Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering

Människor flyttar till huvudstaden Malé, där konstgjorda öar byggs för att hysa den växande stadsbefolkningen. Men vad betyder det för framtiden för livet ute på mindre öar, som Rakeedhoo? Lubna Hawwa dyker ner i frågan i reportaget i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar som nu publiceras även här i sin helhet.

Detta är på texten med samma rubrik som först publicerades i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan, som kan beställas från redaktionen – se erbjudande.

När man lever i en värld som består av 1200 korallöar omgivna av Indiska oceanen, är den vanligaste frågan en maldivier får: ”Vilken ö kommer du ifrån?” Det finns cirka 200 möjliga svar, och ett av dem kan vara Rakeedhoo.

”Ja, jag är från Rakeedhoo, båda mina föräldrar är härifrån också. Men jag växte upp och studerade i Malé”, säger Abdullah Rasheed. Hans hem är en liten ö på 0,06 kvadratkilometer där marken bara når en meter över havet och där övärldens minsta samhälle på knappt 70 personer ligger.

Mer än 300 personer har angett att de har sina hem på Rakeedhoo, men de bor någon annanstans. Majoriteten av dem har flyttat till Malé för att hitta jobb, studera och få tillgång till annat som inte finns på ön. Utflyttningen ökade när den enda offentliga skolan, som undervisade upp till årskurs sju, lades ner för femton år sedan och tvingade barnfamiljer att ge sig av.

”Numera kan du inte se några barn leka på gatan längre”, säger ordföranden för örådet och låter oroad.

Trots litenheten befinner sig Rakeedhoo ofta mitt i händelsernas centrum för nationell politik och sociala medier. Senast hände det 2020, när planerna på att bygga en kontroversiell hamn med betongkajer och hamnbassäng tillkännagavs.

Nu påpekar miljövänner att många öar där sådana hamnar har byggts drabbas av en obeveklig erosion. Kajen och hamnbassängen av betong stör det naturliga flödet av sandavlagringar och eroderar gradvis bort stränderna.

Projektet som kostade mer än en miljon dollar kallades också för ”slöseri med offentliga medel” av vissa kritiker. Istället hävdade de att små samhällen som Rakeedhoo borde flyttas till större öar med befintliga samhällstjänster för att minimera kostnaderna.

I likhet med andra små önationer kämpar Maldiverna med oproportionerliga kostnader för samhällstjänster och infrastruktur för små samhällen ute i periferin. Enligt folkräkningen 2022 bor en halv miljon människor på 188 öar, varav 112 har färre än 1000 invånare.

Rasheed håller med om att hamnen var dåligt konstruerad och att de vackraste stränderna har förstörts. Rakeedhoos invånare, främst de som flyttat till Malé, försökte förgäves stoppa bygget.

Nästan 130 personer skrev under ett upprop i där myndigheterna ombads överväga ett mer hållbart alternativ. Samtidigt lämnade de som bor kvar i samhället in en alternativ ansökan som stödde den ursprungliga hamnen.

”Tidigare funderade somliga på att överge Rakeedhoo och flytta till en större ö. Men nu inser alla att det går att tjäna på lokal turism och bo kvar här.”

Även om man i samhället inte var överens om hamnen, är han övertygad om att ingen vill se ön övergiven. Det finns tillräckligt med funktioner för ett enkelt boende: elektricitet 24 timmar om dygnet, wifi, en läkare, ett kafé och en livsmedelsbutik. Men han konstaterar att människor måste pendla om för att ta del av fler samhällstjänster.

Tre gånger i veckan går det just nu en färja som förbinder Rakeedhoo med Malé, som ligger 95 kilometer norr om ön. Resan tar sju timmar eftersom den också stannar till vid många andra öar. Att hyra en motorbåt för att åka raka vägen till Malé minskar restiden till under två timmar, men en sådan resa blir kostsam.

”Tidigare funderade somliga på att överge Rakeedhoo och flytta till en större ö. Men nu inser alla att det går att tjäna på lokal turism och bo kvar här”,  förklarar han. Deras inspiration är Thinadhoo, ön strax norr om Rakeedho. Där har samhället lyckats vända den tidigare nedgången till en uppgång och byggt upp en lokal turistekonomi som blomstrar.

På Rakeedhoo finns ett strandnära pensionat och ett andra är under uppbyggnad. Den tysta, bilfria ön med palmkantade gator och sandiga vandringsleder tar redan emot allt fler turister under högsäsong. Det har till och med blivit ett populärt resmål för lokalbefolkningen som kommer för att njuta av fisketurer över natten.

”Ofta kan vi inte ta emot dem eftersom det finns så få turistbäddar”.

Men han förstår att det är en svår utmaning att stoppa öns avfolkning. Det blomstrande fiskesamhället som fanns förr i tiden har nu försvunnit, och den sista fiskebåten, en dhoni, ligger förtöjd vid den nybyggda hamnen. Ibland hyrs den ut för nöjesfiske. Fiskarna som tidigare arbetade på fiskebåten arbetar nu för samhället med olika typer av uppdrag som stöttas av allmännyttan.

Kvinnor tjänar fortfarande pengar på traditionella verksamheter, som att tillverka och sälja rep av blad från kokospalmen och halm till halmtak. De hämtar palmblad och kokosnötter från en obebodd ö i närheten, som har hyrts ut till ett privat företag som utvecklar semesterorter. Hittills har det inte varit några problem med de privata ägarna, bekräftar Rasheed, eftersom de tillåter kvinnorna från Rakeedhoo att komma dit och ta vara på det material de behöver.

Det finns dock konflikter som rör mark. Kommunstyrelsen för atollen Vaavu, där Rakeedhoo och ytterligare fyra bebodda öar ingår, befinner sig i en juridisk konflikt med landets regering efter nyheten att atollens största lagun ska säljas till en utländsk investerare som tänker sig bygga på konstgjord mark för lyxturism.

”Fohtheyo är den största lagunen på Maldiverna. Vattnet där är mycket vackert och dykare berättar om korallreven och fiskar i alla färger”, säger Rasheed och lägger till att beslutet om en så viktig resurs har fattats utan att någon samrått med den lokala styrelsen.

”Vi har alla slutat arbeta i protest tills de [regeringen] reagerar på det som vi är oroliga över. Vi menar att de borde förklara hur människorna som bor här i atollen kommer att dra nytta av den här affären”.

Ett centralt tema i dagens maldiviska politik är klyftan mellan Malé och resten av landet. Den lilla huvudstaden, mindre än tre kvadratkilometer stor, är platsen där skärgårdens största befolkning och viktigaste infrastruktur finns. Under de senaste decennierna har staden sett en aldrig sinande våg av människor migrera från öar på landsbygden, och nyligen också från utlandet. År 2000 bodde 27 procent av landets befolkning i Malé, nu är det 41 procent.

Fathmath Saaira hävdar att både nuvarande och tidigare regeringar bara har fokuserat på att utveckla Malé, och försummat hela Raajjethere – en samlingsterm som används av aktivister för att beskriva resten av öarna i Maldiverna och människorna som bor där.
Hon säger att man inte kan klandra enskilda människor för att de överger sin små öar för att kunna få samhällstjänster de saknar.

”Hälsa och utbildning är viktigt, särskilt jobb. Det finns forskning som visar varför människor flyttar, så om vi inte fixar de bakomliggande orsakerna kommer den här påtvingade flyttningen att fortsätta”.

Den regerande MDP-koalitionen har lovat att säkerställa grundläggande samhällstjänster på alla öar, oavsett befolkningens storlek. En våg av infrastrukturprojekt för vägutveckling, färskvatten och sanitet, hamnbyggen och landåtervinning pågår nu överallt i Maldiverna.
Saaira kontrar med att regeringen fortfarande låter Malé växa och att det skapas samhällsfunktioner som lockar öbefolkningarna, vilket strider mot löften om decentralisering.

”Fortfarande ser vi en politik som fortsätter att locka folk till Malé, som fler ytor som skapas genom landåtervinning och det byggs skolor och nya lägenheter”, säger den 34-årige advokaten, som är en av de mest högljudda kritikerna av centralisering.
Yumna Rasheed, som flyttade från Malé till Hulhumalé 2022 gillar stadens stränder, grönområden och promenadvänliga gator.

”Till skillnad från Malé är det alltid lätt att gå till stranden och njuta av vattenaktiviteter här. På en plats som Maldiverna ska det vara lätt att komma till en strand. Det är helt enkelt en viktig del av vårt sätt att leva”, säger den 31-årige ingenjören som arbetar för Urbanco, det statligt ägda företaget som ansvarar för utvecklingen på Hulhumalé och en räcka andra konstgjorda öar.

Malés naturliga stränder gick förlorade för länge sedan, när det grunda havet fylldes upp för att skapa mer landyta, mark att bygga på. Nästa lösning var Villigili, en liten ö i närheten som man kom till med färja. Men snart fylldes även den förorten upp.

Redan 1997, när man påbörjat Hulhumalés utbyggnad, lovade regeringen att den skulle se till att få ett slut på frågan om allt tätare bebyggelse. Men det är fler än 130 000 som fortfarande trängs på Malé, och fler projekt för att skapa mer mark att bygga på är i startgroparna.

Ute i havet väster om Malé ligger Gulhifalhu, som ska bli Malés hamnstad och även inrymma ett bostadsområde. Bredvid ligger Thilafushi, som för närvarande byggs ut för att inrymma avfallshantering och industrilager. Där bortom finns Giraavaru, där det ska byggas bostäder.

När allt är färdigt räknar man med att stor-Malé-regionen ska bli ett kraftfullt ekonomiskt nav för önationen. En del av detta stora, urbana infrastrukturprojekt består av en ny bro som utvecklas av det indiska företaget Afcon och som kostar 500 miljoner dollar. Den kommer fysiskt att binda samman Malé, Villigili, Gulhifalhu och Thilafushi genom en serie broar och vägar på en 6740 meter lång sträcka.

Saaira, som bor i Addu, Maldivernas näst största stad, berättar att hon kan betrakta de stora markåtervinningsprojekten och utvecklingen av vägar i området.

”Men jag ser inte hur detta direkt hjälper till att göra det lättare för människor att försörja sig. Vid varje val får vi höra om en utbyggnad av flygplatsen. Men redan nu har flygplatsen kapacitet för stora flyg. Vi såg dessa landa redan för flera år sedan, under SAARC-toppmötet”.

Problemet är bristen på turistanläggningar, menar hon. Majoriteten av semesterorter och hotell ligger nära Malé och vid de närliggande atollerna.

En trend över hela Maldiverna är att det byggs på befintliga öar och att nya konstgjorda öar skapas genom att pumpa upp sand från havsbotten, vilket väcker stor oro bland miljöaktivister. Enligt de officiella uppgifterna har det budgeterats för 40 markåtervinningsprojekt sedan 2015.

Oron handlar inte bara om att rev och grunda marina ekosystem förstörs för all framtid. Forskaren doktor Ibrahim Mohamed, som är expert på klimatanpassning på små ö-stater, menar att markåtervinningar ofta framställs som lösningar för klimatanpassning, men de kan i själva verket förvärra erosionen.

Särskilt de närliggande öarna kan påverkas av muddringen och en markåtervinning som förändrar både sedimentstorlek och hur sedimentet rör sig. Det stör den naturliga anhopningen av sand och sediment som öarna är beroende av för att fortsätta växa när havsnivån stiger.

”Omfattningen och hastigheten med vilken vi fortsätter att muddra och återta vattenytor och grunda laguner mellan öarna kommer att få ofattbara framtida konsekvenser”, varnar Ibrahim Mohamed.

Skadorna på ekosystemen och deras återhämtning hämmas av ännu större påfrestningar genom uppvärmningen och försurningen av havet

Han är också orolig för att de nuvarande markåtervinningarna inte tar hänsyn till framtida havsnivåscenarier och kan komma att lämnas åt sitt öde om de inte får extra skydd med högre vallar mot havet, vilket kommer att bli oöverkomligt då det är alldeles för dyrt.

”Förlusten av biologisk mångfald och påverkan på marin flora och fauna och bottenlevande organismer studeras aldrig ordentligt. Men skadorna på ekosystemen och deras återhämtning hämmas av ännu större påfrestningar genom uppvärmningen och försurningen av havet. Det är särskilt allvarligt för organismer med kalkbaserade skelett”.

Ett rättsfall för att stoppa återvinningen i Gulhifalhu-lagunen väcktes av Humay Abdul Ghafoor, grundare av Save Maldives, en lokal miljörörelse som kämpar mot miljöbrott. Trots det pågående rättsfallet kommer den holländska muddringsjätten Boskalist att färdigställa sitt arbete inom några månader.

Ett annat rättsfall mot återvinningsprojektet på Addu har satts på paus av domstolen. Addu, som är Maldivernas näst största stad har ett invånarantal som närmar sig 25 000. Ett annat holländskt företag, Van Ord, fick ett kontrakt för att lägga till nästan två kvadratkilometer konstgjord mark i atollen, som Unesco 2020 klassade som ett reservat för en marin biosfär.

På företagets webbplats beskrivs markåtervinningar som ”lösning för klimatanpassning”. Lokala miljöaktivister kallar det ”greenwashing”.

Save Maldives twittrade:

”#Holländsk ”expertis” förstör avgränsade ekosystem, biologisk mångfald, livsmiljöer för vilda djur och växter liksom klimatmotstånd på #Maldiverna. Skuld, förstörelse och skada i stor skala”.

Addus markåtervinning inkluderar tre nya konstgjorda öar i lagunen där nya samhällen ska byggas, medan resten handlar om förstoring av befintliga öar för att invånarna ska få gratis tomtmark – en traditionell praxis som gäller även idag. Enligt den maldiviska lagen är en person berättigad till en tomt på 280 kvadratmeter – vanligtvis på den ö personen är skriven på. När det inte finns mer land att ta av fylls grunda laguner och rev ut.

Ett nyligen fattat beslutat att fördela mark från Hulhumalé, Gulhifalhu och Giraavaru till infödda Malé-innevånare har väckt frågor om hållbarheten i denna politik och diskriminering av öbor på landsbygden som nu permanent bor i staden. Deras huvudargument gäller värdet på marken, som är betydligt högre runt Malé än resten av öarna.

”För mig står Rajjethere för arbetarklassen, som kämpar mot fattigdom och diskriminering och som blir pålurade en bostad. Människor som tvingats flytta till Malé kan aldrig under hela sitt liv slippa undan att betala hög hyra”, påpekar Saaira.

Tillbaka på Rakeedhoo känner Rasheed sig pressad av att samhället han kommer från nu också vill återvinna mark. Men han är orolig att det kan förstöra öns miljö och naturliga skönhet.

”Vi har en väldigt stor grund lagun som omger ön så vi kanske kan bygga bostäder på vatten, så som man ser på semesterorterna. Men jag vet inte om vi kommer att få tillstånd till det. Det finns risker med det som man måste ta hänsyn till”.

När man går längs gatorna på Rakeedhoo är en av de vanligaste blommorna i folks trädgårdar bougainvillea. De färgglada blommorna ansågs en gång i tiden varsla om att området snart skulle överges. Därför var det inga som planterade dem. Men kanske några förfäder insåg att det var fel, eftersom färgglada bougainvillea nu pryder entréerna till husen för dem som väljer att stanna kvar.

Rasheed har inte för avsikt att åka tillbaka till staden han växte upp i.

”Det är väldigt tyst här, det finns inga fordon och inget buller. När jag är här kan jag känna hur ångesten försvinner. Jag känner att mitt medvetande öppnar upp och det känns så mycket bättre”.

Översättning: Svante Nilsson

…

Lubna Hawwas text ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering” publicerades först i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan. Beställ boken från redaktionen och ta gärna del av vårt aktuella erbjudande. För kommande luckor och texter i nyårskalendern, se nedan.

01 | Indien  Per J Andersson: ”Det finns inga tomma tåg i Indien”
02 | Bhutan  Kunzang Choden: ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen”
03 | Bangladesh  Troy Enekvist: ”En resa till Dhaka”
04 | Indien  Julia Wiræus: ”Vad Delhi har lärt mig”
05 | Nepal  Henrik Schedin: ”Vana att gå långt i Nepal avspeglas i litteraturen”
06 | Maldiverna  Lubna Hawwa: ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering”
07 | Sri Lanka  Damith Chandimal: ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo”
08 | Pakistan  Zofeen T. Ebrahim: ”Utsagor från det döende Indusdeltat”
09 | Afghanistan  Anders Fänge: ”Uttalad motsättning mellan stad och landsbygd”
10 |  Sri Lanka  Johan Mikaelsson: ”Evig fråga om att stanna eller åka”