Jamaica Kincaid som nyligen besökte Sverige beskriver i Bland blommor – en vandring i Himalaya hur hon samlade fröer i nordöstra Nepal. Det var 2001 som hon reste nära den tibetanska gränsen för att samla in blivande växter till sin trädgård hemma i USA.
Kincaid har i (Boken om) Min trädgård redan beskrivit sitt intresse för trädgårdar och dess betydelse, och nu har hennes Bland blommor – en vandring i Himalaya kommit på svenska i översättning av Niclas Nilsson.
Författaren bor i den amerikanske delstaten Vermont med ett kallt klimat och hon vill utöka sin trädgård med fler exotiska växter. Det kräver ett exotiskt resmål på hög höjd för att växterna ska överleva även när de planteras i jorden hemmavid, alltså valdes Himalaya och Nepal som resmål.
Själv har jag varit i Nepal åtta gånger men tyvärr aldrig kommit så nära de mytiska bergen, så under läsningen blir jag är avundsjuk på Kincaids resa. Jobb och vänner har hållit mig kvar i Katmandu eller tagit mig till det som benämns som kulliga regioner. Men som författaren påpekar är det bara i Himalaya som en höjd på tvåtusen meter skulle kalas sluttning eller kulle.
Kincaid gjorde vandringen, tillsammans med en grup botaniker och plantskoleägare, mellan två små flygplatser i Tumlingtar och Suketar upp genom Tapeljung distriktet. Det är avlägsna trakter och författaren beskriver hur det blir mindre och mindre människor som de möter på vandringen. De springer in i enstaka jakherdar i det dramatiska landskapet längs med Barunfloden, men annars är den mänskliga kontakten sparsmakad.
En förundran inför det annorlunda landet med byar långt från allt förutom bergen
Detta är en reseskildring där intresse för resmålet inte är det största utan snarare för resans ändamål: författarens trädgård hemmavid och växterna som kan tas med hem. Boken genomströmmas dock av en förundrad ton. En förundran inför det annorlunda landet med byar långt från allt förutom bergen men också inför det storartade och dramatiska landskapet.
Förundran stannar däremot upp vid landskapet och växterna de plockar, men sträcker sig inte till de medmänniskor gruppen har med sig på resan. Hon berättar öppet om att de inte orkade lära sig bärarnas namn utan gav dem smeknamn utefter deras sysslor, ”Kocken” lagade mat och ”Bordet” bar bord och stolar till deras läger.
I kombination med en frustration kring att servicen inte alltid är på topp uppe i bergen, som till exempel att bärarna inte hade kommit fram till lägerplatsen innan dem så att torra kläder och tälten var på plats, ger ett osympatiskt intryck av författaren. Det ger också en kolonial blick på nepaleserna, deras börda och utsatthet, vilket är konstigt då Kincaid har utforskat kolonialismen i flera av hennes böcker.
Gruppens mödor överskuggas inte bara av Himalayas höga toppar, utan också av maoisternas närvaro. Under 2001 var inbördeskriget i Nepal inne i en intensiv fas och det var speciellt spänt på landsbygden.
Den nepalesiska kungafamiljen hade bara fyra månader innan Kincaids ankomst blivit mördade, troligtvis ett mord arrangerat av kungens bror som sedermera fick makten. Det var en mycket spänd tid då den nya kungen trappade upp våldet mot maoisterna, och USA utrikesminister Colin Powell hade nyligen varit i Katmandu och benämnt maoisterna som terrorister.
Kincaid och hennes grupp fick möta skeptiska gerillasoldater i bergen och höra explosioner i Katmandu. Hon beskriver hennes oro när de under vandringen övernattade vid mindre samhällen och tvingades utge sig för att vara kanadensare för att inte förknippas med Powell.
Rabblandet av växter hon ser på latin blir också poetiskt
I övrigt är det en tämligen systematisk redogörelse över resan och vad de gjorde och var de gjorde det, men den har ett fint flyt. Rabblandet av växter hon ser på latin blir också poetiskt i all sin formella form och ansträngningarna under vandringen beskrivs ärligt och ingående.
Den förundrade tonen i texten får mig att längta tillbaka till mitt första besök i landet när jag var lika storögd inför det som var annorlunda och till skillnad från författaren värmd av nepalesernas gästvänlighet. Jag längtar också ut på äventyrliga resor, och min dröm om att själv vandra i Himalaya tänds återigen.
Mer om | Jamaica Kincaid och hennes trädgård
Jamaica Kincaid föddes 1949 i Saint John’s i Antigua och Barbuda och bokdebuterade 1983 med At the Bottom of the River, som översattes till svenska: På flodens botten. Den följdes av At the Bottom of the Garden (1984).
Kincaids intresse för trädgården och det som kan växa där sitter djupt. I (Boken om) Min trädgård som gavs ut på svenska 2020 – 20 år efter att den gavs ut på engelska – beskriver hon skapandet om sin egen trädgård i delstaten Vermont i USA, besök i berömda trädgårdar och en fröinsamlingsexpedition i Kina.
Hon problematiserar också trädgården genom att konstatera den är en politisk plats. Även ”växtupptäckaren” Linné och den upptäcksresande Christofer Columbus får sig en genomlysning. | Sydasien
