Hur påverkar fattigdom och ojämlikhet människor i praktiken? Och hur organiserar sig särskilt utsatta befolkningar för att påverka sina livsvillkor och sitt samhälle? Såväl människorna som deras strategier hamnar ofta i skymundan när Sydasiens fattigdomsproblem diskuteras. En nyutkommen bok försöker åtgärda dessa brister, och resultatet är läsvärt.
Hur påverkar fattigdom och ojämlikhet människor i praktiken? Och hur organiserar sig särskilt utsatta befolkningar för att påverka sina livsvillkor och sitt samhälle? Såväl människorna som deras strategier hamnar ofta i skymundan när Sydasiens fattigdomsproblem diskuteras. En nyutkommen bok försöker åtgärda dessa brister, och resultatet är läsvärt.
Att fattigdom och fattigdomsbekämpning – i och bortom Sydasien – ofta diskuteras från ett politiskt perspektiv är inte orimligt. Regeringars och internationella organisationers vägval har betydelse och alternativen är ofta skarpa. Vad som pågår i fattigdomens och utvecklingsdebatternas periferier kommer inte alltid fram i deras centrum.
Det är en ofta påpekad sanning – i diskussioner om allt från skönlitteratur till svensk biståndspolitik – att fattiga människors perspektiv på sin tillvaro och sina problem bör ges större utrymme. Hur detta sedan faktiskt ska omsättas i praktik är ibland mer oklart.
Här gör Per Erixon ett bidrag med reportage- och fotoboken Ge oss jord, ge oss frihet! Om jordlösa bönder i Bangladesh (Federativ förlag, 2013). I fokus här står människorna och marken – samt relationerna mellan dem. Det centrala problemområdet rör fattiga människors tillgång till mark för jordbruk, eller i vidare bemärkelse: deras tillgång till naturen för sin försörjning. Kampen om dessa knappa resurser sker i ett växelspel mellan naturmiljön – med dess nycker och egenheter – och socioekonomiska strukturer som ofta missgynnar de redan missgynnade.
När det gäller den sociala och ekonomiska sidan av detta riktas Erixons uppmärksamhet specifikt mot de människor vars tillgång till mark är obefintlig, osäker eller ifrågasatt. Särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnors och mäns organisering, strategier och taktiker i en ojämn kamp mot större markägare – där staten och rättsväsendet kan bli hot lika ofta som allierade.
Bokens behandling av organisering och aktivism blir ett intressant bidrag till de allt mer aktuella diskussionerna om politiska massprotester och sociala rörelser – liksom om skalan och spänningsfältet mellan våld och icke-våld.
Ett av bokens centrala teman blir en komplex typ av det samhällsvetenskapen brukar kalla collective action-problem: från gemensam förvaltning av jordbruksmark, till osäkra och riskabla beslut om jordockupation och våldsamt motstånd mot inhyrda våldsverkare.
Till dessa sociala sammanhang kommer så en naturlig miljö som sätter skarpa, men ibland svårförutsebara gränser. Det föränderliga bengaliska landskapet blir centralt. Floderna och vattnets rörelser kan skapa nya öar, ny mark – som kan vara mer eller mindre beständig. Erixon skriver också ett kort men fint kapitel på temat vattnets dubbla roll: central livsförutsättning och existentiellt hot.
Klimatförändringarnas konsekvenser – vem som drabbas och vem som bär ansvaret – blir en mer brännande fråga i takt med att reportagen närmar sig nutid. Krishanteringsförmågan vid extremväder – och därmed överlevnadsgraden – har höjts kraftigt i Bangladesh, men stormarna verkar bli värre och komma tätare. Och inom en snar framtid hotar mer storskaliga och permanenta översvämningar, som kan driva tiotals miljoner människor på flykt.
Bokens struktur är reportagesamlingens, med tillskott av vad som framstår som sammanbindande texter. Det blir delvis fragmentariskt, men just detta intryck av ihopsamlade ögonblicksbilder blir – inte minst tillsammans med bokens fotografier – delvis en effektfull kommentar till de splittrade människoöden och historier som skildras.
Det finns alltså en relativt tydlig tidslinje; boken bygger på resor som gjorts över femton år. Här ser vi fackliga organisationers och bondeorganisationers upp- och nedgångar, men vi ser också glimtar av världen bortom floderna och risfälten. Detta gäller såväl klimatförändringarna och den globala livsmedelsmarknaden som de djupa och återkommande politiska konflikterna i Bangladesh.
Det avstånd till den formella politiken – och kanske ännu mer till de ledande politikerna – som många människor ger uttryck för i Bangladesh blir tydligt även hos Erixon. Men lika tydligt blir de påtagliga konsekvenserna för befolkningen när konfrontationerna urartar, som de gjorde senast 2013.
Det djupaste uttrycket för dessa konflikter var givetvis 1971 års befrielsekrig, som fortfarande kastar långa skuggor över Bangladesh. För de som vill veta mer om sammanhanget till detta innehåller boken också ett koncentrerat – och mycket läsvärt – historiskt kapitel.
Som titeln antyder är detta en bok med ett politiskt ärende. Sådant kan ibland ställa sig i vägen för de personer som skildras i den första världens böcker om den tredje eller fjärde världen – i synnerhet om författaren är en utomstående besökare. Detta märks vid enstaka passager i Ge oss jord, ge oss frihet!, när den politiska terminologi och problembeskrivning som författaren utgår ifrån någon gång överskuggar såväl socioekonomiska strukturer som enskilda människoöden. Det blir dock aldrig ett stort problem i boken – dels för att Erixon tydliggör sina utgångspunkter från bokens första sida, dels för att boken drivs av en uppenbar nyfikenhet på och respekt för människorna han möter.
Än mer ovanligt är författarens uttalade ödmjukhet inför vad som över huvud taget är möjligt att veta om de människor och sociala sammanhang han skildrar. Berättarrösten är ofta närvarande i boken, och just den stundtals uttalade osäkerheten blir då en särskilt värdefull öppning av berättandet – en öppning både mot läsarens tolkningar och mot de människor som skildras.
