Jag var en främling för min mans familj. Jag var en främling i samhället eftersom jag var gift med en tamil. Man fick mig att känna att jag inte hörde hemma någonstans. Jag blev tvungen att besvara en massa frågor. Jag blev min egen utfrågare. Så berättar Jean Arasanayagam, en av Sri Lankas främsta engelskspråkiga författare.
Själv är hon burgher, ättling till de holländska kolonialister som på 1600-talet tog Sri Lankas kustprovinser i besittning men som numera bara utgör en krympande folkspillra. I unga år blev hon ingift i en konservativ tamilsk släkt där hon aldrig kunde känna sig riktigt accepterad.
Men när konflikten mellan Sri Lankas singalesiska befolkningsmajoritet och den tamilska minoriteten eskalerade, tvangs Jean Arasanayagam likafullt dela de förföljdas villkor. Under pogromerna i juli 1983 måste hon och hela hennes familj söka skydd undan den singalesiska mobben i ett flyktingläger.
Alla dessa erfarenheter har påverkat hennes författarskap: främlingskapet, hatet och våldet som vår tids religion, hennes eget ursprung som fått henne att söka sig tillbaka bland årtiondena och ibland också bland århundradena med sina frågor.
Jean Arasanayagam debuterade 1973 som poet med Kindura. Till hennes många diktsamlingar hör Apocalypse ’83 (1984), Fusillade (2003) och Secret agendas (2012). Hon har också publicerat novellsamlingar som The cry of the kite (1984), All is burning (1995) och The dividing line (2002).
En ofta återkommande metafor i Jean Arasanayagams författarskap utgörs av trädgården, i vidare mening naturen. I sin självbiografiska A nice Burgher girl (2006) nämner hon den tidiga upplevelsen av faderns trädgård som barndomens möte med ett Eden. Flera kritiker har också observerat att trädgården överhuvud taget uppträder som en symbol för tillhörighet, växande och kreativitet. Men att den emellanåt också kan präglas av övergivenhet och tidens gång – naturen återerövrar mer och mer av det landskap som människor tidigare försökt sätta sin prägel på.
De båda dikterna som jag har översatt är hämtade från diktsamlingen The word never dies (2011).
Röster
Röster bildar mönster,
vindlingar av färg, koncentriska cirklar,
snurrar runt runt i medvetandet,
tankar kastar prismor av ljus,
violetta och cinnoberröda.
Tankar.
Vad viskar dessa röster
i vindens väsande ekon,
nuddar grässtrånas toppar som blir ett
med gryningsdimman, det tidiga ljuset
genom fönstret där gardinerna delar sig
mot dagen, nattmörkret vilar mot ögonlocken
men dör bort när jag vaknar till gryningen.
Ja, dagen måste börja,
mänskliga röster ta över
röster som jagar som blod strömmar
i överhettade vågor, osynliga floder
livnär mitt hjärtas törstiga jord
med stavelse efter störtande stavelse,
dikterna som började i de underjordiska
vattnens innersta källa, ren, ren,
klar, genomskinlig, inte svällande med
svärtan och mörkret hos annalkande stormar.
Här i mitt rum finner jag metaforen
jag söker efter i väggen av torkad vass,
rå och fuktig av imma,
svängande vattenstrålar bär med sig sval porlande
vind som fläktar min heta panna och lemmar.
Ja väggen blir min metafor,
mättad av fukt, svalkan höljer
min kropp, mitt ökentorra hjärta
blommar.
Jag driver in i en oas, en hamn.
Soluret
Tiden finner mig på reträtt från mig själv
en främling för det förflutna.
Ett bortglömt leende vilar mot en vägg
i ett hus som nu är obebott men ändå
kommer årstiderna åter i cykler och påminner
om den besläktade kropp som delade dessa
rum,
solens strålar ljusnar mot växande
plantor, blommor och frukter i trädgården
som lämnats kvar med barndomen.
Under lövtäta bersåer lurar
min skugga, lyssnar tyst till fåglarnas röster.
Ljusets vita tigerklor river isär
det skälvande nätet av sol och skugga.
Uppryckta grästuvor och nedtrampade
blommor klibbar mot mark som förstörts
i naturens hemliga krig.
Jag står över min skuggkropp, så stilla
och orörlig i sin åtskildhet
betraktad av sitt andra jag.
Tiden går. Jag växer ut ur min skugga
i den övergivna förfallna trädgården
och nu en vildmark,
soluret finns inte längre
förlorat med våra rotlösa liv.
(The word never dies, 2011)
Dikttolkningar: Anders Sjöbohm
