Det fattiga Nepals huvudstad Kathmandu är en av de städer i världen som löper allra störst risk för att drabbas av ett jordskalv. Experter menar att en enorm katastrof hotar eftersom över 90 procent av stadens hus inte skulle klara av en kraftig jordbävning. Men nu försöker myndigheterna att förebygga den hotande katastrofen.
Kathmandu, en stad med 1,5 miljoner invånare, är beläget i ett område med stor seismisk aktivitet och enligt organisationen GeoHazards International, GHI, är det den stad i världen som löper allra störst risk att drabbas av ett jordskalv.
Men trots detta byggs varje år flera tusen nya hus i staden utan att man tar dessa risker i beaktande. Enligt den lokala institutionen National Society for Earthquake Technology, NSET, är över 90 procent av husen i staden byggda utan att några experter anlitats. Och många av dessa hus skulle rasa samman om katastrofen inträffar.
Experter har slagit fast att ett jordskalv med styrkan 8,0 på Richterskalan skulle kunna leda till att 100 000 invånare i staden omkommer, medan ytterligare flera hundra tusen skadas och över en miljon människor blir hemlösa.
År 1994 infördes nya byggregler i landet, detta efter att en jordbävning sex år tidigare hade lett till över 700 människors död i östra Nepal. Det har gått nästan 25 år sedan denna katastrof, men först nu har myndigheterna börjat arbeta för att se till att byggreglerna ska också ska efterlevas.
Sainik Raj Singh är chef för myndigheten för byggsäkerhet i Lalitpur, strax utanför Kathmandu, och enligt honom har regeringen till sist börjat ge de lokala myndigheterna det stöd de behöver för att säkerställa att reglerna följs. Men han berättar att det inte är ett lätt arbete att kräva att nya byggnader uppförs i enlighet med gällande regler.
– Man kan skaffa sig många fiender genom att kräva att reglerna följs, men det är på tiden att så sker, säger Sainik Raj Singh.
Han menar att det viktigaste till en början är att se till att nya bostäder och skolor ska kunna klara av ett jordskalv utan att falla samman.
Jordskalvet på Haiti 2010, där över 200 000 människor dödades, kom som en varningssignal till Nepal och dess knappa 31 miljoner invånare. Många av de byggnader som kollapsade i Haiti var byggda på samma sätt som husen i Nepal – utan att några arkitekter eller ingenjörer hade anlitats.
I Nepal gäller oron i första hand landets skolor. Närmare hälften av landets drygt 80 000 skolbyggnader skulle helt behöva byggas om, enligt NSET.
Enligt GeoHazards International löper ett skolbarn i Kathmandu 400 gånger högre risk att dödas av ett jordskalv jämfört med ett skolbarn i Kobe i Japan – som också är en stad som löper mycket stor risk att drabbas av en jordbävning.
– Vi måste se över alla skolbyggnader för barnens säkerhet. Detta eftersom barnen skulle löpa allra störst risk vid ett jordskalv, säger byggnadsingenjör Hima Shrestha vid NSET till IPS.
Denna sommar har Shresthas institution med stöd från den asiatiska utvecklingsbanken ADB börjat se över 50 av de skolor som anses vara i särskilt dåligt skick. Genom satsningen har man tagit hjälp av utbildad personal som bygger förstärkningar av husen.
Med hjälp från Världsbanken har NSET även börjat se över 125 sjukhus i landet, med förhoppningen att med tiden också kunna förstärka dessa byggnader.
Nepals regering har även lanserat ett nytt katastrofcentrum, och planen är att liknande center ska finnas i alla landets 75 distrikt. Dessa ska fungera som sambandscentraler om en katastrof inträffar, men också kunna gå ut med varningar till lokala myndigheter.
Enligt Moira Reddick, som arbetar för katastrofberedskapsorganet NRCC, som bland annat består av lokala myndigheter och FN-representanter, så har Nepals regering nu insett vilka risker landet står inför.
– Vi har sett en betydande skillnad när det gäller ledarskap och vilja från regeringen att skärpa beredskapen både på nationell och folklig nivå, säger Moira Reddick.
Hon menar att det stora problemet nu är att få biståndsgivare att bidra med de resurser som krävs.
– Om vi inte får ett fortsatt stöd från biståndsgivare så är jag rädd för att ett stort jordskalv ska inträffa, och att vi sedan ska behöva blicka tillbaka till tiden innan och undra varför inte mer gjordes, och fråga oss hur många liv vi hade kunnat rädda, säger hon.
Naresh Newar / IPS
