Veckan med Amitav Ghosh fortsätter. Sydasien kan idag genom välvilja från förlaget Palaver Press publicera ett utdrag ur ”Den stora galenskapen”. Förra helgen intervjuades Ghosh av Zac O’Yeah kring mänsklighetens ödesfråga och kommande helg väntar en kortrecension av boken som inte släpper klimatkrisen, varken ur litterärt eller verkligt fokus.
Först följer tre kortare stycken ur bokens inledning som ger en kontext, därefter en skildring av en dramatisk och unik väderhändelse, upplevd av författaren Amitav Ghosh själv i Delhi 1978.
…
”Att klimatförändringen kastar en mycket mindre skugga i den litterära fiktionens landskap än den gör till och med hos allmänheten är inte svårt att bevisa. För att se att det är så behöver vi bara ögna igenom sidorna på ett fåtal högt ansedda litterära tidskrifter och bokrecensioner, till exempel London Review of Books, New York Review of Books, Los Angeles Review of Books, Literary Journal och New York Times Review of Books. När ämnet klimatförändringen uppträder i dessa publikationer är det nästan alltid i förhållande till ickefiktion; romaner och noveller skymtar mycket sällan inom denna horisont. I själva verket kan man till och med säga att skönlitteratur som handlar om klimatförändringen är nästan per definition inte av den sort som tas på allvar av seriösa litterära tidningar: blotta omnämnandet av ämnet är ofta nog för att förvisa en roman eller novell till science fiction-genren. Det är som om klimatförändringen i den litterära fantasin var på något sätt besläktad med utomjordingar eller interplanetära resor.”
…
”Uppenbarligen beror inte problemet på en brist på information: det finns sannerligen mycket få författare idag som helt glömmer bort de nuvarande störningarna i klimatsystemen världen över. Ändå är det ett slående faktum att när romanförfattare verkligen väljer att skriva om klimatförändring är det nästan alltid utanför fiktionen. Ett bra exempel är Arundhati Roys verk: hon är inte bara en av de finaste prosastilisterna i vår tid, hon är passionerad och grundligt informerad om klimatförändringen. Ändå är alla hennes skriverier om dessa ämnen olika former av sakprosa.”
…
”Även jag har varit sysselsatt med klimatförändringen under en lång tid, men det är även sant om mina egna verk att detta ämne förekommer endast indirekt i min fiktion. När jag tänker på den dåliga överensstämmelsen mellan min personliga oro och innehållet i mina publicerade verk, har jag kommit att bli övertygad om att diskrepansen inte är resultatet av personliga förkärlekar: den kommer ur de märkliga former av motstånd som klimatförändringen uppvisar mot det som nu betraktas som seriös skönlitteratur.”
Utdrag ur kapitel 5
”På eftermiddagen den 17 mars 1978 slog vädret om i norra Delhi. Mitten av mars är vanligtvis en behaglig tid på året i den delen av Indien; vinterns kyla är borta och sommarens brännande hetta har ännu inte anlänt; himlen är klar och monsunen är långt borta. Men den dagen dök svarta moln plötsligt upp och det kom stormbyar med regn. Sedan följde en ännu större överraskning: en hagelstorm.
Jag studerade då för en fil.mag. vid Delhis universitet medan jag även arbetade deltid som journalist. När hagelstormen bröt ut, befann jag mig på ett bibliotek. Jag hade tänkt stanna till sent, men det ovanliga vädret ledde till en helomvändning och jag valde att ge mig av. Jag var på väg tillbaka till mitt rum när jag på en impuls ändrade riktning och hälsade på hos en kamrat. Men vädret blev allt sämre medan vi småpratade, så efter några minuter bestämde jag mig för att gå direkt hem längs en väg som jag sällan hade anledning att ta.
Jag hade just passerat en livlig korsning som heter Maurice Nagar när jag hörde ett mullrande ljud någonstans ovanifrån. När jag kastade en blick över axeln såg jag en grå, tubliknande utväxt formas på undersidan av ett mörkt moln: den växte snabbt medan jag såg på, och så helt plötsligt vände den om och kom som ett piskrapp ner till jorden, på väg åt mitt håll.
Tvärs över gatan låg en stor administrationsbyggnad. Jag rusade dit och tog mig mot vad som verkade vara en entré. Men de inglasade dörrarna var stängda, och en liten folksamling stod hopkurad utanför, i skydd av ett takutsprång. Det fanns inget utrymme för mig där så jag sprang runt till byggnadens framsida. När jag fick se en liten altan, hoppade jag över balustraden och kröp ihop på golvet.
Oväsendet steg snabbt till en vanvettig nivå, och vinden började slita våldsamt i mina kläder. Med en hastig blick över balustraden såg jag till min förvåning att min omgivning hade förmörkats av ett fräsande dammoln. I den dunkla glöd som lyste ner ovanifrån såg jag en besynnerlig samling av saker som flög förbi – cyklar, skotrar, lyktstolpar, skivor av korrugerad plåt, till och med hela testånd.
I det ögonblicket verkade tyngdlagen själv ha förvandlats till ett hjul som snurrade på fingerspetsen hos någon okänd kraft.
Jag begravde huvudet i armarna och låg stilla. Ögonblick senare dog oväsendet ut och ersattes av en kuslig tystnad. När jag till sist klättrade ut från altanen möttes jag av en syn av förstörelse som jag aldrig tidigare skådat. Bussar låg omkullvälta, skotrar satt uppflugna i trädtoppar, väggar hade slitits bort från byggnader och blottade innandömen där takfläktar hade förvridits till tulpanliknande spiraler. Den plats där jag först hade tänkt ta skydd, den inglasade dörröppningen, hade förvandlats till ett virrvarr av spetsiga spillror. Glasrutorna hade krossats, och många människor hade skadats av skärvorna. Jag insåg att även jag skulle ha varit bland de skadade om jag hade stannat kvar där. Jag gick därifrån omtumlad.
Långt senare, jag är inte säker på exakt när eller var, letade jag rätt på Times of Indias New Delhi-utgåva för 18 mars. Jag har fortfarande fotokopiorna jag gjorde av den.
”30 Döda”, står det i huvudrubriken. ”700 Skadade När Cyklon Drabbar Norra Delhi.”
Här är några utdrag ur den följande redogörelsen: ”Delhi, 17 mars: Minst 30 människor dödades och 700 skadades, många av dem allvarligt, den här kvällen när en hemsk trattformad virvelvind, åtföljd av regn, lämnade död och förödelse i sitt spår i Maurice Nagar, en del av Kingsway Camp, Roshanara Road och Kamla Nagar i huvudstaden. De skadade fördes till olika sjukhus i huvudstaden.
Virvelvinden följde nästan en rak linje….Några ögonvittnen sade att vinden träffade Yamuna-floden och skapade vågor så höga som 20 eller 30 fot….Gatan Maurice Nagar…. uppvisade en galen anblick. Den var överströdd med fallna stolpar….träd, grenar, ledningar, tegelstenar från olika institutioners omgivande murar, plåttak från personalbostäder och dhabas och dussintals skotrar, bussar och en del bilar. Inte ett träd stod kvar på någondera sidan av gatan.”
Rapporten citerar ett vittne: ”Jag såg min egen skoter, som jag hade övergivit på gatan under de där förfärliga ögonblicken, föras bort med vinden som en drake. Vi såg allt detta hända omkring oss men var förstummade. Vi såg människor dö… men var oförmögna att hjälpa dem. De båda testånden vid hörnet av Maurice Nagar blåste sönder och samman. Åtminstone 12 till 15 personer måste ha begravts under spillrorna på den här platsen. När den helvetiska vreden hade avtagit efter bara fyra minuter, såg vi död och förödelse omkring oss.”
Ordvalet i rapporten är bevis på hur makalös den här katastrofen var. Så obekant var detta fenomen att tidningarna bokstavligen inte visste vad de skulle kalla det: i brist på ord anlitade de ord som ”cyklon” och ”trattformad virvelvind”.
Inte förrän nästa dag hittade man de rätta orden. Rubrikerna den 19 mars löd: ”Ett mycket, Mycket Sällsynt Fenomen, Säger Väderlekstjänst.” ”Det var en tornado som drabbade norra delarna av huvudstaden igår – den första i sitt slag…. Enligt den indiska väderlekstjänsten var tornadon omkring 50 meter bred och täckte en sträcka av omkring 5 kilometer under loppet av två eller tre minuter.”
”Först långt senare insåg jag att tornadons öga hade passerat rakt över mig.”
Detta var i själva verket den första tornadon som drabbade Delhi, och faktiskt hela regionen – i meteorologins historia. Och på något sätt hade jag, som nästan aldrig tog den gatan, som sällan besökte den delen av universitetet, befunnit mig i dess väg.
Först långt senare insåg jag att tornadons öga hade passerat rakt över mig. Det tycktes mig som att det fanns någonting kusligt passande i den metaforen: det som hade hänt i det ögonblicket var märkligt likt ett slags visuell kontakt, av att beskåda och bli beskådad. Och i det ögonblicket av kontakt planterades någonting djupt i mitt inre, någonting oreducerbart mystiskt, någonting helt skilt från faran jag hade befunnit mig i och förstörelsen som jag hade bevittnat; någonting som inte var en egenskap hos saken själv utan hos det sätt på vilket den hade korsat mitt liv.”
…
Boken Den stora galenskapen av Amitav Ghosh kan beställas från Palaver Press (finns som tryckt bok och e-bok), den finns också hos andra försäljningsställen, alternativt kan den lånas i bibliotek.
