De vill inte ens röra hennes skugga

Panju i sitt hem i Kariapatti, Tamil Nadu. Foto: Ida Lönnström
Beräknad lästid 8 minuter

Panju är en kvinna som har fått uppleva mycket diskriminering, enbart på grund av att hon är dalit. Idag har hon blivit stärkt genom engagemang i en teatergrupp och människorättsutbildningar. Ida Lönnström har träffat henne.

Vi åker längs en grusväg i byn Kariapatti i Tamil Nadu. I framrutan på taxin gungar ett brunt radband och ett korsprytt halsband med texten God bless you. Runt hörnet på ett vitt hus kommer en kvinna gåendes. Hon är klädd i en rosa och beige sari, har en telefon i ena handen och visar chauffören vägen med den andra. Hon möter mig vid bilen, håller händerna ihop vid bröstet och säger Vanakkam – hej på Tamil – mitt namn är Panju.

Hon visar mig in i ett lågt hus med ett rum och ett litet kök. Vi sätter oss ner på en av sängarna i rummet och Panju visar mig ett pris hon nyligen fått för ”Best folk artist” från Loyola Collage i Chennai. Panju berättar att hon varit med i en teatergrupp sedan hon var ung och tar fram en plastficka med foton för att visa bilder från olika föreställningar hon har deltagit i. Hon visar även bilder på hennes söner som har ärvt hennes intresse för skådespeleri.

Panju blev utsatt för diskriminering under uppväxten

Under sin uppväxt blev hon utsatt för mycket kastbaserad diskriminering. Hon bodde med sina föräldrar och två äldre systrar i sin mammas by. Hennes pappa arbetade som gatsopare vilket gav familjen låg status. Familjen levde fattigt och kunde enbart äta ett mål mat om dagen. Panjus mamma tog arbete som hembiträde hos en kasthinduisk familj, vilket förbättrade familjens situation någorlunda. Föräldrarna fick dock inte lön i form av pengar, istället fick de hirs och andra gryner då ris var en gröda för de som hade det bättre ställt. Familjen kunde inte köpa kläder utan kläderna som de bar var ärvda från familjen hennes mamma jobbade hos.

När Panju var 6 år var hon med om en incident som hon bär med sig än idag. Rektorn på hennes skola var en kasthinduisk man med starka fördomar mot daliter. En dag tvingade rektorn Panju att städa upp avföring från golvet för att han ansåg att det var hennes arbete i och med att hon var dalit och dotter till en gatsopare. Panju berättade för sina föräldrar vad som hade hänt. Sorgligt nog blev den enda följden att hon fick byta skola efter incidenten.

– Då blev det tydligt för mig att jag är dalit, berättar Panju.

Efter hon har berättat historien säger hon till mig att det inte var en stor händelse och förminskar den genom att inte tillskriva den vikt. För en utomstående är det uppskakande att höra om händelsen, men man måste också förstå att diskriminering har normaliserats för många daliter. Trots lagstiftningar som ämnar att skydda daliter blir många fortfarande mördade, misshandlade och våldtagna på grund av sin kasttillhörighet.

Familjen hade inte råd att köpa skolmaterial till Panju så hon kunde inte fortsätta studera efter nionde klass. När hon var fjorton år gick hon med i en teatergrupp som uppträdde med traditionell musik och teater. Initialt gick hon enbart med i gruppen för att de serverade måltider vid uppträdanden, men trivdes snabbt bra på scenen.

I början spelade hon teater på de allmänna scenerna i byar nära hennes hemby. Hon blev ofta retad och trakasserad. Männen accepterade inte att hon stod på scen för att hon var en dalitisk kvinna. Panju lyssnade inte på dem och efter som började de acceptera hennes sätt att tala och skådespela.

­­- Detta var en stor förändring i mitt liv, berättar Panju.

Efter en tid började hon åka med teatergruppen utanför sin egen by. De reste runt i Tamil Nadu och som betalning fick hon mat och kläder. Panjus släkt och grannar började prata illa om henne. De menade att hon inte var en bra flicka, ifrågasatte vad hon gjorde när hon var iväg och att sa hon tjänade mycket pengar även fast hon inte hade något jobb.

­- Under den tiden var det stort att någon tog sig utanför byn, framförallt en dalitisk ung kvinna, berättar Panju.

I Indien arrangerar ofta föräldrarna sina barns äktenskap. Att själv välja vem man vill gifta sig med är långt från normen. Panju och hennes man har vad de i Indien kallar för kärleksäktenskap vilket innebär att par gifter sig av kärlek (också över kast-, klass- och religionsgränser) och inte genom arrangerade äktenskap. Under en av Panjus föreställningar satt hennes man i publiken och föll för henne och hennes sätt att öppet uttrycka kritik mot rådande könsroller. Hans familj var emot äktenskapet. De ansåg att hon inte var bra nog för deras familj. Hennes man brydde sig inte om vad familjen sa och idag har de varit gifta i 22 år.

Hennes blivande man satt i publiken

Panjus samhällsengagemang sträcker sig långt tillbaka. När hon var 14 år gick hon med i ett marxistiskt parti. Teatergruppen och partiet gav henne möjligheter att komma fram och ta plats. Under möten och protester arrangerade de uppvisningar och Panju höll i teaterövningar om att prata inför publik för partimedlemmar.

Kurserna hos människorättsorganisationen Evidence har stärkt Panju mycket. Foto: Ida Lönnström

När hennes systerson blev falskt anklagad för ett brott sökte familjen  juridisk hjälp hos Evidence, en dalitisk människorättsorganisation i Madurai. Sedan dess har hon själv varit aktiv i organisationen.

Panju berättar att hon har blivit stärkt genom sitt engagemang. Hon lämnade sin teatergrupp för 2 år sedan och har engagerat sig i Evidence sedan dess. Vänner, grannar och släktingar till Panju från olika byar och distrikt söker sig numera till henne för råd och stöd. Genom Evidence utbildningar har hon fått kunskap att hjälpa daliter på gräsrotsnivå i fall som rör bland annat våld i nära relation och polisanmälningar.

Innan utbildningarna berättar Panju att hon inte hört talas om mänskliga rättigheter och hur man kan arbeta juridiskt för att hjälpa daliter. Nu sprider hon informationen vidare till andra i hennes by genom att berätta om bland annat kvinnors rättigheter och de statliga bidrag som finns för kvinnor att söka. Människorna som möts på utbildningarna kommer från olika områden, byar och distrikt. De delar kunskaper och erfarenheter med varandra och skapar nätverk där de kan lyssna och stötta varandra.

Panju vittnar om fortsatt kastdiskriminering idag trots lagstiftningar som ska skydda daliter och kvinnor. Hon förklarar att dalitiska kvinnor blir utsatta för hot och våld från kasthinduiska män och kvinnor, men även från dalitiska män. När hon står i kön i mataffären eller deltar under firanden av högtider håller andra sig undan.

– De vill inte ens röra vid min skugga.

Panju berättar om en granne som spottar efter henne när han går förbi. De flesta grannar umgås med henne, men vill inte ta emot vatten eller mat från henne. Detta enbart för att hon är dalit. Hon å sin sida försöker möta dem med vänlighet.

Trots den utbredda diskrimineringen ser Panju ljust på framtiden. Hennes tre sönerna studerar på universitetet. Två av sönernas utbildning är sponsrad men föräldrarna måste betala för mat och boende. Den tredje sonens utbildning betalar Panju själv för – något som hon är väldigt stolt över. Panju beskriver sina söner som hennes första framgång i livet och att de har fått universitetsutbildning var viktigt för henne.

– Deras framgång är min framgång. Jag har gett dem allt jag har kunnat ge dem. De har haft en bra uppväxt, bättre än jag hade.

Panju har även en dröm om att skapa en egen teatergrupp och fortsätta skådespela. Hon har påbörjat drömmen och idag lär hon 12 unga dalitiska kvinnor att spela Parai, en slags trumma. Panjus söner är även de intresserade av skådespeleri och tillsammans brukar de göra kortfilmer. Panju regisserar och skriver manus. I framtiden vill hon driva teatergruppen tillsammans med sönerna. Men först önskar hon att de ska gifta sig. Givetvis genom kärleksäktenskap.

 


Evidence är en människorättsorganisation med fokus på daliter och urfolks rättigheter i Tamil Nadu, Indien. De har ett särskilt fokus på kvinnor och barns rättigheter. Organisationen startades 2005 och har sedan dess arbetat för social rättvisa genom rättsliga ingripande, dokumentation, medianärvaro och fallstudier.

Women Justice Forum är ett stödjande nätverk för kvinnliga daliter där de kan dela kunskaper och erfarenheter med varandra.

Ida Lönnström

Ida Lönnström har studerat socialantropologi med inriktning på genus och sociologi vid Linköpings universitet och har ett särskilt intresse för kvinnors rättigheter. Hon har tidigare rest i Östafrika och gjorde fältstudier för kandidatuppsats om ungdomar i Kibera slummen, Nairobi. Under hösten 2019 praktiserade hon på Evidence, en människorättsorganisation med fokus på daliters rättigheter i Madurai, Indien. Evidence är en partnerorganisation till den utsändande organisationen Svalorna Indien Bangladesh.

Kategorier:

Tidskriften Sydasien rapporterar om Indien, Pakistan, Sri Lanka, Bangladesh, Afghanistan, Nepal, Bhutan och Maldiverna. Sedan 1977 följer Sydasiens nätverk av skribenter och fotografer det som sker i regionen. Vårt gemensamma mål är att erbjuda kryddstarkt innehåll och bidra till fördjupade kunskaper.

FÖLJ OSS

Arkiv
Translate: العربية العربية বাংলা বাংলা 简体中文 简体中文 English English Français Français Deutsch Deutsch हिन्दी हिन्दी Italiano Italiano 日本語 日本語 ဗမာစာ ဗမာစာ नेपाली नेपाली پښتو پښتو Português Português ਪੰਜਾਬੀ ਪੰਜਾਬੀ Русский Русский සිංහල සිංහල Español Español Svenska Svenska தமிழ் தமிழ் اردو اردو