Romanen Gosale: tre idioters äventyr är en uppväxtskildring från Afghanistan av Faiaz Dowlatzai. Boken handlar om tre vänner som växer upp i afghanska Balkh, och består av minnesbilder som vävs ihop till en historia. ”Allvaret hålls på avstånd”, skriver Sydasiens recensent, som känner tomhet efter läsningen.
Den för 2023 färska romanen är Faiaz Dowlatzais femte bok och år 2020 vann han priset Ortens bästa penna för novellen Psykologen – ett imponerande cv för någon som är endast 23 år gammal. Hans tidigare böcker (Trilogin Resan och Under den blå kupolen) har varit självbiografiska och även i Gosale går det att finna likheter med hans eget liv.
Gosale, som betyder kalv, är ett av alla glåpord som killarna använder sig mellan varandra, och genom hela boken är språket burdust och lättsamt. Handlingen kretsar kring Tawab och hans två kompisar Mamad och Norak och deras pojkstreck och mödor för att hanka sig fram i en hård tillvaro. De lever bokstavligt talat rövare, då de stjäl mat och godis från grannar och marknadsstånd för att bli mätta men också få spänning i tillvaron.
I början är språket skrivet ur ett barns perspektiv. På ett fint sätt får orden en central roll då de förklaras för Tawab när han håller på att lära sig sin vokabulär. Det förstärker barnets naivitet, vetgirighet och öppenhet inför världen.
Det burdusa språket återkommer ofta till kiss och bajs, det får en central del då sängvätning är ett problem för Tawab i unga år. Men berättelsen återkommer ofta till olika scenarier där avföring spelar en roll, de tre unga killarna bajsar på sig, pruttar eller utför sina behov tillsammans på allsköns ställen.
I början förstärker det återigen barnets perspektiv, då fascinationen för just kiss och bajs kan vara stor för yngre. Däremot så fortsätter kommentarerna om avföring boken igenom och blir till slut tjatigt och ett grepp jag irriterar mig på.
Det är en farlig och grym värld de tre killarna lever i. Katastrofen är alltid nära, dödsfall, översvämningar, våldtäkter och misshandel tycks alltid vara en hårsmån bort. Tawabs drogpåverkade storebror gör livet surt för hans familj och byn genom sitt lynniga och våldsamma beteende. Det lättsamma språket avväpnar det något, men frustrationen och sorgen ligger och pyr i bakgrunden för att ibland blossa upp.
Till slut är den stora katastrofen framme och flykten mot Turkiet börjar för att till slut hamna i Sverige. Själva flykten beskrivs knappt, kanske för att den är för jobbig att behandla eller lång nog för en egen bok? Oavsett innebär flykten en kulmen i narrativet och en början på något nytt för den unge Tawab.
I tider där diskussioner om återvandring och invandringsfientlighet tillhör vår vardag kan detta bli en viktig bok. Dessa minnesbilder beskriver Afghanistans flyktiga och oberäkneliga tillvaro på bristningsgränsen och skapar en förståelse för livet för de hårt prövade människorna i det sargade landet.
Däremot finns det ett allvar i boken som inte når hela vägen fram. Det hålls på avstånd, vilket gör att den tyvärr lämnar mig med en känsla av tomhet i en outvecklad berättelse.
Läs också | Unga afghaner om flykten till Sverige
