Det går inte att bortse från att vi lankeser är en vidskeplig samling människor. Här på ön lever vi våra liv i konstanta överläggningar som sträcker sig från geckoödlor via svarta katter, spåmän och spåkvinnor till stjärnorna. Trots dödsfall, stympningar och skador fortsätter trolldomen att blomstra, och det ser ut som att vi fortfarande är långt ifrån att få bort svart magi från vår kultur.
Vi får ofta höra att det gäller att undvika vissa saker, som att till exempel kliva över små oansenliga limehalvor på trottoaren för att inte drabbas av en förbannelse som riktar sig till någon annan (eller kanske dig själv, vem vet?), eller visa upp något fint, som kan väcka det onda ögat, eller skratta för högt (garanterat kommer du att gråta dagen efter).
Vi har spöken som får håret att resa sig i nacken, gudar som driver med olyckliga bybor och en före detta president vars hela valstrategi byggde på vad hans astrologer sa. Här kommer några exempel på knäppa, konstiga, roliga och inte alltid så roliga vidskepelser som frodas på vår ö.
Astrologi. Shakespeare förstod antagligen inte vad han pratade om när han sa att det inte är stjärnorna som styr vårt öde utan vi själva, för här på Sri Lanka äger stjärnorna. De bestämmer vem vi gifter oss med och när det sker, när vi reser eller startar ett nytt projekt, håller en ceremoni, tänder elden i köksspisen, äter, till och med tar ett bad. I själva verket styrs vår tillvaro helt och hållet av stjärnornas kraft och hur de ligger i förhållande till planeterna.
Astrologi är studier av hur himlakroppar som stjärnor och planeter direkt påverkar människors liv. Horoskop, baserade på dag och klockslag när man är född, sammanställs för att peka ut karaktärsdragen hos en person och för att förutspå framtida händelser, samtidigt som gynnsamma datum för viktiga händelser spikas, baserat på var de olika himlakropparna finns på himlen och hur de relaterar till varandra.
På Sri Lanka är astrologi det kanske viktigaste beslutsunderlaget för alla tänkbara händelser i livet, från triviala saker som måltider, kläder och bad till viktigare händelser som giftermål, ceremonier, kricketmatcher, möblering, svärandet av eder ‒ till och med presidentval (det går knappast att glömma just den händelsen).
Mohini- Vem behöver blodiga marior eller andra spöken när vi har vår egen skräckinjagande Mohini? När det gäller spöken på Sri Lanka är det Mohini som styr. Hon är öns populäraste, mest skräckinjagande spöke, en vacker kvinna oftast klädd i vitt och med ett barn i sina armar, och visar sig för olyckliga män nära gravplatser eller på ensliga vägar ‒ naturligtvis också mitt i natten. Legenden säger att hon ber sitt offer bära barnet en liten bit. Om mannen går med på det så är det lite osäkert exakt som händer i just det ögonblicket, men normalt blir mannen vansinnig eller dör av skräck.
Sensmoral: om du någonsin stöter på en vacker, olycklig kvinna med ett barn i famnen mitt i natten, stanna INTE, spring för livet!
Det onda ögat (as waha). Tänk dig att du har ett yvigt granatäppelträd som blommar för fullt. Grannen får syn på det, och pratar vitt och brett om hur vackert det är när det blommar (”Wow, kolla hur fint det är! Så vackert! Fullt med blommor!”). Nästa dag börjar blommorna ramla av, och i slutet på veckan är grenarna kala. Du muttrar ilsket om din grannes breda käft, och funderar på om det ändå inte ligger något i det där med det onda ögat.
Tron på det onda ögat, eller as waha på singalesiska, styr att barn ofta får höra att inte skryta med något fint som de har, och varför folk så ofta tvekar om att öppet visa att de haft tur med något. Och det gäller inte bara gammeldags lankeser. Till och med nu i våra dagar tvekar folk att lägga upp bilder på barnen på sociala nätverk som Facebook, om det nu skulle råka vara så att det ligger något i det här med det onda ögat!
Det räcker ju med en vänlig kommentar eller en snabb uppskattande koll. Det spelar ingen roll vad det handlar om: din hälsa, äktenskapet, ett vackert hus, ett förhållande, till och med ett litet husdjur. Många människor är helt övertygade om att det finns vissa människor som bara inte kan beundra något utan att samtidigt totalt förstöra det.
Hand i hand med det onda ögat går också tron på: Det onda ordet (kata waha)
Tron på det onda ögat och det onda ordet är djupt förankrad i det lankesiska samhället. Till och med begreppet den onda tanken (ho waha) finns, med det är lite mindre vanligt. Vissa människor, särskilt sådana som har mörka fläckar på tungan, tros ha en förmåga att bringa olycka över de som de förbannar eller svär över. Om de i ett utbrott av ilska säger att det kommer att gå åt helvete för dig, så är det högst troligt att något så obehagligt faktiskt kommer att inträffa. Rätt läskigt, eller hur?
Djuriska järtecken. Glöm alla spåmän och spåkvinnor! Det räcker med att våra vänner klädda i päls och fjädrar är fullt kapabla att ta fram förutsägelser åt oss. De är både snällare och lättare att få tag på, och du behöver inte ta några risker med galna trolldomsriter. Dessutom är de helt gratis!
Skriet från ulama, ylandet från en hund, hoande ugglor eller det högljudda jamandet från katten är bara några exempel på säkra tecken på nära förestående undergång för dig (när man tänker på det är lankeser väldigt förtjusta i att koppla ihop djur och dödshot). Svarta hundar sägs förkroppsliga Maha Sona (en populär lokal demon med huvud som en björn och med en obehaglig vana att slå dig medvetslös), en enstaka skata förutspår sorg, geckoödlans rop är en varning, hackspettens rop varnar för någon form av obehaglig händelse, och naturligtvis är det ett tecken på förestående olycka om din väg korsas av en svart katt.
Om man vill tänka lite positivare är en vit kobra i huset normalt sett en avliden släkting som vakar över hushållet, en ko som råmar berättar om besök, och ett par skator vittnar om glädje.
Förbannelser. Sorgligt nog är det fortfarande en viktig del av vår kultur med svart magi och att häva ur sig förbannelser (hooniyan). Man finner det mest i byar och ute i glesbygden, men alltsomoftast stöter man på dem även i städerna. Vanligtvis dyker förbannelserna upp när det rör sig om avundsjuka, ilska eller människor som saknar alla känslor för rättvisa och kompromisser.
Deras tankeverksamhet handlar om en enda sak: om någon betett sig illa mot dig besöker du i hemlighet en kattadiya (mer om det längre fram) mitt i natten, och får ett knippe förtrollade bananer som du ska lura din fiende att äta, eller så gräver du ner ett föremål som du förbannat framförd hans eller hennes hus för att hushållet ska drivas till vanmakt, eller så låter du kattadiya skicka fram ett gäng arga onda andar som ska terrorisera fienden på något lämpligt sätt. Det låter inte särskilt trevligt, men ledsamt nog verkar det som att det här handlingssättet knappas håller på att bli omodernt i brådrasket.
Demoner. Sri Lanka har sedan tidernas begynnelse varit en populär plats för ett otal demoner och smådjävlar. Unga kvinnor i byarna får rådet att inte steka mat på nätterna, annars riskerar de att bli besatta av andar. Maha Sona, den populära demonen med björnhuvud, visar sig i form av en svart hund för olyckliga offer och lämnar efter sig ett avtryck av sin hand på deras hud där han har klippt till dem.
Kalu Kumaraya, den svarta prinsen sägs stryka omkring på nätterna i jakt på unga flickor som han kan besitta eller göra illa. Gravplatser, tamarindträd, goraka-träd, skogar, forsar, och av något märkligt skäl trevägskorsningar är alla platser där demoner gillar att hänga.
Kattadiya. Om någon drabbas av till exempel epileptiska anfall är det självklara valet att man uppsöker en läkare, eller hur? OK, så gör väl de flesta, men på många ställen i det lankesiska samhället är det mycket troligare att man beger sig iväg till byns kattadiya än till sjukhuset.
En kattadiya sägs vara mer än en vanlig häxdoktor. Han är också exorcist, budbäraren mellan människorna och djävlarna, och för några svaret på nästan alla problem. Även i dag, när vetenskap och teknik utvecklas i en nästan skrämmande fart, vänder sig människor på landsbygden till den lokala häxdoktorn för att få hjälp med i stort sett allt. Det är ingen tvekan om att alla komplicerade djävulsdanser och ceremonier gör Sri Lanka till ett intressant och viktigt kulturellt centrum, men olyckligtvis verkar det inte som att charlatanerna uträttar något annat än att de utnyttjar okunniga och vidskepliga stackars satar som inte förstår något annat.
Olika intrikata thovil-ceremonier och gudstjänster är dyrbara affärer, och alla kattadiya kan glädja sig åt utmärkta inkomster, samtidigt som de hela tiden lurar sina klienter på stora pengar.
Den här handeln kan verka relativt oskyldig, men i själva verket finns det en mörk sida av den. Det finns många fall där andeutdrivning har fått dramatiska, ibland dödliga, utgångar. Ta till exempel fallet där en familj konsulterade en kattadiya för att få hjälp med en mentalsjuk dotter och att lösa familjeproblemen, och där två medlemmar i familjen dog efter att ha druckit häxdoktorns trolldrycker. Eller olika tillfällen när offren har bränts, slagits, förgiftats, fått stryk och till och med dödats i olika vansinniga försök att driva ut onda andar och demoner.
Trots dödsfall, stympningar och skador fortsätter trolldomen att blomstra, och det ser ut som att vi fortfarande är långt ifrån att få bort svart magi från vår kultur.
Det är inget tvivel om att det finns fascinerande spöken och vidskepelser runt om i världen, och Sri Lanka har ju en egen hyfsad blandning av poltergeistar, spöken, andar och vanliga vidskepelser. Men vi tror nog att inga av dem går upp mot våra lokala Mohini, bättre är vilken ryttare utan huvud som helst!
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Roar (www.roar.lk).
Översättning: Svante Nilsson
