Hasini A. Haputhanthri reflekterar i denna korta essä över hur singaleser och tamiler som befolkar Sri Lanka länge sett och ser helt olika på samma ö och dess historia. ”När de som har genomlevt vissa historiska skeden hittar en röst” – och när någon lyssnar kan harmoni ”få den mest obetydliga vänskap att växa”.
Historia var aldrig mitt favoritämne i skolan. I ärlighetens namn läste vi det knappt. Tack vare 1960-talets utbildningspolitik i Sri Lanka hade historia integrerats i ett ämne med namnet ”sociala studier” som levde vidare ända in i det nya millenniet. Generationer av studenter kunde fullständigt bortse från läroböckerna i historia och ändå få höga betyg i sociala studier. Varför besvära sig med att memorera årtalen på ändlösa fältslag och namnen på gamla kungar?
Ändå slutade det med att jag blev en historienörd. Närhelst jag besökte Sri Lankas historiska städer, som Anuradhapura (se fakta i slutet av texten) och Polonnaruwa (se fakta), greps jag av en underlig nyfikenhet. Detta hände till och med i historiska kvarter i Colombo. Eller när jag gick till skolan i min lilla hemstad Panadura, förbi villorna i kolonialstil som min farfarsfars generation hade byggt runt sekelskiftet 1900. Detta med hur fysiska landskap hänger ihop med tidens landskap fängslade mig. Vad är egentligen historia?
Precis den frågan ställde jag flera år senare, när jag arbetade med fredsbyggande för en europeisk utvecklingsorganisation. Vi hade samlat en grupp deltagare från olika delar i Sri Lanka till en workshop om orsakerna till konflikten. Landet hade då upplevt inbördeskrig i mer än 25 år – ett kvarts århundrade – och var präglat av fientlighet. Workshopen förde samman historiestuderande från universiteten i Jaffna i norr och Colombo i söder. Den hölls i Polonnaruwa, öns medeltida huvudstad vars ruiner tydligt vittnar om hur olika trosföreställningar och folkgrupper levt sida vid sida.
De började förstå att de vuxit upp med två helt olika versioner av samma ös historia, två historieversioner
De två grupperna av studenter hade inte träffats förut. De bar på två olika föreställningar om Polonnaruwa och blev nu vittnen till en tredje. De började förstå att de vuxit upp med två helt olika versioner av samma ös historia, två historieversioner som de såg som tveklöst sanna och omöjliga att ifrågasätta. Båda versionerna innehöll berättelser om krig och fiendskap mellan två grupper – singaleser och tamiler. De hyllade den egna gruppen och talade illa om den andra.
Gruppen vandrade och diskuterade sig fram genom Polonnaruwas arkeologiska anläggningar. Det blev långa och intensiva samtal under maraträden, där de helt glömde att klaga över den brännande hettan. De började ställa viktiga och svåra frågor till varandra. Vilka var cholas? (se faktaruta) Var de vänner eller fiender? Är vi vänner eller fiender? Om vi vore vänner och inte fiender skulle vi då ha sett annorlunda på historien?
Efter att ha arbetat med fredsbyggande och försoning vet jag att de mest omvälvande samtalen inte förs mitt i workshopen. Nej, de äger i stället rum ute bland tamarindträden eller i skuggan av en uråldrig liten byggnad med gudabilder i. I sådana samtal försöker man inte förstå landskapets historia enbart utifrån historiska källor eller utifrån den bebyggelse som finns kvar i omgivningen. Man gör det i stället genom kritiska frågor, inlevelse och fantasi.
För att kunna förstå de grundläggande orsakerna till konflikten behövde vi alltså se denna hatets historia i vitögat och försöka hitta något som förenar oss, om det nu alls är möjligt. Men inte helt oväntat har vi mycket mer gemensamt än vad vi någonsin brytt oss om att medge. Genom själva sin geografiska belägenhet utmed sidenvägen har ön som idag är Sri Lanka alltid varit en ö av möten – av sammansmältning och vänskap.
Idag när kriget tagit slut och turismen återhämtat sig i stor skala bevittnar Sri Lanka en anstormning av intresse och engagemang för landets kulturarv. När de styrande prioriterar ekonomisk utveckling i ett land som är tungt skuldsatt efter kriget, blir det än viktigare att se till att historien inte upprepar sig.
Vårt kulturarv finns inte bara där för att generera inkomster utan utgör en hörnsten i strävanden efter försoning och utbildning för fred. Lyckligtvis ser vi hur unga forskare och aktivister engagerar sig i historiska ämnen och tar initiativ till att leda historievandringar i sina egna hemtrakter i Colombo, Negombo, Galle och Jaffna.
Vi ser hur allt fler i lokalbefolkningen deltar i och lockas till dessa vandringar, vilket visar att det finns ett behov av vandringarna och den upplevelse de ger. Vandringarna ger inte bara nya kunskaper och perspektiv utan skapar också utrymme för människor att samtala, dela erfarenheter och bilda sig sin egen uppfattning.
För mig har kulturarvs- och museivandringar under senare år därför engagerat mig mycket. Att få människor att ströva genom Colombos nationalmuseum, utforska dess samlingar och få dem att reflektera över varför vi aldrig har erkänt vad föremålens fysiska närvaro innebär, var i sig början på en omvälvande process. De som deltog i mina museivandringar följde också med när jag utforskade historien om religiöst samförstånd i Kandy.
För en tid sedan blev jag inbjuden av de båda studentgrupperna som träffades i Polonnaruwa, att följa med på deras besök i den tidigare krigszonen och de sista slagfälten i Mullaitivu och Jaffna. De ville fullfölja samtalet om historien som de hade inlett. Den här gången guidade studenterna från Jaffna dem från Colombo genom ett sönderslaget landskap och en svår fas i vår mest sentida historia.
Besökare från Indien och Storbritannien anslutit sig och med dem kom en ny förståelse för arkeologin och kulturarvet
En liknande händelse ägde rum i juni förra året när en annan grupp vandrade genom ruinerna till Jaffnas distriktssekretariat, ledda av folk från orten. Den här gången hade besökare från Indien och Storbritannien anslutit sig och med dem kom en ny förståelse för arkeologin och kulturarvet.
Sanathanan, en kollega från Jaffnas universitet som jag blivit god vän med under de år vi arbetade med saker liknande dem i Polonnaruwa, var den som organiserade workshopen. Den förde samman experter från universitetet i Exeter och Föreningen Kulturvandringar i Calcutta såväl som ett antal invånare från Colombo, Kandy och Jaffna.
Mot kvällen erbjöd sig Sanathanan att ta oss med på en vandring genom Jaffna. Han ville visa oss sina favoriter bland de gamla biograferna och berätta historien om underhållningskulturen i Jaffna och om sina egna minnen av hur allt hade förändrats i och med kriget. Vi studerade några biografer som byggts på 1930-talet i typisk art deco-arkitektur (se faktaruta), men också de hemliga platser där film visades utomhus under kriget. Historia och minne förenade sig med varandra och följde oss medan vi sjöng gamla filmsånger ackompanjerade av kvällens gatuliv.
När de som har genomlevt vissa historiska skeden hittar en röst för att dela med sig av sina berättelser till människor som lyssnar och lever sig in är vi mitt i en process som inte bara skriver om historien ur ett annat perspektiv utan också erkänner och förlåter, helar och försonar. I den stunden greps jag av en stark känsla av insikt om hur harmoni, också i mycket liten skala, kan få den mest obetydliga vänskap att växa, i lika hög grad som bristen på den kan få de mäktigaste civilisationer att falla sönder.
Översättning och bearbetning:
Camilla Orjuela
och Anders Sjöbohm
Läs mer | Fakta och bakgrund
Artikeln publicerades först på Walking Heritage into Future Cities, ett samarbete mellan University of Exeter (Humanities & Business School) och Heritage Walk Calcutta.Besök Historical Dialogue och se fantastiska bilder från ön samt ta del av deras fantastiska länkskatt. Historicaldialogue.lk är en digital plattform, avsedd att skapa en kritisk diskussion kring det historiska arvet i Sri Lanka. Målet är att bli en knutpunkt för forskare, organisationer, journalister, studenter och alla med ett öppet sinne och ifrågasättande kring minne och efterkrigssituationen i Sri Lanka. Initiativet startades av Ministry of National Integration and Reconciliation i Sri Lanka, och med stöd av bland andra EU och den tyska biståndsmyndigheten, GIZ.Hasini A. Haputhanthri är också kopplad till International Centre for Ethnic Studies i Colombo (ices.lk). I en artikel i The Morning uppmärksammas hennes museivandringar.
Tre dikter av Haputhanthri finns översatta av Anders Sjöbohm i tidskriften Karavan nr 1 2007 (tryckt tidskrift kan beställas från Karavan).
På Timetravels Facebooksida går det också att boka guidade, historiska vandringar (ta reda på vad som gäller i nuläget, med tanke på den nu rådande situationen).
Anuradhapura Forntida stad i norra Sri Lanka, mest välkänd av landets ruinstäder, mellan 300 f Kr och 1000 e Kr politiskt och rituellt centrum för den singalesisk-buddhistiska kulturen. I staden Anuradhapura fanns talrika palats, kloster och pagoder. Konstgjorda sjöar och väldiga vattenreservoarer möjliggjorde ett intensivt jordbruk i stadens omgivningar. Erövrad av sydindier i början av 1000-talet blev den en tid provins i det sydindiska Cholariket (se nedan). Staden blev därefter successivt övergiven och förföll. Först på 1820-talet återupptäcktes ruinerna av britterna. Idag är den åter ett rituellt centrum för den singalesisk-buddhistiska kulturen.
Polonnaruwa Forntida stad i Sri Lanka, en tid huvudstad under cholas (se fakta nedan). Men efter att cholas besegrats av singaleserna blev staden Polonnaruwa under kung Vijayabahu I:s regeringstid, mot slutet av 1000-talet, i praktiken huvudstad i landet. Framför allt under sonsonen Parakrama Bahu I:s regering upplevde den en guldålder. Då blomstrade handel och jordbruk jordbruk under kungens överinseende. Han var stenhård och krävde att inte en droppe vatten vatten från himlen skulle slösas och att var och en av dessa droppar skulle användas för landets utveckling. Det ledde till att man konstruerade bevattningssystem som var långt överlägsna de som fanns under Anuradhapuras era. Dessa bevattningssystem ger än idag det så väl behövda vattnet för risodlingarna under torrperioden.
Cholariket var ett storrike knutet till choladynastin på Indiens östkust från 800 till 1200. Erövrade bland annat Sri Lanka och Maldiverna.
Art déco – en kortform av franskans art décoratif, ”dekorativ konst” – arkitektur-, konst- och formgivningsstil från tiden mellan 1920 och början av andra världskriget. Stilens höjdpunkt inträffade i och med världsutställningen i Paris 1925.
