En tusenmilafärd börjar med ett steg. Buss 69 tar den som vill från Centralen i Stockholm till Gärdet på Djurgården. Den sträckningen känner många till. Färre tänker kanske att den som kliver av buss 69 vid Etnografiska museet inlett en långfärd i tid och rum. På Etnografiska museet kan var och en till och med den 25 mars se utställningen ”Afghanistan – mitt i världen”.
Först ett fotografi. Det visas före den arkeologiska utställningen; det täcker en vägg från golv till tak. Det är lätt att bara gå förbi, att skynda till svunna epoker och stanna där; att förlora sig i historien och fångas av de sköna föremålen. Skatterna i elfenben och i guld, de antika glasföremålen och de behagfulla kvinnofigurerna lockar. Ändå hejdas mina steg innan jag kliver in i de mörka rum som rymmer det fängslande kulturarv som mellan november i fjol och april i vår gör ett turnéstopp på Etnografiska muséet.
Ett ögonblick dröjer jag i ingången till “Afghanistan”. Där, väggen till vänster, fotografiet av ruinerna av Kabulmuseet (daterat från ett av inbördeskrigets första förödande år: 1994) räcker från golv till tak. Tillsammans med ett avsevärt mindre fotografi av dagens nästan återuppbyggda nationalmuseum fångar det en sekvens av den afghanska nutidshistorien – Trettioåriga kriget.
Gå inte bara förbi, glöm inte; vi måste ta in även detta. Vi får inte låta de historiska föremålen förföra oss.
Ett annat Afghanistan påstår utställarna. Ett annat. Ett dåtida, för alltid förlorat land. Men vem önskar i dagens grekiska kris det landets folk tillbaka till stadsstaterna och Alexanders storhetstid?
Det finns bara ett Afghanistan, det finns bara de människorna som lever där idag. Det är dem vi ska ha i tankarna, det är deras strävan efter fred och frihet vi kan stödja.
Det måste gå, tänker jag med en hoppfull blinkning till Göran Sonnevi.
I rummen innanför entrén” är 231 inlånade föremål från fyra arkeologiska utgrävningsplatser i nuvarande norra Afghanistan – Tepe Fullol, Aï Khanum, Begram och Tillya Tepe – smakfullt utställda i väl larmade glasmontrar. Spottarnas ljus lyfter fram föremålen, både vardagliga bruksföremål och konstfärdiga artefakter.
Först kliver man in i en boplats från bronsåldern (tredje årtusendet före vår tideräkning); en boplats utgrävd i provinsen Baghlan – Khush Tepe eller Tepe Fullol. Det var bönder i trakten som här upptäckte de första föremålen på en mindre höjd: i jorden fann de föremål i guld och silver, som de bokstavligen delade mellan sig (klippte och rev itu de tunna graverade kärlen) innan någon slogs av tanken att de kanske hade ett större värde än metallerna och meddelade myndigheterna. Motivet på ett sönderskuret kärl visar vildsvin, ett berg, träd. En vy från fordom? Utsmyckning, symboler…
En fotlös guldbägare visar karakteristiska mönster som också återfunnits på bemålad keramik med ursprung i södra Afghanistan, i Helmanddalens oaser. En annan bägare i guld, också dess fot förmodas ha fallit av, visar skäggiga tjurar liknande sådana som hittats mellan floderna Eufrat och Tigris i Mesopotamien, 200 mil bortom berg och öknar. Redan för 4000 år sedan färdades inte bara varor utan också idéer långväga. Det är hisnande att föreställa sig.
Något skriftspråk är inte känt. Vad kulturen kallade sig själv är likaså okänt, men arkeologerna har givit den namn efter floden Amu Darja – Oxus-kulturen.
Hit till Tepe Fullol – eller Khush Tepe – fann människor vägen för mer än fem årtusenden sedan. Här började de odla jorden och idka handel med koppar, guld, lapis lazuli… Kring 2200 fvt vet vi att det fanns en befäst stadskultur i området med en elit som aktivt styrde handeln med rikena kring västra Medelhavet. Som kunde berika sig och låta tillverka eller inhandla dessa fantasieggande föremål.
Härifrån till rum 2 och till Aï Khanum är det ett relativt kort geografiskt steg mot dagens afghanska norra statsgräns men ett längre hopp i tiden, ända till 200-talet fvt. Här i montrarna finns influenser av hellenistiska menader och backanter, guden Dionysos berusade följeslagerskor; här i Baktrien avbildade väsensskilt från hur de visades i det hellenistiska kärnlandet Makedonien.
Här finns en fascinerande skiva i silver som visar influenser från flera håll: en anatolisk gudinna åker i en persisk stridsvagn, styrd av den bevingade grekinnan Nike, övervakade av skrudade präster med rökelse och över alltihop lyser solguden Helios.
Aï Khanum grävdes ut av franska arkeologer mellan 1964 och 1978. Platsen hittades av en slump 1961. Vartefter visade sig staden vara den kanske bäst bevarade i hela hellenistiska i Asien; hellenismens yttersta utpost i öster, på gränsen till de nomadiska samhällena på stäpperna i norr.
Baktrien var en provins i det Akemenidiska riket, erövrad av Alexander den store 328 fvt. Hans efterträdare Seleukos grundade Aï Khanum efter hellenistiska stadsplaner med teater, gymnasium, bibliotek… År 145 fvt plundrades staden av nomader men dess konstnärliga inflytande – blandningen av olika traditioner – fortsatte att verka i hela centrala Asien i århundraden ända till Islams ankomst.
I en andra monter en graverad skiva av snäckskal med inläggningar i guldtråd och glas. Den visar en känd indisk legend och är förmodligen ett krigsbyte. Ett av de äldsta exemplen på indisk figurativ konst. Funnet i norra Afghanistan, norr om bergskedjan Hindu Kush… (En liknande, bättre bevarad skiva har hittats i Indien. Den har varit till hjälp när det afghanska fyndet restaurerats.)
Dekorerade skålar för förvaring av till exempel kosmetika; när avståndet i tid krymper hisnar tanken. Hur var vardagen då, som här i slott och i kojorna? Ett stolsben i svarvat elfenben med tydlig grekisk influens: smak och ideal nådde långt i spåren av segrande arméer och handel.
Några keramikskärvor med inskriptioner på grekiska kortar ännu mer avståndet. Inskriptionerna avslöjar krukornas innehåll. I den ena förvarades olivolja, importerad och säkerligen dyrbar: oljan har hällts upp från två andra krukor av Hippias. I den andra fanns enligt Nikeratos, som såväl kontrollerat och förseglat den, silvermynt.
Kalksstensstaty, förstörd av bildstormande talibaner men restaurerade, sfäriska solur, inskrifter av Aristoteles lärjunge Klearchos, takornament, vattenkastare, ett förmodat porträtt av gymnasieföreståndaren Strato…
Du blir inte mätt på lämningarna från Aï Khanum (som förmodligen hetta något annat; kanske ännu ett Alexandria), men du går vidare.
Också i rum 3 visas föremål framgrävda av franska arkeologer. Nu närmare dagens huvudstad Kabul. Under 30- och 40-talet utforskade de Begram eller Bagram (sedan sovjetisk tid en militär flygbas och idag också ett ökänt fängelse under kontroll av USA, som nämns vid sidan av Guantánamo). De fann en byggnad med flera rum, två av dem var ännu förseglade och visade sig innehålla mängder av konstföremål från romerska Egypten, Kina och områden som idag är Indien. De dateras till första till tredje århundradena evt – till Kushan-riket.
Arkeologer och historiker är oense om karaktären på Begram: kungligt sommarpalats eller handelscentrum utmed Sidenvägen? Däremot råder inget tvivel om att de fantastiska elfenbensföremålen – de flesta reliefer med yppiga kvinnor som spelar instrument, leker med och kramar barn eller bara vilar – är sagolika: materialet, elefantbetar eller flodhästtänder, är poröst och mycket lättförstört. Trots att materialet var mycket vanligt till lyxföremål och utsmyckning i palatsen från Medelhavet och Mesopotamien till Iran och Centralasien är fynden få och sällan av så skön kvalité som dessa snidade figurer för Begrams lokala aristokrati.
Och här finns så mycket mer: I en av montrarna simmar ett par mycket sällsynta fiskformade glasflaskor som i form och färg tycks moderna, från någon svensk glashytta idag. De antas vara tillverkade i romerska Egypten, i samma blåseri där de få övriga liknande fiskar som hittats tillverkats.
Slutligen för vandringen genom de ”afghanska” århundradena till sista rummet, där begravningsföremålen från Tillya Tepe ordnats mycket illustrativt och vackert. Här ligger det baktriska guldet, det mytomspunna fynd som gjordes av sovjetiska arkeologer så sent som 1978, bara dryga året innan Sovjetunionen invaderade Afghanistan och öppnade Pandoras ask…
Fyndet är en nomadfamiljs gravplats från första århundradet evt. Där fanns omkring tjugotusen guldföremål, smycken och lyxvaror, ceremoniknivar och vapen. Många med inläggningar av en mängd material tillgängliga för lokala hantverkare: halvädelstenar såsom turkos från Iran, lapis lazuli från Afghanistan och Tadzjikistan, granater och ametister från Indien, och baltisk bärnsten.
Gravarna i Tillya Tepe upptäcktes i en befintlig höjd, de täckta resterna av ett befäst antikt tempel, som återanvänts. Den viktigaste personen, hövdingen, låg i grav IV; han begravdes på den högsta punkten i högens mitt, medan gravarna för kvinnorna ordnades i en ungefärlig cirkel runt honom i enkla diken täckta med brädor och jord.
Hur människorna på Tillya Tepe dog vet vi inte. Inte heller vilka de var.
Omkring 145 fvt kom nomader från norr ner över de grekisk-baktriska riken som blomstrat där och ödelade sådana platser som Aï Khanum och Begram.
De första arkeologiska lämningarna av nomader norrifrån i denna del är fynden på Tillya Tepe. Fynden där som nu visas på Etnografiska muséet avslöjade en förfinad nomadisk kultur som både bevarat sin egen bildvärld – det som omtalas som “stäppernas ‘djurstil'” – och tagit emot olika intryck från föremål som färdats längs Sidenvägarna. Det konstnärliga resultatet är en omtolkning av hellenistisk, indisk, kinesisk och nomadisk tradition.
Afghanistan som kulturers korsväg. En otroligt spännande, tankeväckande resa på bara någon timme. Gör den!
