Utsagor från det döende Indusdeltat

Övergiven båt – om Pakistan i Sydasiens nyårskalender
Om myndigheterna och regeringen inte lyssnar på människorna som bor i deltat och reagerar snabbt så kan det leda till massflykt. Foto: Zofeen T. Ebrahim
Beräknad lästid 3 minuter

Havet äter sig dag för dag, bit för bit, in i Indusdeltat. För befolkningen här blir konsekvenserna förödande. Men hoppet är inte ute än och människors band med den unika miljön är starka.

Detta är inledningen på texten med samma rubrik i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan, som kan beställas från redaktionen – se erbjudande.

”Dag för dag kommer havet in i vårt land och slukar det bit för bit”, säger 50-åriga Gulab Shah, som är markägare i byn Pir Jhaloo, cirka fem kilometer från Arabiska havet, i Indusdeltat.

Byn Pir Jhaloo med en befolkning på knappt 4000 människor, varav 500 tillhör Shahs släkt, ligger i Sindh-provinsen, cirka 100 km från den närmaste staden Thatta. För drygt 100 år sedan, före uppdelningen mellan Indien och Pakistan 1947, ägde Shahs farfar över 6000 tunnland mark, varav 2500 tunnland idag ligger under vatten.

De omfattande översvämningarna som följde efter regn och smältande glaciärer i Pakistan gjorde inte saken bättre.

Det grönskande deltat brukade vara en säker plats för att utöva traditionellt jordbruk. De jordbrukssamhällen som fanns levde sida vid sida med en flora och fauna som frodades tack vare det kontinuerliga tillflödet av sötvatten från floden Indus.

”Vår familj tillhörde ett sorts idémässigt och andligt ledarskikt i området och hade ett stort antal anhängare. Min farfar och hans två bröder var bland de mest välbärgade hyresvärdarna i Sindh”, säger Shah.

Han framhåller att hans fars farbror 1928 var den första som köpte en ”automobil”, ett tydligt bevis för välstånd och pompa.

”Det var nytt vid en tidpunkt då andra red på kameler och hästar”, berättar Shah och fortsätter:

”En väg byggdes ända fram till vår by bara för att hans bil skulle kunna köras hit från hamnstaden Karachi”.

Eftersom det inte fanns några bensinstationer i närheten skulle bränslet transporteras med fartyg till hamnen i Keti Bandar nära Pir Jhaloo, som ligger 15 kilometer från Karachi.

Idag har det mesta av deras farfars mark som fördelades på hans barn gått förlorat till havet på grund av det ständigt inträngande havsvattnet.

”Som 20-åring, minns jag, hade min far cirka 400 hektar mark som han odlade på. Det var den bästa tiden och vi levde ett mycket gott liv.”

Fram till 1990-talet odlade hans familj de sötaste bananerna och grönsaker av högsta kvalitet, som tomater, mirchi, lauki, tori. Allt detta har gått förlorat. Havet fortsätter att bita sig inåt landet. När deras far dog var allt som fanns kvar för Shah och hans 17 syskon bara 200 tunnland som var uppdelat på 12 bröder och fyra systrar.

Den unika platsen, Ramsar, är av stor internationell betydelse

Här ligger det femte största deltat i världen, som är hem till världens sjunde största mangroveskog.

Den unika platsen, Ramsar, är av stor internationell betydelse, men den håller på att torka ut och dö en långsam död. Regionen är en av de mest sårbara för klimatförändringar i hela Pakistan.

Flödet från floden brukade ge nya, närinsgrika sedimentavlagringar till deltat. Det avtar nu hastigt år för år. Det inträngande havsvattnet är påtagligt. Det syns på ytan och märks under marken.

Områden sätter sig, havsnivån höjs. Här blir det uppenbart hur klimatförändringarna från alla håll och i kombination med mänskliga aktiviteter bidrar till hur möjligheterna för liv ändras och påverkar och slår ut ett av de största ekosystemen i världen.

Läs Zofeen T. Ebrahims text ”Utsagor från det döende Indusdeltat” i dess helhet i boken Sidor av Sydasien – Land, stad och stigar däremellan. Beställ boken från redaktionen och ta gärna del av vårt aktuella erbjudande. För kommande luckor och texter i nyårskalendern, se nedan.

Sydasiens bok 2023 – nu som nyårskalender
Nyårskalendern baseras på Sydasiens bok med tio texter om ”våra” åtta länder. Foto: Arlo Magicman | Shutterstock (omslagsbild: landsbygd i Bangladesh)

01 | Indien  Per J Andersson: ”Det finns inga tomma tåg i Indien”
02 | Bhutan  Kunzang Choden: ”Mitt perspektiv: Från landsbygd till urbana samhällen”
03 | Bangladesh  Troy Enekvist: ”En resa till Dhaka”
04 | Indien  Julia Wiræus: ”Vad Delhi har lärt mig”
05 | Nepal  Henrik Schedin: ”Vana att gå långt i Nepal avspeglas i litteraturen
06 | Maldiverna  Lubna Hawwa: ”Att navigera livet i en övärld under snabb urbanisering
07 | Sri Lanka  Damith Chandimal: ”Om hur jag missade tåget och blev kvar i Colombo
08 | Pakistan  Zofeen T. Ebrahim: ”Utsagor från det döende Indusdeltat”
09 | Afghanistan  Anders Fänge: ”Uttalad motsättning mellan stad och landsbygd”
10 |  Sri Lanka  Johan Mikaelsson: ”Evig fråga om att stanna eller åka”

Zofeen T. Ebrahim

Zofeen T. Ebrahim är fristående journalist, baserad i Karachi. Hon skriver om miljö, klimatförändringar och stadsfrågor samt reproduktiv hälsa, minoriteters rättigheter och arbetsrätt och hur dessa frågor påverkar grupper i samhället. Hon bidrar till The Dawn, Pakistans största engelskspråkiga dagstidning, samt internationellt till IPS, The Guardian och Thomson Reuters Foundation.