Traskar runt på gatstenarna i Visby och ser på Almedalen ur ett sydasiatiskt perspektiv ett par dagar. Mest söker jag sådant som rör Sri Lanka, en ö 20 gånger större än Gotland och med 300 gånger fler invånare, belägen långt från Gotland, med jordliga mått (kommer till det senare).
Almedalen är en marknadsplats för utbyte av goda idéer, smarta tankar, paketerade fakta och rena åsikter (och en del smutsiga). Mycket kretsar kring svensk partipolitik och partiledartalen. Politikerna är stjärnorna och en del glans faller på de mest kända journalisterna. Inte för inte liknas Almedalsveckan vid en rockfestival.
Skillnaden mellan musiker och politiker är att de senare är måna om att framstå som trevliga för att inte förlora sympatier bland allmänheten.
Det är hög stämning, många är engagerade och vill delta, sjunga med i refrängerna – eller bidra med en helt egen vers. Olof Palme kunde inte veta att han satte ett frö till ett jätteevenemang, när han 1968 höll sitt tal från ett lastbilsflak vid Kruttornet intill Almedalen.
Almedalsveckan har åtta dagar för att alla partier ska ges en helt egen dag. Idag är även otaliga organisationer, statliga myndigheter, kommuner och delar av näringslivet närvarande. Alla tar plats för att kommunicera. Syftet är förstås att vara med och påverka utvecklingen. Almedalen kallas Sveriges största demokratiska mötesplats. Och det har blivit mycket mer.
Årets upplaga har 2000 föranmälda arrangörer och 750 journalister. Alla är inte tunga inrikespolitiska kommentatorer som Aftonbladets Lena Mellin eller Expressens K-G Bergström. Många kommer givetvis från dagspress och etermedier, men lika många kommer från fackpress och specialtidskrifter.
I Almedalen behandlas givetvis sådant som rör regionen ett kvarts varv runt jorden och lite söder om oss, som aldrig upphör att fascinera och som vi inte kan slita oss från. Det finns anledning att väcka frågor kring Sydasien, inte minst hos våra politiker.
Besökare och delegationer från Sverige och världen beger sig till den sommarvackra ön och den charmiga staden första veckan i juli. Sannolikt tar de senare med sig intryck hem som de försöker göra något av i vardagen. Idéer omsätts i praktiken.
Konceptet går på export. Både i Norge och i Danmark har de senaste åren evenemang anordnats, med Almedalen som förebild. Även i Egypten har formatet, för att prata tv-språk, kopierats. Med stöd från Svenska Institutet, som för övrigt står bakom flera programpunkter i Almedalen, hölls 23 mars i år en konferens i Kairo för utbyte av tankar, där politiska partier och organisationer deltog.
Den som knatar kullerstensgata upp och ned i Visby och hit och dit genom gränder mellan olika evenemang och seminarier matas med intryck. Besökare surfar mellan ämnen som känns lockande. Med programtidning och karta i hand navigerar jag mig fram till min första inringade punkt.
Kan religion vara en kraft för att bygga fred? Det var frågan för ett seminarium anordnat vid Säkerhetspolitiskt sommartorg genom Swedish Fellowship of Reconciliation, med forskaren Isak Svensson som en av tre panelister. Isak Svensson, professor inom freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, har följt och studerat konflikten i Sri Lanka. Han beskriver sig som generalist och säger att han har gått vidare till andra konflikter, pågående krig och försök till fredsförhandlingar.
Han lyfter under seminariet fram något som många som följt den långvariga etniska konflikten inom ö-nationen uppfattar som häpnadsväckande:
– I Sri Lanka spelade buddistmunkar en mycket negativ roll och försökte på olika sätt hindra Norge som försökte medla i konflikten, säger Isak Svensson.
Den gamla uppmaningen, att det singalesiska folket på Sri Lanka ska försvara Theravadabuddismen mot inkräktande religioner, har tagits på största allvar. Men det är ett politiskt vågspel. När en i grunden fredlig lära används för att skapa aggression är det något som inte stämmer.
En Sida-medarbetare i publiken lyfter senare fram Sri Lanka som en plats där en sida (den tamilska) i en konflikt råkat illa ut under många år.
– Jag har bitter erfarenhet från Sri Lanka, där en part i slutet slaktade sina motståndare, konstaterar hon.
Paneldeltagaren Nofa Malla-Mohammad från Egypten företräder organisationen Salaams vänner och Swedish Fellowship for Peace and Freedoom samt Swedish Fellowship of Reconciliation. Han fick givetvis frågor om utvecklingen i landet.
I Egypten har folkets missnöje med militärens hjälp senaste veckorna knuffat bort president Mursi och hans regering ledd av partiet Islamistiska brödraskapet. Nyval är att vänta och bland andra nobelpristagaren och förre FN-diplomaten Mohamad ElBaradei antas ta plats i ett övergångsstyre. Sveriges radios mellanösternkorre Elisabeth Udén har från sin utpost i mellanöstern sagt i en sändning jag hört i SR:s egen monter i Almedalen att det nu finns tankar på att en sekulär regering. En sådan lär möta på hårt motstånd från islamister.
Tidigare på morgonen har jag läst en krönikör i Sri Lanka som under signaturen Kumbhakarna skriver i tidningen Daily Mirror beklaga att landets ledare politiserar religionen på ön.
Om vi ser på nutiden i världens länder blir det sällan bra när en religion ges en framskjuten plats. Inte heller blir det bra när religioner förbjuds och folket förväntas göra gudar av diktatoriska ledare.
Som Kumbhakarna (namnet är en komplex karaktär i det indiska eposet Ramayana från 200-talet f Kr) säger mellan raderna är det en utstuderad metod nuvarande makthavare i Sri Lanka använder för att vilseleda folk. Kumbhakarna föredrar en sekulär stat, men eftersom han inte tror på under, ser han inte hur det ska gå till i Sri Lanka.
Jag tar med mig intrycken till nästa seminarium som går under rubriken ”Krigsrapportering eller fredsjournalistik – Hur speglas konflikter i svensk media”. Begreppet fredsjournalistik myntades först av norske professorn Johan Galtung, som studerat och analyserat Sri Lanka under många år. Det har fått en renässans genom den brittiske journalisten Jake Lynch och hans två böcker i ämnet.
Kristna fredsrörelsen, Equmeniakyrkan och Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet står som värd. I panelen finns Annika Flensburg från organisationen Kvinna till kvinna, Urban Löfqvist, Reportrar utan gränser (RUG) och Petter Bolme från företaget Global reporting.
I diskussionen säger journalisten Urban Löfqvist inte oväntat att han föredrar ”god journalistik” framför en etikett som fredsjournalistik. Värsta sortens journalistik är enligt Petter Bolme den påhejande journalistiken, som i Irak där inbäddade amerikanska reportrar blev ”cheer leaders” istället för kritiskt granskande journalister.
Konsekvensneutralitet är en ledstjärna för många svenska journalister. Det som har ett allmänintresse ska lyftas fram. Det sker inom gränser som definieras av bland annat mediets inriktning och pressetiska riktlinjer.
Barn och kvinnor kommer inte fram lika mycket i medierna och därmed hörs sällan deras perspektiv på tillvaron. Av nyhetssubjekten är 76 procent män och 24 procent kvinnor. Enligt samma undersökning, som Annika Flensburg hänvisar till, är 89 procent av alla experter som intervjuas män och 86 procent av artiklar handlar om män. Civilsamhället lyfts fram i bara fyra procent av artiklarna.
En journalist som bevakar en konflikt måste såklart reflektera över hur den kan speglas. Synpunkten, att medierna behöver tänka till lite mer för att kvinnor inte ska hamna i skymundan, är relevant,
– När fred ska förhandlas fram måste kvinnor finnas med för att freden ska bli mer hållbar. Ofta förekommer smutskastning av de kvinnor som tar plats. Traditionella normer styr – män beväpnar sig och män sitter vid förhandlingsbordet, säger Annika Flensburg och understryker att Kvinna till kvinna stödjer 130 organisationer i 17 länder för att ge ökade möjligheter för kvinnor.
Det gäller att se bakomliggande orsaker till konflikter, inte bara etnicitet. Åter igen, det görs med ”god journalistik”, enligt Löfqvist. Den organisation han företräder verkar för ökad pressfrihet. Genom opinionsbildning vill Reportrar utan gränser öppna ögonen på makthavare.
Vissa konflikter hamnar i skymundan. Den i Kongo är tydligaste exemplet. Sri Lanka ansågs förvisso av många vara en underrapporterad konflikt. Inte minst för att oberoende medier stängdes ute från krigsskådeplatserna. I nuläget rapporteras det inte mycket om situationen i landet. Kriget är ju över och turisterna väller in över ön i nya vågor. Samtidigt befästs slutresultatet av kriget. Det blir hela tiden mer och mer tydligt vilken sida som vann och vilken som förlorade.
Jag får tillfälle att ställa en relevant fråga med koppling till Sri Lanka.
I Sri Lanka har 15 journalister mördats sedan nuvarande regeringen tillträdde. Ännu fler om man räknar in tidningsbud och tryckeriarbetare. Ofta pekar spåren mot regeringen eller väpnade grupper på regeringens sida. Ingen har blivit dömd för något av dessa brott. Det är alltså ingen slump att landets ledare finns på Reportrar Utan Gränsers lista över ”rovdjur på pressfrihet”. Kan ni se att RUG:s opinionsarbete kan leda till något?
– Vi tror inte att de länder som ligger allra längst ner bryr sig. Men det händer att länder som ligger i mitten och kanske har halkat ned några pinnhål i pressfrihetsrankingen hör av sig och vill diskutera. På huvudkontoret i Paris hävdar de att det påverkar, säger Urban Löfqvist.
Seminariet avslutas och det blir tid för mer samtal om pressfrihet och Sri Lanka. Insatser kan göras för att sprida kunskap om situationen i landet som ligger på plats 162 av 179 listade länder i pressfrihetsrankingen. På något sätt borde Sverige reagera. Inte minst eftersom svenskt bistånd byggde Sri Lanka Press Institute i Colombo under 00-talet.
Jag går Hästgatan ned och stannar till under flaggan för ”Sverige i världen”, där integrationsminister Erik Ullenhag frågas ut om folkpartiets utrikespolitik. Under Almedalsveckan får samtliga politiska partier svara på frågor kring var de står i utrikespolitiska frågor.
Fredag 5 juli är folkpartiets dag och Erik Ullenhag, som är vice ordförande för partiet, svarar på frågor från moderatorn Svante Axelsson (Svenska Naturskyddsföreningens generalsekreterare) om ”det internationella utvecklingsarbetet, mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt Sveriges politik för global utveckling”.
Ullenhag menar att en liberalisering i världen har stärkt individernas rättigheter.
Sitter och lyssnar en halvtimme, halvvägs in i seminariet. Frågor om hur stor andel av BNP som faktiskt går till utvecklingssamarbete och om svensk vapenexport till Saudiarabien kommer upp på bordet och jag tänker att jag i efterhand måste ta reda på vad Ullenhag säger i dessa frågor.
Det kan antas att få svenskar vill att Sverige ska tjäna pengar på export av vapen till diktaturer. Hinner höra början på en inledande utläggning om det så kallade enprocentsmålet.
Några kvarter upp i backen ligger Vårdklockans kyrka, hemvist i Visby för Equmeniakyrkan. Det första ord jag hör är: ”… enprocentsmålet …”. Det känns det som en direkt fortsättning på det tidigare seminariet, som att ha surfat vidare på samma våg. Sverige räknar nu in de pengar som Migrationsverket får. Det är enligt Bodil Ceballo (MP) 13,5 procent av det totala biståndet.
Hon säger också att motståndsgrupper nu ofta kallas terrorister. På så sätt kan olika länder kringgå lagar som gäller exempelvis krigsfångar. Individens personliga fri- och rättigheter, fundamentet för de liberala idéerna, inskränks i dessa fall drastiskt.
En representant för organisationen Ofog lyfter fram det faktum att den svenska vapenexporten uppgår till 13 miljarder kronor. Ännu en fråga lever vidare.
Den som väntar till 1 september 2014 kan ta del av KEX-rapporten i bokform (det fredliga lilla ordet står får krigsmaterielexport). Frågan är hur exporten till Saudiarabien redovisas där. Några dagar tidigare har Amnesty International i ett uppmärksammat begravningståg med hundratals svartklädda deltagare begravt den svenska krigsmaterialexporten för gott.
Minnet från en manifestation från en annan tid och en annan plats får mig att rysa. Ett tjugotal tamilska kvinnor i den av statsmilitär hårt kontrollerade staden Batticaloa i östra Sri Lanka klädde sig en dag under krigsåren i stora heltäckande dräkter och gick i procession genom staden.
Plötsligt slet de loss sina huvuden (tillverkade av meloner) och slängde iväg på marken så att de rullade mot åskådare och poliser. Kvinnorna ville väcka uppmärksamhet kring det lidande deras familjer utsattes för. Protester med tanke bakom fastnar och kan ge effekt under lång tid.
Det går inte att fullt ut leva sig in i den känsla det kan vara att dag ut och dag in, år ut och år in, sitta inlåst utan att veta om man någonsin kommer att släppas ut och återse familj och vänner. Det är vad Dawit Isaak utstår. Plus den omilda behandlingen och tortyren av fångar som fängelset gjort sig känt för. Isaak har i detta nu suttit inlåst i 4310 dagar.
Drygt 250 personer antog erbjudandet under Almedalsveckan att ”sitta 15 minuter med Dawit”. Arrangörerna Brit Stakston och Lin Kleiven från JMW Kommunikation frågar alla som kommer ut vad de har tänkt på under de 15 minuterna i betongklossen utanför konferensanläggningen Wisby Strand.
Jag tog tillfället att fundera över vad som kan göras mer för Dawit och tänker på morden på journalister i Sri Lanka och pressfriheten som slaktats under de år jag följt landet.
Till skillnad från Dawit får jag komma ut och vara med och ta del av det som jag vill få ut av min frihet. Dawit sitter fortsatt inlåst.
Kampanjen utsågs till ”Hetast under Almedalen” (#sittmeddawit på Twitter) och idékläckarna Brit Stakston och Lin Kleiven från byrån JMW Kommunikation som arbetat ideellt med kampanjen fick tillsammans med Jonas Nordling från Journalistförbundet motta pris inför en jublande publik.
Pristagarna (och Stödkommittén Free Dawit i samarbete med Expressen, Författarförbundet, Journalistförbundet, Publicistklubben, Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Sveriges Tidskrifter och Utgivarna) hoppas givetvis att frågan för Dawit och pressfriheten ska leva vidare.
Jag får komma ut och kan ta del av ännu ett partiledartal, Annie Löfs (C).
Dagen innan talade folkpartiledaren Jan Björklund om staden Visby som ett exempel på att impulser utifrån och invandrare bidragit till Sveriges utveckling. Rörlighet var för 1000 år en framgångsfaktor. Export och handel med omvärlden bidrog till välstånd.
– Sverige har varit ett öppet land i 1000 år, och Sverigevänner det ska Sverige vara i fortsättningen också!
Applåder.
Några minuter senare uttalar utbildningsminister Björklund namnet på en 16-årig pojke som dog i folkmordet i Srebrenica i juli 1995. Mer än 7000 kroatiska bosnienmuslimska pojkar och män mördades systematiskt under en vecka. Krigsbrottet benämns folkmord. Björklund menar att vi som européer inte får glömma Europas historia.
– Vi kommer aldrig att förstå Srebrenica. Men vi kommer aldrig att förstå Europa om vi glömmer Srebrenica. Aldrig mer Auschwitz, aldrig mer Srebrenica. Det är därför jag säger ja till Europa, säger Björklund.
Jag tänker att vi inte bara är européer, vi är världsmedborgare också. Frågan är när orten Mullivaikkal ska etsa sig fast i det gemensamma, internationella samvetet. Och vilket ord ska användas för att beskriva vad som hände i nordöstra Sri Lanka i maj 2009. Hur många dog? Vilka gjorde sig skyldiga till brott? Filmen No Fire Zone (nofirezone.org) ger en del svar. En oberoende, internationell utredning skulle kunna ge än fler.
Vissa av seminarierna ser jag bara rubrikerna på. En stod skriven på ett plakat i en cykelkorg:
”Akta hjärnan! Hur gör man för att den ska räcka hela livet?”
Det handlar inte i första hand om att använda cykelhjälm. Frågan som ställs av Uppsala universitet är vältajmad här i Almedalen. Vi nutidsmänniskor riskerar hela tiden att svämmas över av information.
Seminariet ”Indien – säkerhetspolitisk tiger i utveckling” ställdes in. FOI, Amnesty och Sida skulle diskutera mänskliga rättigheter och kvinnors säkerhet. Sverige har ju avvecklat biståndet till landet. Hur ska det gå då? Andra länder i regionen flimrade förbi i olika panelsamtal, framför allt Afghanistan. Utvecklingsfrågor kommer upp på agendan, medan de kulturella frågorna och folklivet puttrar på i bakgrunden, ett kvarts varv runt jorden och lite söderut.
Nu tillbaka till ön.
Det går att se likheteter mellan segdragna väpnade befrielsekamper med etnicitet i botten runtom i världen, som i Sri Lanka, Aceh, Kurdistan, Baskien och Västsahara för att nämna en handfull.
I Almedalen berättar Saadani Maa al Ainine hur hennes familj råkade illa ut under Polisarios kamp för ett självständigt Västsahara. Hon berättar att familjen till en början sympatiserade med rörelsen och idéerna. Men när hennes far som var intellektuell ifrågasatte metoderna började problemen.
Pappan misshandlades svårt och torterades senare till döds. Hon tvingades som nioåring lämna landet och hamnade på Kuba. Skild från sin familj skulle hon skolas till revolutionär. Hjärntvätten innefattade tortyr och övergrepp. Hon skickades så småningom tillbaka till ett flyktingläger Marocko. En ny period av fysisk och psykisk misshandel följde.
– Jag vill berätta för alla människor som vill lyssna på mig om vad som hänt mig och hur jag och tusentals andra barn har förvisats från vårt land. Det finns två berättelser om Västsahara och Polisario och många barn i världen har det svårt, säger hon.
Senare uppger en Västsaharaktivist att Marockos regering ligger bakom evenemanget. Hur ska berättelsen och källan bedömas i det skenet? Marocko motsätter sig FN-beslut om Västsaharas självständighet och arbetar aktivt med motpropaganda. En strategi är att slå en kil mellan det västsahariska folket och Polisario.
På samma sätt arbetar Sri Lankas regering och landets ambassader runtom i världen med att inhämta information. Sannolikt följer de vad som händer i Almedalen. När det bedöms nödvändigt påverkar de genom att sprida regeringens syn.
Människor kommer i kläm att när politiska lösningar i etniska konflikter uteblir. Några kläms till döds och familjer splittras. Så har det varit i Västsahara. I Sri Lanka är den tamilska minoriteten inte förbi svårigheterna. Polisario tystade sina vapen efter 16 år av gerillakrig i utbyte mot en folkomröstning som skulle ge en politisk lösning.
Västsaharierna väntar fortfarande. Tigrarnas väpnade aktion för tamilsk självständighet fick ett blodigt slut 2009. Det tamilska folket väntar fortfarande på en politisk lösning som ska ge trygghet och hopp om framtiden.
Torsdagen sista seminarium ger dagens mest hisnande perspektiv på vår jordliga tillvaro: ”Jord, vatten, luft, eld, kärnvapen – miljöhot bortom vår kontroll?”.
– Våld är oss främmande och något som vi alltid tar avstånd från, sa en av de unga företrädarna för Svenska SGI, iklädd kortbyxor, pikétröja och ett brett leende.
Genom meditation är buddisterna övertygade om att de kan påverka omgivningen. På så sätt kan kärnvapnen försvinna och verklig fred nås. Det känns som om en skön kontrast till militanta buddistmunkar i Sri Lanka och Burma, där buddism används som slagträ av politiker.
Den svenska sektionen av den buddistiska organisationen Soka Gakkai International (SGI) ger oss åhörare professorn emeritus i astronomi Gösta Gahm. Han inleder sin föreläsning, i en till brädden fylld lokal, med Aristoteles och de fyra elementen och det femte – kvintessensen – och går vidare ut i universum genom en historia som sträcker sig över flera miljarder år, och tillbaka ner i solsystemet, till jorden och det klimat vi lever i.
Plasma (varav norrsken är en form), solfläcksminimum 2009, asteroiden på Yukatanhalvön för 65 miljoner år sedan som tog död på dinosaurierna och en riktig rymdsten från nedslaget på en sjöis utanför Uppsala i januari 1869, ger mig nya perspektiv på tillvaron i Almedalen.
– Livet letar sig fram i nya banor, konstaterar Gösta Gahm.
I ett längre perspektiv är dagens politiska gärningar små parenteser. Våra liv ter sig ytterst begränsade i tid och rum. Men föreläsningen ger på något sätt inspiration att maximera utfallet för så många som möjligt. Vi är alla (i helt vetenskaplig mening) barn av universum. En sorts kosmisk-humanistisk vinstmaximering är något värt att sträva efter, även utanför Almedalen.
