley då höll på att etablera diplomatiska kontakter med Kina.
Oavsett detta måste det ge folket en känsla av makt att deras röst i slutändan två gånger har visat sig vara avgörande. Avslutningsvis är det förmodligen för tidigt att kalla Bhutan för en ”demokrati”.
Under ytan håller dock en process för ökad medvetenhet på att växa fram.
Bhutan har öppnat sig för utlänningar genom att ge dessa möjlighet att komma och studera i landet. Detta ger utmärkta möjligheter för unga studenter att själva utforska tradition och förändring i landet. Förhoppningsvis kommer de att tala med de lokala byborna och inte enbart basera sina åsikter på vad eliten i Thimphu anser.
Jag vill med denna artikel peka på två splittringstendenser i den bhutanesiska demokratiseringsprocessen: initialt splittringen mellan en traditionell förståelse för den sociala ordningen och utvecklandet av en demokratisk kultur, och sedan splittringen mellan transitionens uppifrån- och ner-perspektiv och utvecklandet av demokratiska strukturer i det civila samhället.
Översättning: Alf Persson
