I och med USA:s och dess allierades uttåg ur Afghanistan blir det än mer angeläget att hitta en hållbar politisk lösning för landet. Samtidigt förvärras situationen i Pakistan, där en instabil regering, accelererande våldsnivå, och hopplösa grannrelationer bara är några av problemen. Den pakistanske journalisten Ahmed Rashid har skildrat regionens konflikter i flera decennier, och diskuterar nu vägen framåt i Pakistan on the Brink.
När Ahmed Rashid år 2000 gav ut sin bok Taliban, om talibanrörelsens väg till makten, var de politiska konflikterna i Afghanistan och Pakistan knappast ett ämne som dominerade världspressens rubriker. Detta förändrades drastiskt i och med 11 september, och hans från början obskyra bok blev en internationell bästsäljare. Drygt tio år senare har länderna blivit föremål för intensiv uppmärksamhet från ett oräkneligt antal experter inom akademi, politik och journalistik.
Denna uppmärksamhet utgår vanligen från det krig som förts i regionen sedan hösten 2001, något som märks i hur området beskrivs. Med förkortningen AfPak talas det ofta om länderna som en enhet, ett sammanhängande problem. Detta har medfört större förståelse för det faktum att Afghanistans utveckling under de senaste decennierna påverkats starkt av Pakistan, men det har också inneburit att de två länderna alltför ofta klumpats ihop till inte så mycket mer än en enda stor krutdurk av talibaner, korruption och hopplös krigföring.
Ahmed Rashid skriver fortfarande böcker, och nyligen kom Pakistan on the Brink. The Future of Pakistan, Afghanistan and the West ut – den tredje delen i en löst hållen trilogi, som inleddes med Taliban. Jämförd med sina föregångare är Pakistan on the Brink en mer uttalad debattbok; Rashid vill berätta en historia, men framför allt vill han uttrycka åsikter och frustrationer. Det grundläggande målet med boken är en lösning på konflikterna i Afghanistan och Pakistan.
Ländernas problem är delvis besläktade, delvis separata. Viktiga faktorer finns både inom länderna och i Sydasiens historia. Från pakistanskt perspektiv spelar Indien en slags tyst huvudroll. Konflikten har påverkat de två länderna sedan deras självständighet, men kanske präglat Pakistan mer än Indien. Här kan man urskilja två centrala poänger hos Rashid. För det första ses Indien alltjämt som ett fundamentalt säkerhetshot för Pakistan, vilket starkt påverkar hur man förhåller sig till Afghanistan. För det andra är Pakistan fortfarande en stat på jakt efter en hållbar nation, och detta utgör grunden för mycket av landets instabilitet.
Den första poängen är kanske den enklare: att Indien spelar en central roll i den pakistanska statsledningens uppfattning om den egna säkerheten. Indien ses som ett existentiellt hot, dels för att det är fråga om en konflikt mellan två kärnvapenstater, dels eftersom den pakistanska sidan upplever att deras territorium faktiskt står på spel, något som tydliggjordes inte minst då Bangladesh blev självständigt med indisk hjälp.
Vilken roll spelar då Sydasiens västliga utpost Afghanistan i detta? Det finns en gammal och djupt institutionaliserad idé inom Pakistans militär att landet behöver “strategiskt djup” i förhållande till Indien. I händelse av en storskalig invasion österifrån vill man helt enkelt ha ryggen fri. Den pakistanska viljan att ha kontroll över styret av Afghanistan har tagit sig olika uttryck genom åren, men i likhet med konflikten med Indien i Kashmir har det ofta handlat om att stödja mer eller mindre fristående islamistiska grupper i väpnad kamp.
Pakistan gav, tillsammans med USA och Saudiarabien, omfattande stöd till de mujahedingrupper som under 1980-talet kämpade mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Under 1990-talets inbördeskrig kanaliserades detta stöd istället till talibanrörelsen, som enligt den pakistanska bedömningen skulle bli en användbar allierad. Talibanregimen visade sig dock vara mer svårkontrollerad än väntat, och efter 11 september var det inte längre möjligt för Pakistan att öppet stå på dess sida.
Här befästs det dilemma som kanske är det centrala i Ahmed Rashids syn på Pakistans problem: hur man under det senaste decenniet givit praktiskt stöd till den amerikanska krigföringen i Afghanistan, samtidigt som man fortsatt stödet till talibanrörelsen, Haqqaninätverket och andra grupper som bekämpar den internationella närvaron i landet.
För det första tycks Rashid mena att besattheten av det indiska hotet är omotiverad; Indien utgör inte ett omedelbart hot mot Pakistan, och alltså borde inte landets hela utrikespolitik inriktas på förberedelser för ett storkrig mot grannen i öster. För det andra är det nu uppenbart att taktiken att påverka grannländerna genom stöd till militanta extremistgrupper har misslyckats, i och med att snarlika grupper har börjat vända sig direkt mot den pakistanska staten. Den pakistanska talibanrörelsen – med Tehrik-i-Taliban (TTP) som den enskilt största sammanslutningen – har i praktiken blivit ett betydligt större hot mot Pakistans säkerhet och stabilitet än något grannland.
Att Pakistans militär och underrättelsetjänst i längden inte skulle kunna kontrollera de olika islamistiska grupper man finansierat och delvis styrt var knappast oväntat, och Rashid hör till de som länge varnat för farorna med denna taktik.
Utöver det faktum att den utgör ett konkret hot mot vanliga pakistanier sätter den pakistanska talibanrörelsen fingret på en öm punkt i Sydasiens historia: att den pakistanska statens identitet och karaktär är och alltid har varit djupt omstridd. Ska det vara en islamisk stat, en stat för muslimer, eller en religiöst neutral stat med en majoritet av muslimer?
Oavsett vilket svar som föredras, tycks Pakistan ha kört fast djupare i problemet med religionens relation till staten än vad andra sydasiatiska stater har gjort. Indien har – med varierande framgång – gjort den ständiga förhandlingen kring dessa frågor till ett slags nationell identitet i sig, och i Bangladesh har de eviga konflikterna kring nationens karaktär kanske ändå mildrats av den gemensamma bengaliska identiteten. Pakistan har inte kunnat välja någon av dessa vägar, och har nu olika typer av väpnade uppror i flertalet provinser – uppror som, med undantag för separatiströrelsen i Baluchistan, framför allt har religiös karaktär.
Afghanistans problem har på många sätt annorlunda rötter. Den gängse mediebilden av landet – där Afghanistan ses som imperiernas kyrkogård, evigt fientligt mot varje inkräktare – är överdriven. Det territorium som idag utgör Afghanistan har styrts av utländska erövrare tidigare i historien, men det har långtifrån alltid varit fråga om detaljerad kontroll över rikets alla hörn. Efter störtandet av talibanregimen blev Afghanistan en centraliserad enhetsstat med ett ovanligt mäktigt presidentämbete. Samtidigt saknar denna stat praktisk möjlighet att styra landet, och har därför varit beroende av utländska styrkor och lokala krigsherrar.
Förutom att Afghanistans historia – både under de senaste decennierna, och i äldre tider – gör det osannolikt att denna toppstyrda konstruktion skulle fungera väl, är det ett system som blir starkt beroende av den person som råkar inneha presidentämbetet. Hamid Karzais förvandling från enande ledargestalt till isolerad konspirationsteoretiker spelar en stor roll i Ahmed Rashids berättelse om Afghanistans politiska kris. Han ser denna utveckling som i mångt och mycket en reaktion på den splittrade och ofta kontraproduktiva amerikanska politiken mot Afghanistan.
Samtidigt som Ahmed Rashid har djupare kunskaper och starkare lokal förankring än många av de amerikanska och europeiska krigskorrespondenter som passerar genom regionen, så angriper han gärna de centrala problemen från beslutsfattarens perspektiv. Detta är värdefullt för att sätta fingret på centrala problem, men ibland gör det framställningen översiktlig och ytlig, då detaljrikedomen från trilogins två tidigare delar saknas.
Dock är det utan tvekan så att Rashids bredare poänger håller. De fundamentala problemen i Afghanistan är politiska, snarare än militära, men USA:s och ISAF:s strategier har ibland formats utifrån svaga analogier med Irakkriget, snarare än empiriskt grundade analyser av den lokala politiska situationen i regionen.
Ekonomisk utveckling är avgörande för både Afghanistan och Pakistan, men detta – i likhet med frågor om hälsa och utbildning – kommer ständigt i skymundan för de mer akuta säkerhetsproblemen, som i sin tur ofta förvärras av de val som görs av beslutsfattarna.
Rashid förespråkar förhandlingar med de olika motståndsgrupper som är verksamma i Afghanistan, och menar att de försök som gjorts i den vägen ofta underminerats av att mer kortsiktiga militära mål fått företräde.
Rashids skildring av Pakistan går djupare än den av Afghanistan, och den blir både mer personlig och mer teoretisk.
Det är en besviken och frustrerad medborgare som talar, men samtidigt tydliggörs de stora linjerna i landets samtidshistoria.
I en träffande beskrivning påpekar han att inrikes- och utrikespolitik har bytt plats i Pakistan. Istället för att utrikespolitiken bygger på nationella intressen och behov har den – genom stödet till militanta gruppers aktiviteter i grannländerna – fått ett eget liv, och till slut kommit att diktera villkoren även för inrikespolitiken och hela staten.
Givetvis är det i slutändan inte främst staten och militären, utan enskilda människor som hotas. Mycket av våldet i Pakistan riktas nu mot religiösa minoriteter, i synnerhet shiiter, och visar inga tecken på att avta. Samtidigt är det uppenbart att trots många års varningar om hur kärnvapenstaten Pakistan står precis på gränsen till fullständig kollaps, så har någon sådan ännu inte ägt rum.
Det är värt att notera att omvärldens engagemang i Afghanistan efter 11 september expanderade avsevärt från de första försöken att få tag på al-Qaidas ledare – samtidigt som detta är det enda av de många målen som man, ett decennium senare, faktiskt har uppnått. Pakistans och Afghanistans mer grundläggande politiska problem är ännu långtifrån lösta.
