Indiska urfolk kräver sin rätt att leva av skogen

I Nilgiribergen i Tamil Nadu, södra Indien, verkar organisationen Keystone Foundation för att bevara Indiens urfolks traditionella levnadssätt och ta till vara på deras rättigheter. Arbetet sker med ekoutveckling som ledord, det vill säga att urfolkens rättigheter ska förbättras samtidigt som man värnar om naturen runtom dem.

Nilgiribergen är ett område med stor artrikedom där flera tusen djur- och växtarter samsas om utrymmet. Samtidigt är bergen hem till en mängd indiska urfolksgrupper. Dessa urfolk är traditionella jakt- och samlarsamhällen, beroende av skogen och dess resurser för att kunna försörja sig och bevara sitt traditionella levnadssätt. Skogen är en källa till mat, men utgör även en viktig inkomstkälla för många av dessa människor. Skogen har dessutom kulturell betydelse för dem.

Möjligheter och utmaningar. I Indien skyddas urfolks rätt till land och skog främst av den så kallade skogsrättighetslagen*, införd 2005. Genom lagen kan urfolken tillerkännas rätt till att leva i och bruka skogsområden. Det görs genom det som i lagen benämns som individuella skogsrättigheter och gemensamma skogsrättigheter. Individuella skogsrättigheter gäller för en familj, medan gemensamma gäller för en hel by eller ett samhälle. Individuella skogsrättigheter innebär en nyttjanderätt över ett mindre skogsområde. Gemensamma skogsrättigheter, å andra sidan, är viktiga då de ger byar rätt till kulturellt viktiga platser i skogen och en exklusiv äganderätt till större skogsområden.

Lagen ger dock inte urfolken en automatisk och absolut rätt till dessa skogsområden. Den kräver istället att de som anser sig ha laglig rätt till ett område ansöker till delstatens lokala skogsförvaltningsmyndighet. Resultatet är långa och svårförståeliga ansökningsprocesser som sällan syftar till att förenkla för urfolk att utnyttja sin lagliga rätt till skogsmark. Därför arbetar organisationen Keystone Foundation med att utbilda urfolk i Nilgiribergen i hur de på enklaste sätt kan kräva sina skogsrättigheter.

I byn Mettukal i Nilgiribergen bor Subramaniam som tillhör Irulafolket. Han berättar om hur hans by tvingats anpassa sig till den indiska skogsrättighetslagen.

− Innan lagens tillkomst hade vi en stark anknytning till skogen. Då behövde vi dock ingen papperslapp för att bruka dessa skogsområden, förklarar Subramaniam

Hoppet lever kvar. Skogen är en traditionellt viktig plats för Irulafolket. Dels av kulturella skäl, men även för att samla bland annat frukter och rötter. Dessa råvaror tryggar urfolkens matsäkerhet och utgör dessutom en möjlighet till försörjning genom förädling och försäljning. Sedan lagens tillkomst har skogen blivit mer svåråtkomliga för Subramaniam och hans byvänner. Inte minst på grund av skogsförvaltningens utdragna handläggningstider av skogsrättighetsansökningar.

Trots långa handläggningstider är möjligheten att få exklusiv rätt att förfoga över skogen en stor drivkraft för Mettukals invånare. Subramaniam kämpar med tålmodigheten, men känner trots allt en stor hoppfullhet för byns framtida möjligheter att åtnjuta rätt över skogen.

Keystone Foundation förser Mettukals invånare med nycklar till framgångsrika ansökningsprocesser. På så vis har byinvånarna lärt sig mer om hur de kan motverka att processen drar ut på tiden. Under 2018 lyckades flertalet familjer i byn därför framgångsrikt kräva sin rätt till individuella skogsrättigheter. Det kvarstår dock för samhället att få tillgång till de gemensamma skogsrättigheter som lagen omfattar. En gemensam rättighet som bidrar med större kulturell och ekonomisk trygghet för Mettukals invånare.

− Det är omöjligt för oss att tänka oss ett liv utan skogen, betonar Surbamaniam.

Inte bara utbildning. Keystone Foundation sammanför ofta urfolk från olika delar av Nilgiribergen med ett gemensamt behov av skogsrättigheter. Subramaniam och hans byvänner har därför byggt upp ett nätverk med människor från andra urfolkssamhällen i närheten. Flera av dessa samhällen har lyckats kräva sina gemensamma skogsrättigheter. De kan idag utnyttja skogen på i stort sett samma vis som de gjorde innan skogsrättighetslagen trädde i kraft. Subramaniam berättar att han inspireras av de som lyckas kräva sina rättigheter. Det ger honom en tro på att Mettukal också kan lyckas få gemensamma skogsrättigheter i framtiden.

Keystone Foundations arbete med skogsrättigheter handlar dock inte enbart om att skapa en säkerhet för urfolk i regionen. Jyotsna Krishnakumar koordinerar Keystone Foundations arbete för urfolks skogsrättigheter. Hon förklarar att skogsområden är viktiga att bevara på traditionellt vis av flera anledningar – för klimatets och den biologiska mångfalden skull.

− Det vi pratar om är skogsområden, inte betydelselös ödemark, förklarar Jyotsna Krishnakumar.

När urfolk får rätt till skogsområden omöjliggör det expropriering och skövling av naturen. Jyotsna Krishnakumar menar därför att urfolks rätt till skog även har positiv påverkan på klimatet, eftersom skogen binder koldioxid. Att bevara skogen och traditionell kunskap om den kan vara nyckeln till att vända på trenden för klimatet.

Det finns många fördelar med att bevara skogen på traditionellt vis – både för naturen själv och för de urfolk som lever i och av den. Sedan 25 år tillbaka har Svalorna Indien Bangladesh samarbetat med och stöttat Keystone Foundations viktiga arbete för urfolks rättigheter i Nilgiribergen. Fortsatt stöd till utbildning och nätverkande för urfolken i Nilgiribergens byar leder till en förbättring av urfolkens situation och rättigheter. Något som inte bara gynnar Subramaniam och hans vänner i Mettukal, utan även naturen och klimatet i området.

* The Scheduled Tribes and Other Traditional Forest Dwellers (Recognition of Forest Rights) Act (förkortas Forest Rights Act eller FRA)