Under 1960-talet, i efterkrigstidens Sverige sker en stark ekonomisk tillväxt. Landet internationaliseras, SIDA grundas och Gunnar och Alva Myrdal engagerar sig i tredje världens problematik. På radio och TV rapporteras om fattigdom och orättvisor i de så kallade u-länderna och många är de som berörs och vill vara med och förändra världen. Vilka var då dessa människor, som på fält tog de första vacklande stegen i det svenska sekulära biståndsarbetet och var är deras berättelser?
Då Cecilia Jonsson, lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, skrev sin doktorsavhandling om Sveriges internationella hjälparbete genom tiderna fann hon ett glapp i historieskildringen. Ingen hade mer än flyktigt beskrivit de unga kvinnor och män som under sextiotalet hade tagit båten till bland annat Indien för att arbeta i olika ideella hjälporganisationer.
Jonsson beslutade sig då för att skriva boken ”Pionjärvolontärerna” i vilken man får följa några kvinnor inom organisationen Svalorna som nu, ett halvsekel senare berättar om de erfarenheter, framgångar som motgångar som de upplevde under denna omvälvande tid. Svalorna är en ideell religiöst och politiskt obunden förening som arbetar med internationellt solidaritets och utvecklingsarbete. De grundades i Sverige 1959.
Kanske är det för att det är kvinnohistoria, svarar Jonsson, på frågan om varför det finns så torftigt med dokumentation om just denna del i Sveriges historia. Det var framför allt unga kvinnor som åkte ut som volontärarbetare. De flesta var från arbetar- eller medelklass, vissa med högre utbildning – som sjuksköterskor eller småskolelärare. Andra hade enbart praktiska utbildningar inom sömnad, träsnideri eller annat hantverk.
Dessa unga svenskar arbetade oavlönat och levde under enkla förhållanden, bland annat i Cherian Nagar i Chennai, som på sexiotalet var ett slumområde utanför Madras stadskärna. De arbetade alltid i nära samarbete med lokalbefolkningen, för att skapa möjligheter för dem att få en inkomst. Utifrån sina olika förmågor startade de verksamheter, daghem för barn till ensamstående mödrar, träsniderier, textilverkstäder och ”community centers” som kunde agera skola och mötesplats för invånarna. Jonsson beskriver att dessa kvinnor såg det som en möjlighet att få en erfarenhet som deras föräldrageneration aldrig kunnat drömma om.
Då volontärerna senare återvände till Sverige kände många av dem de att deras erfarenheter inte var värda någonting. Människor runt omkring dem kunde omöjligt förstå vad de hade upplevt, skillnaden mellan slummen i Indien och välståndet i Sverige var för radikal.
Att åka ut och acceptera alla dessa spartanska förhållanden, det är man liksom beredd på att underkasta sig, och det bejakar man. Men jag var inte alls beredd på att komma hem och må så dåligt som jag gjorde. Det var fruktansvärt svårt att anpassa sig till det svenska studentlivet igen efter den erfarenheten. Jag vet inte någon som inte har drabbats av det efter hemkomsten, berättar Berit, en av de volontärer som Jonsson intervjuat.
En annan informant, Karin, beskriver det liknande.
Jag tyckte att det var jättejobbigt att komma hem. Det dröjde väldigt lång tid innan jag anpassade mig här hemma. Jag kände mig som att jag inte… jag visste inte var jag hörde hemma, jag kunde inte dela mina upplevelser med någon.
Det fanns också frågeställningar inom organisationen och i samhället huruvida det var rätt att bedriva biståndsarbetet på det sätt som gjordes. Det vill säga skulle välbeställda svenskar komma och berätta hur de i u-länderna skulle göra? Det bidrog till att synen på volontärarbetet blev tudelat, visst gjorde det verklig nytta för många individer men samtidigt fanns frågan om själva tillvägagångssättet för biståndsarbetet alltid där.
Återresan. Volontärerna emellan skapades vänskapsband som var mycket starka och som i vissa fall fortsatt att vara så till denna dag. Vissa av volontärerna har även behållit en tät kontakt med några av de indiska familjer som man arbetat med under sin volontärtid. Tack vare detta kunde Jonsson göra en återresa till Chennai, Tamil Nadu tillsammans med tre av dessa kvinnor och män för att se spåren efter deras arbete, som idag fortfarande finns kvar. De mötte både människor som de arbetat med (tillsammans med deras barn och barnbarn) samt besökte Cherian Nagar, mycket förändrat givetvis, men med vissa byggnader Svalornas uppfört kvar. Jonssons arbete har gett syre till ett historiskt vacuum och att ta del av det är både gripande och lärorikt.
Läs mer i Cecilia Jonssons bok ”Pionjärvolontärerna – En Internationell Generation i en Föränderlig Tid”, Makadam Förlag. (ISBN 978-91-7061-189-6)
