O’Yeah i samtal med Ghosh kring ”Den stora galenskapen”

Amitav Ghosh och Zac O’Yeah i samtal kring ”Den stora galenskapen”
Palaver Press, Ordfront Förlag, Sydasien
Beräknad lästid 14 minuter

Vad kan vi lära oss av coronapandemin och andra naturkatastrofer som med allt jämnare mellanrum hemsöker oss? Zac O’Yeah samtalar med Amitav Ghosh, författare till den nyligen till svenska översatta debattboken ”Den stora galenskapen” som siar om att naturen kommer att ge igen för vad människor gjort mot den.

Som en av Indiens ledande författare, beskrivs Ghoshs författargärning i den svenska Nationalencyklopedin således: ”G:s särprägel är hans mångbottnade sammanvävning av fakta och fiktion. Poetiskt, känslostarkt och med politisk skärpa skriver han de marginaliserade människornas historia.”

Nu lanserar Ghosh tanken på att framtidens folk antagligen kommer att kalla vår nuvarande epok för just Den stora galenskapen, för ”när läsare och museibesökare vänder sig till vår tids konst och litteratur, kommer de inte i första hand och mest enträget att leta efter spår och förebud om sitt arvs förändrade värld?

Och när de misslyckas med att hitta dem, vad ska de – vad kan de – göra annat än dra slutsatsen att vår tid var en tid när de flesta former av konst och litteratur ledde till metoder av förtigande som hindrade människor från att inse realiteterna i sin belägenhet? Denna era, som så gärna gratulerar sig själv för sin självkännedom, kommer då helt säkert att bli känd som tiden för Den stora galenskapen.”

Boken ”Den stora galenskapen”
Boken ”Den stora galenskapen” ges ut på svenska av Palaver Press. Foto: Sydasien

I boken som ingående analyserar klimatproblematiken diskuterar Ghosh bland annat litteraturens roll som ett hjälpmedel för människan att förstå vad det är som pågår, eller som han påpekar: ”om ett ämnes angelägenhet verkligen var ett kriterium på dess allvar, då borde det med tanke på vad klimatförändringen faktiskt förebådar för jordens framtid sannerligen innebära att detta skulle vara den huvudsakliga sysselsättningen hos författare världen över – och detta, tycker jag, är mycket långt från att vara fallet.”

”Är strömmarna av global uppvärmning för vilda för att kunna navigeras med berättandets sedvanliga skutor?”

”Men varför? Är strömmarna av global uppvärmning för vilda för att kunna navigeras med berättandets sedvanliga skutor? Men sanningen, så som den nu är allmänt erkänd, är att vi har trätt in i en tid när det vilda har blivit normen: om vissa litterära former är oförmögna att övervinna dessa störtfloder, då kommer de att ha misslyckats – och deras misslyckanden måste räknas som en aspekt av det bredare misslyckande för fantasi och kultur som ligger i klimatkrisens innersta.”

Slutsatsen han drar är: ”Att identifiera hur detta går till tror jag är en uppgift av yttersta vikt: det kan mycket väl vara nyckeln till att förstå varför nutida kultur har så svårt för att hantera klimatförändringen. I själva verket är detta kanske den viktigaste frågan som någonsin konfronterat kultur i vidaste bemärkelse – för låt oss inte begå något misstag: klimatkrisen är också en kris för kulturen, och sålunda även för fantasin.”

Sydasiens Zac O’Yeah, författare baserad i Bangalore och med en tillflyktsort i bergsdjunglerna, har samtalat med författaren Amitav Ghosh kring klimatförändringar. Foto: Ordfront Förlag

O’Yeah:
– Häromdagen när vi pratades vid, nämnde du att ”olyckligtvis är jag säker på att saker och ting bara kommer att bli värre”. Hur tänker du dig att världsläget skulle kunna förvärras från detta? Jag menar, det ser ju rätt dystert ut, som om vi faktiskt nått botten… Inte sant?

Ghosh:
– Det finns många sätt som den rådande situationen kan försämras på. Tänk dig bara vad som skulle ske om en av världens storstäder hotades av en orkan eller löpeld, vilket ju var närapå att hända bara några månader innan pandemin. Hursomhelst ter det sig ganska uppenbart att åtgärderna som tagits för att hejda pandemin kommer att leda till stor misär och utarmning i många länder, och Indien är bara ett av dem.

– Hur kommer det offentligas svar på de förvärrade förhållandena att se ut? I nuläget vet vi förstås inte, men om vi blickar tillbaka på den senaste stora perioden av klimatrubbningar – den så kallade ”lilla istiden” på 1600-talet – noterar vi en genuint skrämmande spiral av epidemier, hungersnöd, krig, revolutioner, systemkollapser och andra samhällskriser.

Amitav Ghosh
Amitav Ghosh är aktuell med boken ”Den stora galenskapen – Klimatförändringen och det otänkbara”. Foto: Palaver Press

– Somliga menar att världen har lättare för att återhämta sig nuförtiden än förr. Men man skulle lika gärna kunna hävda att världen är betydligt ömtåligare nu än vad den brukade vara, helt enkelt på grund av den otroliga komplexitet som byggts in i många av våra system; katastrofen som migrantarbetarna i Indien utsattes för är ett exempel på detta.

– Det har även varit lärorikt att konstatera hur distributionsleden för livsmedel drabbats av nedstängningen som coronaviruset ledde till i flera länder, inklusive USA. Det världsomspännande försörjningssystemet är bräckligt och vad jag oroar mig mest för är livsmedelsbrist.

Ofta i dina skriverier dryftar du ju om huruvida jordklotet sänder ut nödsignaler till oss genom olika slags katastrofer och epidemier – redan i ”The Calcutta Chromosome” för nästan trettio år sedan antydde du att malaria skulle kunna ses som ett väsen med en egen själ, som en kultgudomlighet eller gudinna. Men hur ska vi egentligen tolka de här senaste signalerna: rör det sig om argsinta hot, ångestfyllda vädjanden eller strikta påbud? De kan ju i vart fall inte kallas för hövliga uppmaningar om vi ser till förödande översvämningar, tsunamin år 2004 och skogsbränder. Eller är detta jordens sätt att säga: ni får skylla er själva eftersom ni betett er så idiotiskt, kortsynt och egoistiskt?

– En av klimatkrisens positivare aspekter är att den klargjort att jordklotet inte är ett statiskt väsen. Ingen har framfört saken tydligare än James Lovelock som, i samarbete med Lynn Margulis, lade fram Gaiahypotesen. Han skriver i en av sina artiklar under rubriken ”What is Gaia” att grekerna för länge sedan gav jorden namnet Gaia, eller i kortform, Ge [reds anm: vilket lett till ord som geologi, geografi och så vidare]. På den tiden var vetenskap och teologi en och samma sak, och medan vetenskapen kanske inte hade vår tids exakthet så var den besjälad. Med tidens gång svalnade det här varma släktskapet och ersattes av de lärdas frigiditet

”Lovelocks idéer kritiserades och hånades länge av vetenskapsmän”

– Naturvetenskaperna ägnade sig inte längre åt studium av liv utan hängav sig åt att klassificera döda ting och vivisektion till och med. Nu märks åtminstone tecken på förändring. Vetenskapen blir återigen holistisk och återupptäcker själen, medan teologin som drivs på av ekumeniska krafter börjar komma underfund med att Gaia inte kan delas upp i allt mindre beståndsdelar för akademisk bekvämlighets skull, samt att Ge är något mer än bara en förstavelse. Lovelocks idéer kritiserades och hånades länge av vetenskapsmän, inte minst på grund av namnvalet ”Gaia” – som ju var den grekiska jordgudinnan. Fast skälet till just det var att han inte kunde hitta ett motsvarande koncept i den moderna vetenskapstekniska vokabulären, så han blev tvungen att söka sig tillbaka till personifieringen av jorden som en gudinna.

Det där är ju verkligen tänkvärt i dagens läge. Ibland pratar man väl om mänskligheten som en cancer som planeten lider av eller att vi rentav är som ett hemskt virus. Vad tänker du om den saken? Alltså för att tala klarspråk: är det vi som personifierar sjukdomen eller katastrofen ur Gaias synvinkel?

– Du förutsätter ju då att människans historia endast kan ha haft ett förlopp utan några andra alternativ. Jag tror inte det stämmer. Till och med den så kallade ”kapitalismen” hade många olika förlopp, av vilka vissa – som den så kallade ostasiatiska modellen – varit betydligt mindre resurskrävande än den angloamerikanska modellen. Saker och ting kunde ha gått väldigt annorlunda om inte vissa nyckelavsnitt i vår historia utspelat sig som de gjorde: som erövringen av Amerika, Storbritanniens utveckling till världsdominans under 1700- och 1800-talen och – främst av allt – det nästan universella godtagandet av den så kallade ”Washington Consensus” efter 1990 [reds anm: varvid förhärskande västerländska ekonomiska institutioner tvingade fattigare länder till marknadsreformer och så vidare, vilket bland annat lett till hänsynslös exploatering av dessas naturresurser]. Vi bör inte glömma att mer än hälften av växthusgaserna som just nu finns i atmosfären hamnat där under de senaste trettio åren. Den här perioden har kallats för ”Den stora accelerationen” vilket jag anser vara passande eftersom alla våra stora kriser faktiskt är den här accelerationens effekter: klimatsammanbrottet, arbetslöshetskrisen i Indien och, naturligtvis, coronaviruspandemin. De här kriserna hänger samman även om det inte finns något direkt orsakssamband mellan dem.

Fast mer än de där växthusgaserna undrar man ju över vattenläget, eller bristen kanske man ska kalla det för. Det tycks ju vara det mest omedelbara bekymret i Indien i varje fall, det vill säga att man kanske använder mer än man borde: häromåret tog ju vattnet helt plötsligt slut i mångmiljonstaden Chennai och myndigheterna tvingades frakta dricksvatten per tåg från andra delar av landet medan de indiska bönderna samtidigt ju vetat rätt länge att vatten är en bristvara. Eftersom du intresserat dig särskilt för just vattenrelaterade spörsmål, till exempel in din roman ”The Hungry Tide”, skulle du inte medge att det är huvudproblemet?

Amitav Ghosh
Ghosh växte upp i Calcutta, Bangladesh och Sri Lanka. Han är utbildad vid universiteten i Delhi, Alexandria och Oxford, där han doktorerade inom socialantropologi. Ghosh är sedan många år bosatt i New York. Sydasien har följt Ghoshs författarskap sedan 1980-talet. Under 1990-talet blev han en centralgestalt i den indo-anglosaxiska vågen. Ghosh besökte Sverige senast 2018. Foto: Palaver Press

– Jag skulle absolut säga att vattenförsörjningen är Indiens angelägnaste problem, i synnerhet vad gäller grundvattnet. Indien utvinner mer grundvatten än något annat land inklusive Kina och USA; dess ekonomi är i huvudsak en grundvattenekonomi och landet står för en fjärdedel av det globala uttaget av grundvatten. Men grundvatten är ju i princip fossilt vatten och när det förbrukas tar det väldigt länge innan det återfylls. Idag befinner sig Indien och även Pakistan i ett läge där deras viktigaste grundvattenreserv, den Övre Gangesakviferen, är ytterst utarmad.

”Staden har redan drabbats av vattenkonflikter och framtiden ser för närvarande ödesdiger ut”

– Enligt myndigheternas egna beräkningar förväntas grundvattnet under New Delhi att helt ta slut någon gång i år. Staden har redan drabbats av vattenkonflikter och framtiden ser för närvarande ödesdiger ut. Återigen måste det påpekas att inget av detta var oundvikligt. Situationen har uppstått på grund av en rad oavsiktliga följder. Före den Gröna Revolutionen var jordbrukets andel av grundvattenuttaget hälften av vad det är idag. På 1950-talet beslutades det, av rimliga samhällsrättsliga anledningar, att bönder borde stödjas genom subventionerad elektricitet, vilket ledde till en enorm ökning av elektriska vattenpumpar medan ytvattensbevattningen försummades. Idag finns det bönder som ägnar hela dagarna åt att pumpa upp grundvatten för att sälja till tankbilsägare som sedan profiterar genom att kränga det vidare i städerna. De vet att inom kort tar vattnet slut, men håller på ändå, för om inte så skulle deras granne göra det. Vad vi ser är en regelrätt katastrof under utveckling.

Oj, så då menar du att det vi egentligen ska passa oss för är en dödlig kombination av föroreningar och vattenproblem?

– Som vi märker utifrån den indiska erfarenheten är det möjligt att leva vidare som om inget hänt även om luftkvaliteten är dödlig. Människokroppen kan vänja sig vid dålig luft, åtminstone tillfälligt. Människor kan ju också överleva utan mat i några veckor. Men våra kroppar kan under inga omständigheter klara sig utan vatten.

Så vad gör man då om hela planetens tillstånd förefaller hopplöst? Finns det ingen strimma av hopp som du kan skymta?

– Personligen anser jag det inte meningsfullt att betrakta världens tillstånd i ordalag om ”hopp” eller ”hopplöshet”. Vi måste försöka hantera kriserna som sprider sig runt omkring oss eftersom det ligger på vårt ansvar, inte för att det skulle finnas, eller saknas, en magisk lösning på dem.

Okej, men om vi då antar att världens undergång står runt hörnet och lurar, när tror du att det blir dags att krypa ner i bunkern? Eller är detta som vi nu har mitt för ögonen på oss en redan påbörjad undergång?

– Alltså ”världen” är ju inte densamma för oss alla. Det finns flera olika världar: en del har redan gått under medan några är på väg att göra det, medan återigen andra håller på att återfödas. Det har ju ofta påpekats att för en del infödingsstammar har världen de känt sedan länge upphört. Trots det har de lyckats överleva och dra nytta av sina erfarenheter för att bilda nya världar. Jag tror att vi har mycket att lära oss av dem just nu. Världar upphör och uppstår ibland också i mindre skala. Större delen av livet har jag personligen vistats i en viss sorts litterär miljö, en som följde vissa mönster och metoder. Den världen tog slut för min egen del när jag började begripa mig på klimatförändringens realitet. Men det betyder inte att jag slutade tänka eller skriva, snarare tvärtom. Så man skulle kunna uttrycka det som att slutet på en värld alstrade en ny även för mig.

Det är ju en väldigt intressant tanke. När det gäller den nuvarande krisen sa du vid ett tidigare tillfälle till mig: ”Jag tror att vi måste tänka om våra livsstilar, våra tankar om resandet och så vidare.” Hur ser du på vars och ens personliga ansvar vad detta anbelangar, om man skulle konkretisera den här attitydförändringen du åsyftar?

– Till att börja med måste vi vidkännas behovet av kollektiva åtgärder beträffande den globala krisen. Det har ju numera klarlagts att själva idén om att personliga levnadsval skulle vara tillräckligt är något som hittades på av en reklambyrå, som en medveten strategi för att fossilbränslebolagen skulle undslippa regleringar. På så vis är det därmed vårt främsta ansvar, förutsatt att vi lever under ett demokratiskt styre, att utöva påtryckningar på våra politiker.

”Greta Thunbergs sätt att ge sig i kast med det hela tycker jag är exemplariskt”

– Å andra sidan är det givetvis också nödvändigt att ändra på vårt eget leverne, för det leder ju åtminstone till att allvarliga problem hamnar i förgrunden dels i vårt enskilda tänkande men även andras. Greta Thunbergs sätt att ge sig i kast med det hela tycker jag är exemplariskt: samtidigt som hon grundat en världsomspännande politisk rörelse har hon gjort väldigt viktiga livsstilsförändringar.

Råkar du ha en behändig lista på vad vanliga individer som undrar över vad de borde ta sig till skulle kunna göra åt saken? Till exempel undrar man ju hur du själv tänkt om ditt eget liv.

– För att vara helt uppriktig, så när den här nedstängningen av samhället tog vid upplevde jag något som liknar den där lättnaden som kommer när man går i väggen efter en lång manisk period. Plötsligt blev det bara så uppenbart att vi alla i princip oavsiktligt fastnat i en kraftigt uppåtgående spiral av acceleration. Och det är ju förstås den här allt snabbare snurrande spiralen som på det globala planet står bakom hela pandemin. Vad vi måste tänka på, mer än allt, är hur vi kan sakta ner.

Ja jösses, att sakta ner verkar ju faktiskt vara bland det vettigaste att göra just nu. Speciellt vi medelklassfolk som plötsligt har så mycket tid över när vi sitter i husarrest borde ju läsa något som får oss att komma till sans igen. Men förutom dina egna verk, vilka jag naturligtvis rekommenderar för alla, skulle du vilja föreslå andra böcker eller författare vi borde studera för att begripa den aktuella krisen bättre?

– Ett givet lästips är J.R. Macneils och Peter Engelkes ”The Great Acceleration”.

Okej, jag ska försöka ladda ner den till min läsplatta senare idag. Men menar du att det räcker om ett stort antal individer tänker om? Enligt min erfarenhet kommer väl större delen av mänskligheten, undantaget en handfull miljömedvetna, knappast att bry sig särskilt mycket om hela den här katastrofen, utan vill väl helst lägga hela Covid-19-erfarenheten bakom sig så fort det någonsin går.

– Olyckligtvis tror jag att du har helt rätt. Vad vi lärt oss från epidemiernas världshistoria är att medan de grasserar inbillar sig folk att de ska byta inställning beträffande precis allt. Men så fort de går över är man ivriga att återvända till det gamla vanliga.

Du antyder ju att intellektuella, konstnärer och vi författare kan spela någon praktisk roll i det här läget, fast vi är ju inte direkt experter på att rädda planeten… Jag menar då att författare, för att ta oss själva som exempel, är ju inte kända för att vara särskilt praktiskt lagda för om du skulle be någon att hamra in en spik i väggen så är väl det mest sannolika resultatet att författaren skadar sin egen hand samt förstör tapeten, medan endast spiken överlever helt oskadd.

– Jag har alltid varit på min vakt mot tanken på författare, konstnärer och intellektuella som ”världsförbättrare”. Vi är som du så riktigt påpekar inte särskilt praktiskt lagda, men å andra sidan skulle världen inte klara sig utan sina drömmare.

”Den stora galenskapen”
”Den stora galenskapen” av Amitav Ghosh ges ut av förlaget Palaver Press i Lund och har  översatts av Roy Isaksson. Boken kom ut på engelska redan 2016, men är inte mindre aktuell idag. Ghoshs senaste roman ”Öarna” gavs ut på samma förlag 2020.
 

Zac O’Yeah

Zac O’Yeah är reseskildrare och författare till dokumentära böcker som ”Mahatma!”, ”Guru!” och ”Indien – en personlig vägvisare till land och kultur” samt romantrilogin om Bangalore: ”Operation Sandalwood” (2012), ”Operation Operation” (2015) och ”Den tropiske detektiven” (2018). Han har medverkat i SR:s kanaler P1, P2, P3, P4 och P5, SVT:s ”Babel” samt skrivit för tidningar över hela världen och i Sydasien sedan tidigt 1990-tal.