Oppositionspolitikern Jayalath Jayawardana är död. Från de intervjuer jag gjort med Jayawardana minns jag honom som en av mycket få singalesiska politiker som verkligen vågade gå mot strömmen i Sri Lanka.
Jayawardana arbetade som läkare när han valdes in i Sri Lankas parlament 1994 för UNP (United National Party). Han var en ovanlig sort bland singalesiska politiker inom de två dominerande partierna i landet. Han förespråkade verklig försoning mellan singaleser och tamiler, mellan regeringen och LTTE, den tamilska gerillan som till i maj 2009 stred för en separat stat i de norra och östra delarna.
Jayawardana var troende kristen, i en miljö där trohet mot buddismen nästan är en grund för framgång inom politiken. Visserligen finns det kristna singaleser, men många är det lite i smyg och garderar med att även följa buddistiska traditioner, för att inte provocera för mycket.
Bland den tamilska befolkningen är ungefär en fjärdedel kristna, vanligen katoliker, medan tre fjärdedelar är hinduer. Jayawardana kände med tamilerna i norr, som var fångade i ett krig. Under ungdomsåren arbetade han som frivillig i Röda korset och andra organisationer och valet att studera till läkare föll sig naturligt.
Jayawardana började praktisera yrket 1980. Hans politiska bana började indirekt när han var personlig läkare för president Ranasinghe Premadasa och hans familj. Med åren kom han allt närmare de politiska cirklarna kring UNP.
Väl inne i politiken höll han en hand kvar i läkaryrket. Från 1996 var han programledare och gav tittare svar på frågor om hälsa och sjukdomar i programmet Vaidya Hamawa på TNL (vars ordförande är UNP-ledaren Ranil Wickremesinghes bror). ”Fråga doktorn” på singalesiska gjorde honom känd. Guiness rekordbok noterade 2011 att det var det medicinska program som sänts allra längst i världen. Jayawardana gav varje vecka svar på medicinska frågor. Det var som han sa ”i allmänhetens tjänst”.
Vad jag minns mest från de intervjuer jag gjorde med Jayawardana är de mjuka och klara ögonen. Vid intervjun 1997 uttryckte han tydligt fruktan för sitt liv. Dåvarande presidenten, Chandrika Bandaranaike Kumaratunga, riktade en intensiv hatkampanj mot honom.
– Hon uppmanar extremister att ta till våld, sa Jayawardana när jag träffade honom i hans hem i centrala Colombo.
Han ville att jag som journalist skulle uppmärksamma hans fall för att någon skulle reagera internationellt. Bevisen för att det han sa verkligen stämde var inte svåra att finna. Det var bara att lyssna på presidentens ord och titta på de posters som hon låtit sätta upp runtom i Colombo.
Jayawardana kallades förrädare, ett tillmäle han fick höra under hela sin politiska karriär. Och när han som bäst behövde det gavs han inte det livvaktsskydd han behövde. Trots upprepade dödshot och misstänkta fordon klarade han och hans familj livhanken. Några år senare togs fallet upp i FN.
Jayawardana reste under krigsåren fram till det att fredsprocessen inleddes 2002 till de delar i norr som kontrollerades av LTTE. Han trotsade blockaden och tog med medicin och utrustning till de sjukhus som verkade under mycket svåra förhållanden och där barnadödligheten vid förlossningar var hög, eftersom det inte fanns steriliserade saxar att klippa navelsträngar med. Jayawardana tog med sig saxar och medicin till för tidigt födda barn.
– Det var med fara för mitt eget liv, konstaterade han.
Visserligen var det farligt att resa in i Tigergerillans områden under regeringstruppernas pågående offensiv. Men det var vid återkomsten till regeringskontrollerade delar i söder han riskerade att attackeras.
Singalesiska extremister hävdade att han hjälpte Tigrarna och han misstänkliggjordes för sina resor till gerillans områden. Det är svårt att se vilka fördelar han skulle haft, mer än känslan av att inte som de flesta andra bara stå och se på eller bidra till våldet som slet landet itu.
När jag mötte Jayawardana i hans ämbetsrum 2002 var han minister, med ansvar för rehabilitering, återvändande och flyktingar. I min och fotografen Olle Melkerheds dokumentär ”Fredens år 2002 i Sri Lanka” uttryckte han sina visioner.
– Vi vet att det är svårt att hitta vägen till fred. Vi kan stöta på hinder och vi kan falla. Vi kan bli frustrerade men vi är motiverade och modiga nog och kommer att fortsätta. Trots alla dessa hinder kommer vi att söka efter fred. En respektabel, framförhandlad fredlig lösning som ska bli bra för alla grupper i vårt land.
Han underströk det som gjorde att han som politiker i Sri Lanka över huvud taget kunde tala för förhandlingar med Tigrarna.
– Inom ett land. Inom ett odelat land. Inom ett enat land.
Men fredsprocessen hamnade på ett sluttande plan. Tigrarna började med att röja undan medlemmar i en hemlig militär grupp som legat bakom attacker inne i Tigrarnas områden. Efter sex samtalsrundor tog LTTE en paus från förhandlingarna i protest mot att för lite hände med återuppbyggnaden i norr och öster.
När Tigrarna ville återvända till förhandlingsbordet med ett förslag till interimstyre och fredsprocessen såg ut att kunna återhämta sig tog president Kumaratunga i november 2003 över makten från den folkvalde premiärministern Ranil Wickremesinghe. Efter parlamentsvalet 2004 ändades också Jayawardanas möjligheter att på allvar påverka för att skapa fred och försoning.
De nu regerande politikerna i SLFP (Sri Lanka Freedom Party) avskyr Jayawardanas hållning. Den väcker ilska och många uttrycker starkt hat mot honom. Att han kunde tänka sig att försonas med Tigrarna, lära av historien och gå vidare som nation finns inte på deras karta.
I december 2010 anklagades han för att ha varit med och organiserat protester mot president Rajapakse vid dennes besök i London. Efter återkomsten från London kallades Jayawardana på nytt förrädare och knuffades av parlamentsledamöter från SLFP i parlamentets sessionssal.
Jayawardana har haft flera hjärtattacker sedan 2012 och senaste året har präglats av problem med hälsan. Enligt sjukhuset i Singapore dog Jayawardana under operation.
Efter Jayawardanas död beskriver BBC honom som en ”rights activist”. Och med facit i hand var han nog mer människorättsaktivist än något annat. Det var också det som jag kunde läsa i hans ögon.
In i det sista uttryckte Jayawardana oro över sakernas tillstånd i Sri Lanka och utvecklingen, ”där lag och ordning inte längre existerar och där försvinnanden sprider skräck”, främst bland den tamilska befolkningen.
Inom UNP lämnar Jayawardana ett tomrum. Han stod ledaren Ranil Wickremesinghe nära.
Talande är att många tamilska politiker och debattörer uttrycker beundran och tacksamhet för att Jayawardana sträckte ut en hjälpande hand och tydligt uttalade att det tamilska folket på Sri Lanka måste få sina rättigheter som medborgare. Diplomater, som den brittiske högkommissionären, höll Jayawardana högt, som ”en politiker som ville skapa förståelse över hela politiska spektrat”.
Även president Mahinda Rajapakse tog sig till Jayawardanas hem för att enligt seden visa respekt för den avlidne parlamentsledamoten.
Jayalath Jayawardana begravdes på den katolska begravningsplatsen i hembyn Ja-Ela norr om Colombo 2 juni 2013.
