Dokumentären ”Sand och vatten”, Sand and Water, är en poetiskt tidlös skildring av livet på en sandö i floden Jamuna i Bangladesh. Men på sina ställen vittnar filmen om den genomgående segregation som finns i landet där betraktarens bild kan spela en större roll än huvudpersonernas.
Stora delar av Bangladesh är ett enda stort floddelta skapat av hundratal bifloder från bland annat floderna Jamuna och Padma. De massiva floderna har genom historien förändrat landet i grunden, både genom att forma hur människor lever och samtidigt hur landet fysiskt har sett ut.
Floderna har flyttat sig och där till har mark både försvunnit och ny uppkommit av slam som floderna dragit med sig. De nya öar som skapats runt om i både floderna och vid kustområden kallas ”char”.
I Shaheen Dill-Riaz debutfilm från 2003 får man möta några av människorna som bor i området som kallas ”Det dödliga paradiset”, ett ökänt smeknamn som området har fått till följd av de extrema förhållanden som råder på platsen.
Kan en 20 år gammal dokumentär vara aktuell i ett land som sett så stora förändringar under de senaste två decennierna? Svaret på den frågan är definitivt ja. Dels för att frågan om erosion, klimatanpassning och miljömässiga extremer är mer aktuell än någonsin.
Klimatförändringarna kommer inte bara att resultera i att allt fler människor drabbas av förluster kopplade till erosion i Bangladesh, utan också ännu mer komplexa och komplicerade skeenden. Utöver det så har landets utveckling till största del skett i städer under de senaste 20 åren, vilket gör att det finns mycket att känna igen av dagens landsbygd i filmen.
”Sand och vatten” är en genomgående välgjord produktion, med en poetisk ton både i bilderna och den långsamma klippningen. Det känns verkligen som Dill-Riaz vill visa sin upplevelse av platsen.
Det är i just den personliga upplevelsen som dokumentärens både positiva och negativa sidor kommer fram.
I början berättar Shaheen Dill-Riaz att han hört historier om de som bor på charen – hur han fått berättat för sig att man inte ska bli som dem. Resan, som då blir personlig för Dill-Riaz, får ibland en tendens att prata om människorna istället för att låta människorna prata. Jag önskar att Dill-Riaz försökte gå djupare och komma in i människornas liv. Nu blir det att man mest stannar på ytan, dock en yta som i många fall är väldigt charmig och intressant.
Det kan även vara ett symtom av ett fenomen som väl känns igen i det bangladeshiska samhället – som sker när olika samhällsklasser möts. Bangladesh är ett på många sätt hierarkiskt samhälle där överheten pratar först. Inte minst blir det tydligt i slutet av dokumentären när en av männen som porträtteras blir ombedd att han inte bör skaffa några fler barn.
”Hur ska du kunna ta hand om dem?” och ”Du måste klippa av dem” [red anm: genitalierna], får mannen höra.
Trots att det kan saknas ett djup i själva berättelsen, så är ”Sand och vatten” en väldigt vacker möjlighet att över huvud taget få en inblick i livet mitt i Jamuna. Det är en film som ger inblick i vardagslivet i Bangladesh.
Fakta | Shaheen Dill-Riaz
Shaheen Dill-Riaz föddes i Dhaka 1969 men bodde under största delen av uppväxten i en liten by vid kusten. Där bodde han tills han skickades till militärskola.
Han flyttade till Tyskland på 90-talet för att studera vid Freie Universität Berlin.
Förutom Sand and Water har han gjort filmerna: The Happiest People (2005), Ironeaters (2008), Korankinder (2009), The Networker (2011), The Projectionist (2012) och Side by Side (2012).
Hemsida: dill-riaz.com
