Som alla turister i Indien, Nepal, Sri Lanka eller något annat land i Sydasien, blir svenskar tillfrågade av olika människor var de kommer ifrån. Ganska ofta leder svaret, ”jag kommer från Sverige”, till huvudbry hos den frågande personen. Kanske har man hört namnet på detta härliga land, men måste fundera på var i Europa det egentligen ligger.
Ganska vanligt är att Sverige, som Olle Wästberg skriver redan i ”Sverigebilden 2010”, blandas ihop med Schweiz och att Alperna uppfattas som en svensk bergskedja. Alperna har vunnit berömmelse i Sydasien de senaste decennierna efter att framstående indiska kommersiella filmer spelats in där.
Jag minns att Yash Chopra, kungen av indisk romantisk film och kanske den mest framträdande direktören i Bollywood, en gång beskrevs för mig som en särskild Sverige-vän eftersom han tyckte att landet givit honom fina landskap för hans film. Chopra hade varit i Berner Oberland och filmat ganska regelbundet sedan 1970-talet.
Lyckligtvis är detta inte den enda uppfattningen om Sverige i Sydasien. I näringslivet är det mer känt, inte bara för ett mer eller mindre drömlikt socialförsäkringssystem, utan också för ett bra investeringsklimat. Förutom att svenska företag har startat ett stort antal samriskföretag i Indien, har indiska företag investerat stort i Sverige.
Ett ”Invest Sweden”-initiativ som försökt locka indiska investeringar har fokuserat på det goda investeringsklimatet, marknadsföringsförhållanden, lätthet att göra affärer och hög produktivitet. Indiska affärsmän och intellektuella i allmänhet är medvetna om Sveriges styrkor som central nordisk plats med moderna arbetsplatser för forskning och utveckling, förstklassig infrastruktur, attraktiv företagsbeskattning och en hög livskvalitet. Argument som talar till förmån för indiska investeringar i Sverige.
Även om Indien ännu inte har samma storlek och ekonomiska betydelse som Kina, uppfattas det som ett land med enorma investeringsmöjligheter, och det visar stolt upp sig som den asiatiska elefanten i ekonomin. Indiska affärsmän och politiker är stolta över de resultat som uppnåtts de senaste 20 åren, och vill naturligtvis interagera med internationella partners.
Både hos allmänheten och delar av näringslivet, kan dock utländska direktinvesteringar uppfattas som ett hot mot den nationella suveräniteten. Trots den senaste vågen av offentliga protester mot den lag som möjliggör ett 100-procentigt utländskt ägande, planerar IKEA att investera 1,9 miljarder USD i Indien och öppna 25 varuhus.
IKEA har, i många år utan resultat, utövat påtryckningar för att få igenom lagändringen eftersom regeringen hittills endast godkänt samriskföretag med indiska partners. Detta ses som ett hot mot mindre återförsäljare som åsidosätts av den utländska investeraren. Varumärket IKEA har på sätt och vis blivit en ikon för hotet mot Indiens ekonomiska oberoende genom den globaliserade kapitalismen och våldsamma demonstrationer har även förekommit.
Intressant nog är Pippi Långstrump inte så känd i Indien, och även Spindelmannen, Kalle Anka och Harry Potter måste kämpa hårt mot de lokala kulturella hjältarna. Västvärldens inflytande ses som ett hot, eftersom ekonomiskt och kulturellt främlingskap är en stark bieffekt av konkurrensen på den indiska marknaden. IKEA är alltså inte ensamt, så att säga.
En viktig punkt i hänvisningar till Sverige är Nobelpriset och särskilt dess indiska pristagare. Nyligen, under den 6:e Swedish Indian Nobel Memorial Week, öppnades Nobel Memorial Wall på tunnelbanestationen Rajiv Chowk i New Delhi. Stationen besöks dagligen av 1,8 miljoner pendlare och har porträtt av de sju indiska Nobelpristagarna, Rabindranath Tagore, CV Raman, Hargobind Khorana, Moder Theresa, Subrahmanyan Chandrasekhar, Amartya Sen och Venkatraman Ramakrishnan. Allmänheten minns och är särskilt stolt över Rabindranath Tagores Nobelpris i litteratur 1913, då priset för första gången gick till en icke-västerländsk pristagare.
Och man vet att Sverige är fruktansvärt kallt. Människor i Sydasien är vanligtvis mer plågade av kyla än av den stora värmen, som på många håll betyder över 40 grader innan monsunen kommer. Men de kan vara nyfikna på snö, med frusna sjöar som används för skridskoåkning och skidåkning på höga bergskedjor.
Jag minns en decembermorgon i Kashmir på 1990-talet, där jag bodde med en grupp Röda Kors-delegater. När vi såg den första snön på marken utanför hotellet följde vi ett djupt kulturellt betingat behov och sprang ut ur våra varma hotellrum och började kasta snöbollar på varandra.
Våra Kashmiriska grannar i sina vinterponchos, kom ut och stirrade, helt förvirrade. Hur var det möjligt att dessa konstiga utlänningar kastade snö på varandra så här? För Kashmiris, som vanligtvis inte hade mycket värme i sina traditionella och illa isolerade hus, var detta bara dåligt väder. Men för oss, som kunde återvända till våra varma bon när vi ville, väckte den första snön romantiska tankar om vinternnöjen, som jultomten med släde och renar eller en vit jul.
Men låt oss återvända från naturen, som är så annorlunda i Sverige, till ekonomisk historia. Sverige har haft koloniala intressen i Sydasien, men lyckades inte etablera egna territorier, vilket är en historisk bedrift. Många andra, portugiser, fransmän och sedan britterna, först med sitt Ostindiska kompani, senare under den brittiska kronan, startade handelsstationer och även riktiga kolonier på subkontinenten. Även Danmark hade två små kolonier, Serampur, nu en del av Calcutta, och Tranquebar på den sydöstra indiska kusten.
Det svenska Ostindiska Kompaniet använde, sitt namn till trots, indiska hamnar endast som mellanlandning under den långa resan mellan kinesiska, japanska, malaysiska och indonesiska hamnar och Östafrika. Inget svenskt så kallat factory, som ett litet handelslager i Indien kallades, bildades under tiden för Svenska Ostindiska Kompaniet mellan 1731 och 1813.
Förmodligen skulle det inte heller ha tillåtits av övriga europeiska makter som redan var aktiva på subkontinenten. Men det lade grunden till ryktet om Sverige som ett land som inte deltar i koloniala frågor.
Ryktet bekräftades när Sverige sympatiserade mer än andra västmakter med den nya andan av självständighet under avkoloniseringen 1947, då frihetsrörelser försökte skaka av det politiska, ekonomiska och kulturella beroendet av moderlandet i den koloniala världen. Än idag är denna potential hos Sverige som neutral förmedlare mellan den så kallade tredje världen och den första, och som en monarki med sympatier med andan i avkolonisering, inte glömd.
Olof Palme ses som en ikon för tämjd kapitalism med mänskligt ansikte och tillsammans med Dag Hammarskjöld som en ikon av potentiell neutralitet i komplicerade systemkonflikter mellan öst och väst. Det är inte heller glömt att Sverige skickat observatörer i UNMOGIP, FNs äldsta militära observatörsgrupp i Indien och Pakistan, som startade 1949 och som fortfarande fortsätter i tysthet.
Ryktet blev dock något skadat av korruptionsskandalen med Bofors på 1980-talet, som fortsatte att uppta de indiska kritiska medierna tills nyligen. Skandalen gällde vapen som sålts till indiska armén vilket kan ha involverat mutor till dåvarande premiärministern och Kongresspartiets ledare Rajiv Gandhi.
En kort anmärkning om Indien och dess grannländer. Indien och dess grannar har sedan mer än 30 år en gemensam plattform, Sydasiatiska Sammanslutningen för Regionalt Samarbete (SAARC). Indien med sina nästan 1,2 miljarder invånare är det i särklass största landet, följt av Pakistan och Bangladesh, samt Nepal, Bhutan, Sri Lanka, Maldiverna och Afghanistan, som anslöt under Karzais regering 2002.
Indien, Nepal och Sri Lanka har lyckats locka svenska turister under lång tid och i allt större antal. Nästan 50,000 turistvisum utfärdades av indiska ambassaden i Stockholm 2011, och den tidigare ambassadören Ashok Sajjanhar har vid flera tillfällen beklagat att antalet visum utfärdade till indier från den svenska sidan är långt färre. Svårigheten för en medborgare i ett sydasiatiskt land, inklusive Indien, att erhålla Schengenvisum är väl känd, minst en skriftlig inbjudan, returbiljett och ett försäkringsbevis behövs. Ogifta män mellan 18 och 35 har knappast någon chans.
Att Indiens medelklass, ungefär en tredjedel av den indiska befolkningen, blir allt rikare gör ändå att antalet indiska turister i Europa ökar kraftigt, problemen med visum till trots. De sydeuropeiska länderna samt i viss mån Frankrike och Tyskland drar ofta nytta av denna trend, Skandinavien mycket mindre. Det beror inte bara på ett fåtal arkitektur-fornlämningar jämfört med till exempel Italien, utan även på att Skandinaviens levnadskostnader uppfattas som särskilt höga.
Skandinavisk design verkar dock bli mer och mer omtyckt i den indiska medelklassen som annars föredrar en barock typ av möbler och neo-viktoriansk arkitektur. Men denna ”nya design” är begränsad till älskare av modern konst och livsstil, som kanske också är välinformerade om Ingmar Bergman och hans inflytande på moderna indiska konstfilmare, särskilt Ritvik Ghatak och hans elever.
Den indiska estetiken kan verka väldigt olik den skandinaviska med mer färg, figurativa element och liv. Hade jag blivit tillfrågad för 15 år sedan, om Bollywood-film kan attrahera den västliga filmvärlden, skulle jag förmodligen ha svarat klart nej. Idag måste jag konstatera att Bollywood-filmer visas på bästa sändningstid i svensk TV och på biografer.
På samma sätt, förändras bilden av Sverige snabbt i Indien. Det indiska sinnet vänder sig bort från de stora engelskspråkiga makterna och man uppfattar mer och mer den politiska och kulturella komplexiteten i västvärldens olika delregioner. Det är där Sverige kommer in och kan få sin chans.
