Det omfattande våldet mot tamiler i Sri Lanka 23-31 juli 1983 satte ny prägel på ön. Minnet av pogromerna uppmärksammas bland tamiler. Många singaleser i Sri Lanka minns också våldet med avsky, men Groundviews häpnar över okunskapen bland yngre singaleser.
Augusti. Röken efter den senaste veckans vansinne har lagt sig, de hjärtskärande skriken har tystnat och människor sopar undan glaset från gatorna. Den stickande lukten hänger kvar ännu en tid och blodspår försvinner inte lätt.
Långtifrån alla de tusentals hem, affärsbyggnader, tempel och kyrkor som bränts ned kommer att byggas upp. Under årtionden kommer de att stå kvar som monument för de fruktansvärda och outplånliga minnen många öbor bär på från juli 1983.
Händelserna beskrivs ofta som upplopp som spred sig. Ur den ilska som singaleser kände kom ’83 Riots. Bland singaleser ogillades de allt mer högljudda kraven från tamilska politiker och militanta ungdomar som kom fram ur det dolda för att utföra politiska mord. Vanligt folks ilska utnyttjades och några passerade gränsen, och tog plats bland våldsverkare och planläggare. Det ryska ordet pogrom – en målinriktad förföljelse och ofta upprepade, samordnade, blodiga angrepp på en folkgrupp – beskriver bäst händelserna i Sri Lanka i juli 1983.
Kraven på tamilsk självständighet i de tamildominerade norra och östra delarna av ön skulle under de kommande 26 åren föras fram av främst LTTE (Liberation Tigers of Tamil Eelam) i den väpnade konflikten med statsmakten. Gerillan fick enbart tillfällig självständighet i delar av ön, där de besegrades i maj 2009.
1956 utfördes de första omfattande rasupploppen i Sri Lanka, när singalesiska skulle göras till enda officiellt språk. Öns tamiler med tamilska som förstaspråk reagerade med sittdemonstrationer. Satyagraha (”sanningens väg” eller ”fasthållande vid sanningen” på sanskrit) utvecklades av Mahatma Gandhi och kom till bruk i det tamilska motståndet. Efter språkreformen Sinhala only act som klubbades i parlamentet 5 juni 1956 möttes tamilers ickevåldsprotester med våld. Många misshandlades när folkmobber plundrade tamilägda butiker i Colombo.
”Våra fredliga protester möttes om och om igen med batongslag från polisen”, har en av dem som satt med i flera av demonstrationerna på 50-talet berättat.
Men i Gal Oya i östra delen av ön dödades senare under året cirka 150 tamiler i våldsamma upplopp. 1958 dödades ännu fler i nya våldsamma attacker och upplopp riktade mot tamiler. När tamiler i valet 1977 med bred majoritet stödde TULF (Tamil United Liberation Front) och partiets strävan efter en tamilsk stat följde nya angrepp på tamiler.
Under våldet i juli 1983 gav många singaleser skydd åt tamilska vänner och grannar från de gäng som ville se blod och lägga händerna på stöldgods. Några av dem angreps. Att vara förrädare var lika illa som att vara tamil.
Det handlade inte om att vanliga singaleser gav sig på tamilska landsmän. Bevisen för att ministrar initierade och ledde attackerna är väldokumenterade. Ministrar har också pekats ut som ansvariga för biblioteksbranden i Jaffna 1981 (läs gärna Sydasienskribenten Anders Sjöbohms artikel ”Biblioteksbålet i Jaffna” i tidskriften Ikoner nr 2 2007).
Gamini Dissanayake, Cyril Mathew och Lalith Athulathmudali gick alla fria. Och ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor” (Heine) stämmer smärtsamt väl som beskrivning av Sri Lankas efterkoloniala historia.
Med bristfälliga utredningar och straffrihet för allvarliga brott mot alla mänskliga rättigheter blir sanningssökandet ofta ett sannolikhetssökande.
I år har LTTE anklagats för att ha legat bakom branden i Jaffna. En ”diabolisk akt” skriver pensionerade polischefen Edward Gunewardene i en självbiografisk bok. De slutsatser han kommer med, 31 år för sent, får rejält med stryk av pensionerade generalmajoren Lalin Fernando i en debattartikel i The Island.
”Svarta juli” startade 23 juli 1983. Efter den första större gerillaattacken, då 12 soldater och en officer dödades, inleddes vågor av hämnd över hela ön. Soldater i Jaffna gick timmarna efter den dödliga gerillaattacken bärsärk och sköt ihjäl 51 civila tamiler.
Våld, plundring och mordbränder präglade ön en hel vecka innan de politiska ledarna efter påtryckningar från omvärlden, framför allt Indien, gav polis och militär order att stoppa våldsverkarna. 15 singalesiska våldsverkare dödades i statens motattack. Då hade tusentals tamiler redan dödats (3000 är den vanligaste uppskattningen). Runtom i landet sattes tamilers hem, butiker, företag, kyrkor och tempel i brand. Många våldtogs och brändes till döds. I Welikadafängelset tilläts singalesiska fångar döda 52 tamilska medfångar, merparten fängslade under de nya antiterrorlagarna.
Vidrigheterna finns beskrivna och omvittnade i otaliga källor. I artikeln ”Anatomy of an Anti-Tamil Pogrom: Thirtieth Anniversary of “Black July” 1983” redogör den tamilske journalisten D.B.S Jeyaraj grundligt för vad som hände den där skräckfyllda juliveckan. Attackerna mot tamiler sattes igång mycket planerat, skriver Jeyaraj. LTTE-attacken var bara den förevändning man hade väntat på.
Jeyaraj föddes i Colombo och började sin yrkesbana där. Sedan många år är han boende i Toronto. Han är en av få tamilska journalister som varit kritisk till både LTTE:s och regeringssidans agerande under kriget. Han skriver idag framför allt för Daily Mirror i Sri Lanka och på sin egen blogg (dbsjeyaraj.com).
Vid en resa till ön 1997 anlitar jag och mina medresenärer en muslimsk chaufför. Mohammed berättar hur han på upploppens första dag stoppas av gäng beväpnade med påkar och machetes när han är på väg hem genom Colombo. Precis som tamiler i Sri Lanka har muslimer tamilska som förstaspråk. Mohammed kan singalesiska och svarar rätt på de frågor som våldsmännen ställer för att sortera ut tamiler. Han överlever men ser andra ungdomar dödas av rasisterna. Hans ansikte blir grått när han pratar om minnena.
Jag minns också en äldre tamilsk affärsman och hans berättelse om hur han förlorade all egendom i juli 1983. Han hade även utsatts vid två av de tidigare rasupploppen, 1958 och 1977. En singalesisk granne han bjudit på middag i sitt hem kom med en bensindunk till en av hans affärsbyggnader, hällde vätskan på husväggen och tände en tändsticka. Hans släkt skingrades den där veckan, bröder och systrar lämnade ön. Själv blev han och hans familj kvar.
Hatet mot tamiler, som varande ofta bättre bemedlade, högre utbildade och gynnade i jämförelse med singaleser för tankarna till de projektioner nazister riktade mot judar i 1930-talets Tyskland.
När blodet torkat in och röken skingras i augusti befinner sig hundratusentals tamiler på flykt. Många från Colombo och de södra delarna av ön beger sig till de tamildominerade norra och östra delarna. Cirka 100 000 flyr till Indien som dras in i konflikten.
Responsen från staten? Den 8 augusti 1983 införs hårda straff mot den som propagerar för en separat stat (sjätte tillägget till konstitutionen). “Svarta juli” blir startskottet för ett inbördeskrig i full skala. I oktober vägrar de 16 parlamentarikerna i TULF att svära eden för ett enat Sri Lanka och lämnar parlamentet. Men partiet ansluter inte till den väpnade sidan av den tamilska självständighetskampen.
Flyktingvågorna till Europa, Nordamerika och Australien är nu så stora att de slår omkull varenda tamilsk släkt. Många har redan åren innan insett att det är bättre att försöka leva någon annanstans än i det land de föddes i.
Tamilska män och ungdomar som blir kvar på ön ansluter till gerillans baser i djunglerna i norr. Med Indiens hjälp får LTTE nu utbildning och utrustning och växer snabbt till den starkaste gerillagruppen på ön.
Efter 1983 brukar staten oinskränkt våld. Vid förhör används tortyr systematiskt. Erkännanden tvingas fram. Försvinnanden, tortyr och våldtäkter blir starka grenar inom delar av de väpnade styrkorna. När gerillakontrollerade områden beskjuts görs liten urskillning mellan gerillasoldat och civil.
I november 1984 attackerar LTTE för första gången singalesiska gränsbyar. Med åren uppstår en terrorbalans, där en attack från regeringssidan möts av en attack från gerillan och vice versa. LTTE utvecklar en styrka som utför självmordsattacker mot politiker och militära, ekonomiska och civila mål. Det föranleder bland andra USA att 1997 placera gruppen på listan över förbjudna terroristorganisationer.
Vid krigsslutet 18 maj 2009 dödas de flesta av Tigrarnas ledare. Men gruppens internationella struktur sägs vara intakt. Mordet på en LTTE-organisatör i Paris i november 2012 väcker frågor. Låg Sri Lankas stat bakom mordet? Eller var det en intern maktkamp mellan tigrar? De initierade tror på det sistnämnda.
”Black July” uppmärksammas i den tamilska diasporan, inte bara av LTTE och deras frontorganisationer, men göms och glöms av många i Sri Lanka. Parlamentsledamoten M.A. Sumanthiran (TNA) skriver i en debattartikel i The Island att president Chandrika Bandaranaike Kumaratungas medgivande 2004 att regeringen 1983 var delaktig i händelserna i juli 1983 innebar en viktig upprättelse.
Nåväl, Kumaratunga företrädde SLFP (Sri Lanka Freedom Party). När hon 2004 satt som president hade UNP (United National Party) majoritet i parlamentet. UNP hade den regeringsmakt Kumaratungas parti ville ta tillbaka. I november 2003 hade hon i ett kuppliknande grepp tagit över tre ministerier (inrikes, försvar och media). UNP-politiker satt vid makten 1983. Det saknades inte politiska motiv för SLFP att drämma till mot UNP efter 21 år. Även president Rajapakse har senare sagt att UNP bär ansvar för händelserna 1981 och 1983.
Sumanthiran understryker ändå uppgivet att dagens (singalesiska) makthavare har lärt lite av historien. Idag attackeras minoriteter på nytt av folkmobber. Samtidigt som poliser ser på. Det sker trots att president och ledande ministrar nu hävdar att det inte finns några minoriteter på ön – alla är lankeser.
De flesta inhemska tidningar nämner inte att det nu är 30 år sedan ”Black July”. Tamilska Uthayan gör det förstås, liksom Tamilnet som spärras av myndigheterna i Sri Lanka för åtkomst inom landet.
BBC:s korrespondent i Colombo, Charles Havilland, beskriver händelserna i en artikel. Han berättar om några av de människoöden som förändrades de där dagarna i juli och intervjuar en av de mest kända verksamma singalesiska konstnärerna, Chandraguptha Thenuwara. Genom sin konst och i en särskild utställning vill Thenuwara säga att ingen riktig försoning kan ske om ”Black July” glöms bort. Samtidigt kastar han ljus på den mörka situationen för demokratin i landet.
Groundviews uppmärksammar i augusti ”Black July” med en utställning i Colombo. Skribenter på Groundviews häpnar över att så få unga singaleser känner till vad som hände Sri Lanka i juli 1983. Historien har medvetet mörkats i skolböckerna. Under augusti lanseras en projektsajt med omfattande material kring ”Black July”.
I Daily Mirror skriver advokaten Pathiba Mahanamahewa att Sri Lanka bör följa andra stater i Asien och följa en vedertagen process för att gå till botten med samtliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
Nu finns chansen, skriver advokaten, att utreda de misstänkta krigsbrotten i inbördeskrigets slutskede. Ramverket i den rapport som den av regeringen tillsatta kommittén LLRC faktiskt har tagit fram kan vara en bas. För Sri Lankas nuvarande ledare är det kanske sista chansen att återupprätta omvärldens förtroende. Samväldet håller möte för statschefer i Colombo i november. Och så småningom ska korten upp på bordet inför FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève.
Mycket tamilskt hopp sätts till TNA:s kandidat C V Wigneswaran vid de utropade provinsvalen 21 september, då bland annat en chefsminister för den norra provinsen ska vaskas fram av väljarna. En seger för den förre domaren i landets högsta domstol tros kunna förbättra förhållandena i den tidigare krigsdrabbade Tigerkontrollerade delen som nu står under sträng uppsikt av i första hand singalesiska militärer.
Den tamilska befolkningen i Sri Lanka och runtom i världen är splittrad i olika åsiktsfraktioner och syn på samarbete med Sri Lankas regering, men enas kring önskan om självständighet och rättigheter. När förre parlamentsledamoten Gajendrakumar Ponnambalam, numera i sitt eget parti TNPF (Tamilska nationella folkfronten) intervjuas i Weekend Leader säger att det pågår ett folkmord på tamiler i Sri Lanka.
Han tar risken att uttrycka vad han tycker, men säger också att han är förhindrad att uttala sig om bildandet av en separat stat, eftersom sjätte tillägget till konstitutionen från 1983 förhindrar detta.
Åsikter och nyheter kommer fortfarande fram i Sri Lanka. Men den som passerar en kritisk gräns kan vänta sig vedergällning. Om säkerhetstjänstens folk blir uppretade, eller om den högst uppsatte (försvarsministern) vill se reporterns blod kan det komma en vit minibuss, skriver journalisten Ranga Jayasuriya i tidningen Ceylon Today.
Våldsdåden 1983 har lämnats outredda av staten. Så länge ingen är straffad finns ingen skyldig. Så länge ingen är skyldig är ingen heller oskyldig och istället bär många oskyldiga på en kollektiv skuld och skam över det som ägde rum i deras land.
Sri Lanka kan välja en ny väg som på sikt kan leda fram till försoning. Pogromer preskriberas inte.
