Niranjan Kunwar har skrivit en memoar om sin ungdom, att komma ut som homosexuell och att försöka hitta en plats att komma hem till. I detta samtal med Henrik Schedin diskuterar han boken, Nepals HBTQI-rörelse samt litteratur och yttrandefrihet.
Boken Between Queens and Cities (Fine Print) börjar när Niranjan Kunwar flyttar till USA år 2000 för universitetsstudier i sena tonåren och slutar i medelåldern. Upphetsningen och ivern i att livet börjar är påtaglig i de första kapitlen, Kunwar har dessutom kommit till ett helt nytt land och till en ny kultur.
De Förenta staterna är ju trots allt möjligheternas land, så också för den unge blivande författaren. En känsla av självförverkligande och frihet genomsyrar boken, och framför allt behovet av att försöka hitta den där eftersökta friheten.
Kunwar skildrar hur hans vuxna liv och liv som homosexuell man börjar, hur han brinner för studierna och sedan försöker hanka sig fram som färdigutbildad pedagog i miljonstaden New York. Vi får följa med i arbetsliv och klubbliv, fest och vardag i ensamhet och bland vänner.
Stundtals lite för detaljerad, både när det kommer till att skildra vilka han umgås med och vilka mål mat han äter. Kanske var tanken att bjuda in läsaren nära inpå honom själv, men det blir tyvärr ett motstånd i min läsning då jag får lite för mycket information.
USA erbjöd för en tid en plats utan bagage och friheten från Nepal. Möjligheten att kunna slukas upp i universitetsliv och sedan i New York för att bli sig själv. Men till slut kom även verkligheten i kapp Kunwar och tvivlet och ångesten infann sig även där. Kunwar beskriver hur han känner sig malplacerad och rotlös i den stora staden med ett nepalesiskt ursprung och även på hemmaplan då det uppstår konflikter med sin familj.
USA erbjöd frihet, men verkligheten kom i kapp även där
På frågan om han var tvungen att lämna Nepal för att komma ut som homosexuell, svarar han snabbt ja.
– Men samtidigt fanns det många skäl till att jag var tvungen att flytta. Nepal var ett isolerat land på den tiden och möjligheterna var få. Jag ville utbilda mig och uppleva något nytt.
Han berättar om hur internet hade precis kommit och öppnat upp världen något, men han ville också uppleva den på riktigt.
Boken är skriven på engelska, då det är det skrivna språket Kunwar är mest bekväm med. Han har växt upp i nepalesiska privatskolor och i gymnasiet på internat, där undervisningen sker på engelska. Men den når ändå en relativt bred publik i Nepal.
– Det är uppväxtskildring skriven för alla som känner sig annorlunda, berättar författaren. Många unga kvinnor som lever under patriarkatets förtryck har berättat att de känner igen sig i boken.
Innan boken släpptes var Kunwar orolig för att han skulle få kritik om att han skriver öppet om sitt sexliv och att nepalesisk media skulle blåsa upp stereotyper kring homosexualitet som de tidigare ofta gjort. I stället fick han god respons och bra kritik.
Mycket har hänt i Nepal när det kommer till rättigheter för HBTQI-personer de senaste 20 åren. Med den nya konstitutionen som godkändes av parlamentet 2015 har många grundläggande rättigheter kommit till stånd och ett regelverk finns som ett skydd, men den nepalesiska staten är svag och det tar tid att implantera reglerna till praktik. Däremot så börjar nu även allmänhetens inställning och kunskap komma i kapp enligt Kunwar.
– Vi har det säkrare i Nepal än många av våra grannländer, våld mot HBTQI-personer förekommer mycket sällan.
Organisationen Blue Diamond Society grundades 2001 av Sunil Babu Pant och fick en hel del uppmärksamhet i västvärlden då den var en framgångsrik i ett nyligen demokratiserat land. Prideparader anordnades tidigt och Nepal var ett av de första länderna i världen som erkände det tredje könet. Sunil Babu Pant lämnade sin position som ledare 2013, och efter det hade organisationen svårt att hitta en riktning och nytt ledarskap. Numera finns det ett flertal organisationer och nya grupper med moderna idéer.
– Rörelsen får inte stanna av. Vi lever fortfarande i ett konservativt samhälle, säger Kunwar, och det finns stora generationsglapp i kunskap och förståelse. Generellt sett så är yngre personer för det mesta medvetna och toleranta, men det finns mycket att göra.
Kulturen kan ha en roll i att utveckla förståelsen för HBTQI-personers behov och rättigheter menar Kunwar. Det kan öppna många dörrar och skapa en bredare allmän förståelsen för gruppen.
– Men det räcker inte med att skriva en bok, vi måste också ut och diskutera med folk.
Hans bok avslutas när han har slagit sig ner i Katmandu och funnit en plats och ett nytt liv i staden med en blandning av ensamhet och ro. Slutet har lämnats öppet då Kunwar själv inte vet vad som händer här näst. När vi pratar så har han flyttat hem till sina föräldrar och trivs bra där. Han skriver inte på egna projekt, men har börjat översätta nepalesisk litteratur till engelska för att den ska kunna nå en internationell publik.
Fri litteratur är relativt nytt i Nepal
Nepal hade länge en hårt censurerad litteraturscen. Först under Rana-dynastin, då en auktoritär kungafamilj styrde mellan 1846 och 1951. Sedan under Panchayat-systemet, där kungafamiljen tillsatte ett parlament i demokratins namn, men som fortfarande styrdes av kungen. Under den här tiden flydde många intellektuella och författare utomlands.
Det första demokratiska valet skedde 1991 i landet, men demokratin med allt vad det innebär kom först efter inbördeskriget 2006. Yttrandefrihet och en fri litteratur är alltså något relativt nytt i landet, och Kunwar menar att detta är en av anledningarna till att det varken skrivs eller läses speciellt mycket i Nepal.
Dessutom finns det få offentliga bibliotek, de flesta är kopplade till universiteten eller privata institut och innehåller främst akademisk litteratur. Om man är intresserad av populärkultur eller skönlitterära verk krävs det oftast att gå till boklådorna i turistkvarteren eller beställa från utlandet.
Tyvärr ännu ett hinder för att litteraturen ska frodas, men det förekommer positiva initiativ. Kunwar, som är utbildad pedagog, arrangerar läs- och skrivworkshops bland skolklasser på landsbygden, det litterära magasinet LaLit publicerar nyskrivna nepalesiska texter och litteraturmässan IME Nepal Litterature Festival arrangeras årligen.
Det skrivs alltså i Nepal trots att förutsättningarna inte är de bästa och dessa initiativ är viktiga för att öka förståelse mellan människor och sprida erfarenheter. Kulturen har alltid fyllt den rollen och erbjuder så klart även läsaren njutning och underhållning. Nu kan litteraturen och samhället fortsätta att utvecklas i Nepal, och Kunwar gör sitt för att bidra.
