Tredje säsongen av SVT:s serie ”Världens sämsta indier” är i mål och kan ses på SVT Play. ”Serien fungerar alla dagar i veckan, som god underhållning och intresseväckare för landet icke-lagom”, skriver Sydasiens redaktör Johan Mikaelsson.
”Lagom är väl knappast det första ordet man tänker på när man tänker på Indien”, sa en vän som levt många år i Indien till mig vid något tillfälle. Nä, landet kan sedan urminnes tider stoltsera med cirka 2000 språk, en huvudreligion med fler än 3000 mer eller mindre färgstarka gudar och världens kryddstarkaste mat.
I Norden plöjde vi steniga åkrar, åt senigt kött med lite salt och vistades uppemot ett halvår i ide. Vintertid gick vi ut, högg hål i isen för att få dricksvatten och tog in ved att elda för att blodet bokstavligen inte skulle frysa till is. Redan runt 1000-talet hade de flesta av de tiotalet asagudarna bytts ut mot en enda allsmäktig. Det var lagom.
Här i Indien fanns kryddor och ett halvt dygns vila inför nästa drabbning med den sprakande verkligheten. Kontrasterna skapar intresset för oss nordbor. Åtminstone vissa av oss vallfärdar för att se, uppleva och insupa. Lagom möter mega-mega.
SVT:s Indienkorrespondent Malin Mendel är precis som i de två föregående säsongerna den som har koll på landet medan ståuppkomikern och mediepersonligheten David Batra kommer in från sin välordnade tillvaro i Sverige till det stökiga Indien, landet där han har sina rötter och som han med viss förfäran fortfarande, under programseriens tredje säsong, håller på att lära känna. När David Batra utsätts för kulturkrockar uppstår situationskomik – och spontan ståupp från Batras sida.
Den här gången ska de två öppna en restaurang i småstaden Saligao i distriktet North Goa, i delstaten Goa i södra Indien. Det räcker med att se David Batras pappa Satish i introt till varje program för att leendet ska fastna och sitta kvar under 30 minuter. ”Det kommer att gå åt helvete! Du kommer misslyckas igen.”
Inramat i en catchy signaturmelodi och ett knippe roliga bilder – gillar bäst den på åsnan som blir hängande i luften framför en allt för tungt lastad kärra – serveras en smula Indien på en bricka. Åsnan ser förresten helt avslappnad ut när den oväntat får uppleva en välbehövlig känsla av viktlöshet.
Förhoppningen hos producenterna på SVT är nog att väcka intresse hos fler svenskar för världens nu folkrikaste land. Det här är en bra introduktion och programidén är ju lika enkel som genial.
Referenserna till politiken är ytterst få; premiärminister Narendra Modis särskilda mjölkkommitté nämns i förbifarten. Men jag förväntar mig under denna halvtimme ingen kritisk djupanalys av hur Modi och hans BJP förändrar Indien under sitt styre.
Recensionerna av de två tidigare säsongerna (länkar längre ned) har varit lite surare. Jag väljer att låta mig roas av det som utspelas och har klippts ihop.
Visst, det kan skapa en känsla av tomhet, att vi vill gå lite mer på djupet, men här nöjer jag mig för stunden med det som serveras (en analys av den svenska mediebevakningen av Indien i stort kan avhandlas i en separat artikel). Detta program gör sig bra på menyn. Den som vill få mer av Indien beställer fler rätter.
Recensionerna av de två tidigare säsongerna (länkar längre ned) har varit lite surare. Jag väljer att låta mig roas av det som utspelas och har klippts ihop. Konceptet fortsätter, trots att en pandemi kom i vägen.
David drar på sig indiska badbrallor och skördar sjögräs. Det ska beställas en skylt, men blir givetvis fel först, på ett så komiskt vis som det kan bli här i landet icke-lagom. David anlitar en lite ”muskligare” kopia av sig själv som ska hjälpa till att marknadsföra restaurangen. Det går sådär, men skojigt blir det.
Elhärvorna reds ut i ett segment. Den som rest i Indien och Sydasien kan inte ha undgått att se ledningarna i luften som på sina håll mest ser ut som skatbon. Hur överföringen av elektrisk ström kan fungera över huvud taget är något av ett mirakel. Kan någon få en elräkning som stämmer? Vad värre är: många indier dör av elchocker och en drabbad familj intervjuas.
Här vill jag veta mer. En obehaglig upplevelse med strömförande vatten i ett sydasiatiskt badrum väckte för många år sedan intresset. Det blir till att googla sig fram till mer i ämnet indisk elsäkerhet.
David ska lära känna männen i grannskapet. Hur gör man då bäst det? Jo, man dricker hembränd feni ihop. Den i södra Goa lokala spritsorten framställs vid destillerier på antingen sav från kokospalmer eller fermenterade cashewfrukter. Och det blir roligt. Lite som Berra i Sällskapsresan. Bra ändå att det infogas en liten varning: hembränd sprit kan ta död på folk på kort sikt, den fabrikstillverkade på lite längre.
En orm ska jagas ut ur restaurangen. Då spelas hög musik, ormarna sägs inte uppskatta djupa bastoner. Det bästa är kanske inslaget av tantra, där David ska lära sig att kanalisera en påstådd sexuell frustration, som han kanske inte känner.
Tredje säsongen av SVT:s ”Världens sämsta indier” går i mål med svenska flaggan i topp på den nyöppnade restaurangen. Var det på riktigt? Behövdes det verkligen inte fyllas i pärmvis med papper till myndigheter och tas genvägar i byråkratin för att inte köra in i väggen? Och såg vi tittare skymten av någon palak paner?
Jo, i kortare avsnitt på SVT Play kallat ”Världens bästa curry” lyckas de två ändå att helt på egen hand laga till rätter som egg bhurji, chicken tikka masala och palak paner – de har ju trots allt var för sig skrivit flera kokböcker. Dessa går väl nu åt som smör eller ghee i solsken. Särskilt bra är när hackandet av lök, malandet och mixandet av kryddor och stekandet spelas upp snabbt – ett effektivt pedagogiskt grepp.
För någon som drar sig undan en teveapparat tio minuter innan det utlovas familjeunderhållning (flams och trams med kändisar) känns detta som en trevlig halvtimme. Det är, i mitt tycke, bra teve. Världens sämsta indier fungerar alla dagar i veckan, som god underhållning och intresseväckare för landet icke-lagom.
Läs mer | Recensioner av ”Världens sämsta indier” säsong 1 och 2
SVT försöker utmana vår syn på Indien men faller tyvärr in i gamla vanliga mönster
