Får man tala öppet om vaginor, sexualitet och sexuella övergrepp i ett konservativt muslimskt land som Bangladesh? Möt progressiva feministen Tasaffy Hossain, grundare av Bonhishikha – unlearning gender, som vill demolera samhällets konstruktion av kön och bygga en framtid där du får vara den du är hur du än är oberoende av könstillhörighet.
Bangladesh har genomgått en enorm utveckling de senaste 47 åren. Efter befrielsekriget 1971 då man bröt sig loss från Pakistan och mer intensivt sedan 90-talet har landet tagit stora kliv framåt i utveckling. Landets kvinnliga premiärminister Sheikh Hasina har varit ledare för sitt parti Awami League, som grundades av hennes far Sheikh Mujibur Rahman, landets första president, sedan 1981 och suttit vid makten sedan 2009.
Hon anses vara en av världens mäktigaste kvinnor. Enligt landets konstitution som antogs 1972 ska alla kön (officiellt tre stycken) ha samma rättigheter i samhällets alla sfärer. Verkligheten är dock en annan. Är du kvinna i Bangladesh idag arbetar du kanske inom textilindustrin som står för ungefär 80 procent av landets export och ger 4,5 miljoner arbetare jobb.
Som kvinna har du antagligen ingen chefsposition utan får klara dig på en av världens lägsta minimilöner. Könsrelaterat våld är vardag och 87 procent av befolkningen har erfarenhet av det. Kvinnor och barn är hårdast drabbade.
Mötet mellan Konst och Aktivism
Men det finns starka röster i den feministiska rörelsen i Bangladesh idag. En av de namn som ofta dyker upp är Tasaffy Hossain, frilansande utvecklingskonsult och grundare av ”Bonhishikha- unlearn gender” som är en icke vinstdrivande organisation som har skapat en plattform där unga kan mötas i en dialog om kön, sexualitet och andra tabubelagda ämnen i Bangladesh. Tasaffy Hossain berättar för Sydasien att Bonhishikha vill tänja gränserna och genom konst och kultur främja solidaritet och jämställdhet.
2010 sattes Eve Enslers berömda “Vaginamonologerna” upp i Dhaka. Det är en föreställning som porträtterar kvinnors relation till sex, sexuella erfarenheter med och utan samtycke, könsstympning, sexarbete och andra ämnen sedda ur ett kvinnligt perspektiv. Organisationen som låg bakom föreställningen kallades från början ”V-Day Dhaka-rörelsen” som sedermera fick namnet Bonhishika.
Vid premiären var man beredd på det värsta, kanske var publiken ännu inte beredd på att ta emot en sådan progressiv show. Förvånande nog blev den en succé och fick stor uppmärksamhet muntligt och på sociala medier. Följande år sattes föreställningen upp på nytt, denna gång på North-South Universitetet i Dhaka. Det tredje året började tidningarna skriva om föreställningen.
Några år senare, år 2015, började Bonhishikha att tala med kvinnor i Bangladesh och samla in deras berättelser om våld inom äktenskapet,barnaga, erfarenheter från HBTQ-personer och satte samman dessa till en Bangladeshisk version av Vaginamonologerna på engelska, som fick namnet ”It’s a SHE thing”. Sydasien har pratat med Tasaffy Hossain som berättar om den omtalade föreställningen.
Varför tror du att ”It’s a SHE thing” blev en sådan succé?
Många av de teman vi berör i föreställningen är ämnen som ingen pratar om öppet. Saker som mens, sexualitet, särskilt kvinnors sexualitet, våld, utnyttjande och social press som kvinnor känner är ämnen som man endast talar om kvinnor emellan, i stängda rum om man ens pratar om dem alls. Så när vi bokstavligt talat skrek ut dessa från hustaken, ja eller från scenen då, så hade det två syften. Dels att bryta tystnaden kring dessa problem och dels att skapa ett rum för solidaritet och förståelse, att du inte är ensam i att uppleva dessa typer av problem. Detta tror jag är den största anledningen till framgången, att kvinnor kände sig sedda.
2016 kom man även att sätta upp föreställningen ”Men don’t TALK” som rörde svårigheterna att växa upp som man i Dhaka, där det finns starka normer kring att upprätthålla könsnormer och passa in i samhället. År 2017 satte man upp It’s a SHE thing för första gången på Bengali för att nå ut till en bredare publik, denna gång med namnet ” Nari Nokkhotro”. Tasaffy berättar att man även satte upp en föreställning kallad ”SHE said HE said” där både män, kvinnor och icke binära fick komma till tals i samma föreställning. Under 2019 kommer man arbeta med nytt innehåll till ”SHE said HE said” och titta närmare på de områden som kräver ett djupare samtal mellan könen.
Hur kan konst, i detta fall scenkonst, leda till riktiga förändringar i det Bangladeshiska samhället?
I det Bangladeshiska samhället, särskilt eftersom samtal som dessa är begränsade i det allmänna rummet, är konst ett bra sätt att engagera människor och öppna deras sinnen för nya idéer. Teater är ett sätt att spegla samhället och de sätt på vilka vi agerar, interagerar och behandlar andra; det uppmuntrar människor att reflektera över sig själva och sina egna erfarenheter. Så även om det inte förändrar samhället direkt så lämnar det något hos publiken, kanske får det dem att tänka djupare på dessa problem. Vi uppmuntrar alltid publiken att vara med i samtalet, de är alltid välkomna att dela sina tankar med oss. Då de gör det, när de reflekterar över sina egna erfarenheter och ifrågasätter sina maktpositioner och dynamik i olika kontexter, då sker också en förändring i sig.
Vilka utmaningar ser du framöver i det feministiska samtalet i Bangladesh?
Kvinnosaksfrågor har alltid haft en stark position när man talar om utveckling i Bangladesh, däremot saknas ett feministiskt/aktivistiskt perspektiv. Man fokuserar mer på finansiell frihet utan att titta på ledarskap och patriarkala strukturer i dessa frågor. En stor utmaning är också det ständigt krympande utrymmet för diskussion eftersom det finns en hög nivå av intolerans i olika grupper (religiösa, politiska, etniska osv.). Följden är att det blir svårare att fortsätta den feministiska diskursen som är så viktig för att möjliggöra sociala och kulturella förändringar.
Vad är din upplevelse av #MeToo-rörelsen ut i Bangladesh? Påverkade det den allmänna diskursen kring jämställdhet?
Problematiken kring maktförhållanden på arbetsplatser uppmärksammandes inte särskilt mycket i Bangladesh. Visst finns det en angivarkultur till en viss grad men samtidigt är det vanligt att skuldbelägga offren i den kulturella kontext som finns. Tyvärr lyckades inte #MeToo att tänja gränserna inom det området. En annan viktig diskussion, den om ”bra versus dåliga män”, lyckades aldrig fånga allmänhetens intresse. Man skrapade inte ens på ytan.
Den 19 oktober 2018 publicerade ”The Daily Star” en debattartikel som hette ”Varför #MeToo inte sker i Bangladesh” där artikelförfattaren Zyma Islam nämner en rad problem som har omöjliggjort rörelsens framgång i landet. Bland annat menar hon att till och med de feministiska kvinnorna har ett internaliserat patriarkalt tankemönster, så till den grad att logiken de använder ofta faller inom ramen för de regler skapade av patriarkatet. Allt som inte handlar om ren våldtäkt som lett till en fällande dom tas inte på allvar. Zyma Islam nämner även en intervju i vilken en känd Tv-stjärna blir intervjuad angående #MeToo-rörelsen och hur den relaterar till Bangladeshs media-industri. ”Det är inte männens fel, svarar Tv-stjärnan, det är kvinnorna som låter sig utnyttjas”.
Med denna bakgrund får vi en bild av den enorma uppförsbacke organisationer som Bonhishika försöker bestiga. Samtidigt ser vi hur passa viktig denna aktivism är för ett konservativt samhälle som Bangladesh. I framtiden hoppas organisationen att sammanföra människor genom olika plattformar för att möjliggöra diskussioner, sprida medvetenhet och föra fram en stark kraft av positiv förändring mot ett samhälle i vilket hur du ser ut, hur du blir behandlad, och vilken roll du har inte avgörs av det könsorgan du är född med.
