Sydasienskribenten och journalisten Johan Mikaelsson debuterar som författare med reportageboken När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka. I boken När de dödar journalister skriver Johan Mikaelsson att ”…det inte två gånger går att landa på samma ö. Den är i ständig förändring.” Det blir tydligt i boken där vi får följa författaren på hans många resor till Sri Lanka och bevakning av landet mellan 1997 och 2014.
Johan Mikaelsson har rapporterat om situationen i Sri Lanka sedan 1997 för tidningar och nyhetsbyråer. Han har bland annat skrivit för Sydasien tryckt tidskrift mellan 1997 och 2007 och filmat dokumentärfilmen ”Fredens år 2002 i Sri Lanka” tillsammans med fotografen Olle Melkerhed.
Boken inleds med Johans första resa till Sri Lanka på nio år, i maj 2012. Han reser då tillbaka till ön för att börja samla material till boken. Sedan följer en återblick till tidigare resor mellan 1997 och 2012 kombinerat med gedigen research och mängder av intervjuer.
Huvudfokus i boken ligger på villkoren för journalister i landet och på kampen för pressfrihet. Parallellt beskrivs konflikterna i Sri Lanka mellan regeringsstyrkorna och LTTE-gerillan (Liberation Tigers of Tamil Eelam) som stred för självständighet i norra och östra Sri Lanka till 2009 och det pågående efterspelet i FN om misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Mikaelsson har länge intresserat sig för situationen för journalister i landet. I arbetet med sin magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap reste han 1999 runt ön och intervjuade journalister och redaktörer som bevakade kriget.
Läsaren guidas kunnigt genom Sri Lankas medielandskap. Vi får matnyttig information om de olika nyhetsmedier i landet som rapporterar på språken singalesiska, tamil och engelska och om deras ägarförhållanden, styrning och agenda.
Vi får också veta mer om Sri Lanka Press Institute (SLPI), ett pressinstitut med journalistutbildning och pressombudsman som byggts upp med hjälp av bistånd från Sverige, Norge och Danmark för att arbeta för pressfrihet och en oberoende journalistik i landet.
Vi möter journalister som berättar om sitt svåra arbete i ett land där journalister mördas och hotas. Där de hålls borta från möjligheterna att rapportera om konflikten, både genom att de inte får resa till de krigsdrabbade områdena och att medborgare förbjuds att prata med journalister om kriget.
Bokens omslag illustreras med ett tecknat porträtt av journalisten Lasantha Wickrematunge som var redaktör för dagstidningen Sunday Leader. Wickrematunge mördades 2009 och har blivit en ikon för kampen för pressfrihet.
Mikaelsson skildrar även personligt hur det är att arbeta som svensk frilansjournalist med Sri Lanka som bevakningsområde. Vi får till exempel glimtar från hur en upprörd ambassadör motvilligt beviljar journalistvisum och senare även reser till tidningen Sydasiens redaktion för att uttrycka sitt missnöje med vissa artiklar som publicerats om Sri Lanka.
Mikaelsson berättar hur känsligt det varit att skriva journalistik om konflikten och inbördeskriget i Sri Lanka, hur varje ord fått vägas noga och om hur nyheter inte kunnat berättas eftersom han inte velat utsätta uppgiftslämnaren för några risker.
Boken avslutas med en faktadel som bland annat ger en översikt över medierna i Sri Lanka, en genomgång av mördade journalister och mediearbetare i Sri Lanka mellan åren 2004-2010 samt ytterligare förslag på läsning om Sri Lanka.
Förhoppningsvis blåser nu förändringens vindar över Sri Lanka när det gäller situationen för journalister. I förordet från februari 2015 berättar Mikaelsson om nyvalde president Maithripala Sirisena som tillträdde i januari i år och som nu lovat att återupprätta yttrande- och pressfriheten i landet.
