På sistone har jag kontaktats av icke mindre än två bokförläggare från New Delhi som vill få mig att skriva dokumentärböcker om uppmärksammade indiska brottsfall. Det tycks inte spela någon roll alls för dem att jag ständigt, och försynt, påpekar att de enda brott jag vet hur man skildrar är sådana som är rent fiktiva, och som därmed huvudsakligen tagit plats inuti mitt eget huvud.
Fast deras enträgna övertalningsförsök förde med sig en god sak, och det var att jag blev sugen på att spana in vad mina hypotetiska konkurrenter redan har skrivit och publicerat i den här genren som ju förefaller att vara tämligen het, om inte rentav på frammarsch, här i Indien.
Efter att ha rotat runt i bokhandlarna kring MG Road hittar jag ett gäng titlar som fyller en hel kasse och som jag kånkar hem och plöjer igenom. De flesta hittade jag i skönlitteraturhyllorna, lustigt nog. Det intressanta i sammanhanget är att både bokhandlarna och förläggarna i Indien, till skillnad från de flesta andra länder, oftast blandar ihop kriminologisk facklitteratur och dokumentärromaner och reportageböcker och så vidare med vanliga deckare, vilket kanske är en förklaring till varför man fått för sig att jag skulle kunna bli framgångsrik inom den här genren också.
Senaste tillskottet i boklådorna är Byculla to Bangkok: Mumbai’s Maharashtrian Mobsters (2014) som är uppföljaren till kriminalreportern Hussain S Zaidis storverk från 2012 som hette Dongri to Dubai: Six Decades of the Mumbai Mafia. De här två böckerna som tagit Zaidi åratal att samla ihop material till hänger samman på ett intressant vis i och med att de berättar i stort sett samma historia om gangsterliv i staden som en gång kallades för Bombay, men ur två helt olika synvinklar.
Medan den tidigare boken, som framgår av titeln, fokuserar på Mumbais muslimska maffiabossar, skärskådar den här nyaste boken stadens hinduiska gangstrar; de två grupperingarna har nämligen under årens lopp delat upp stadens undre värld mellan sig.
Böckerna är aningen spretiga (eftersom ämnet är komplext) och hade kunnat må bra av någon sorts uppslagsdel med ett persongalleri över alla skurkar som passerar revy, men är annars rent encyklopediska i sin spännvidd – här synar författaren nästan vartenda gangsterrelaterat våldsbrott som ägt rum under det senaste halvseklet och vi får till exempel läsa historien bakom 1993 års bombattacker som diametralt förändrade storstadsbornas kollektiva psyke.
Värt att veta är att Zaidis reportage inspirerat till mer än en Bollywoodfilm: exempel på två storfilmer som går att köpa på video är Black Friday (som också är titeln på en tidigare bok av Zaidi) och Shootout at Wadala (baserad på några kapitel ur Dongri to Dubai).
En höjdpunkt i den här genren kom ut för ett par år sedan: Death in Mumbai (2011) av Meenal Baghel är den fullkomligt bisarra men sanna berättelsen om en sydindisk filmskådespelerska som ville göra karriär i Bollywood men som av en eller annan orsak tillsammans med sin fästman fick för sig att styckmörda en producent som inte gav henne några roller.
Det påstods i media att producenten höggs likt kebab i trehundra småbitar, men Baghel gräver i sin bok fram sanningen, inklusive i hur många bitar kroppen egentligen styckades, genom omfattande intervjuer med förövarna, vännerna och släktingarna, och poliserna som deltog i utredningen. Det är i slutändan en riktigt tragisk och tankeväckande historia om filmindustrins avigsidor, och specifikt om dem som inte finner lyckan i kändiskarusellen.
Också väl värd att skaffa är Zero Dial: the Dangerous World of Informers (2010), en postumt utgiven bok av kriminalreportern Jyotirmoy Dey som sköts ihjäl av de kriminella han skrev om – ett typiskt gangstermord på öppen gata medan Dey var på väg hem på sin motorcykel – vilket tycks antyda att det inte alltid är riskfritt att skriva om verkliga brottsfall.
I sin bok leder Dey läsarna genom Mumbais sunkigare bakgator till sluskiga dansbarer och skumma hotell medan han dokumenterar tjallarnas vardag – okända hjältar (det rör sig oftast om män) som riskerar sina liv för att hjälpa polisen att fånga kriminella och som i gengäld, för sina tips, oftast bara får ett par hundra rupier i angivarpengar. Kapitelrubrikerna ger en god aning om vad läsaren får uppleva här – ”Nighmare in Jail” och ”The Art of Double-Crossing” är två exempel. Själva titeln ”Zero Dial” är slangordet för tjallare i den undre världen.
Således kan man konstatera att det är Mumbai som står i fokus för de flesta böckerna inom denna genre och även utländska författare har bidragit till den – en relativt färskutkommen titel är The Siege: The Attack on the Taj (2013) som är skriven av reportageteamet Adrian Levy och Cathy Scott-Clark. Här kartläggs terrorattackerna mot Mumbai år 2008 som bland annat ledde till en flera dygn lång eldstrid mellan poliser och terrorister på det världsberömda lyxhotellet Taj Mahal, och författarna som har intervjuat överlevare beskriver hur gästerna försökte hålla sig gömda på det väldiga hotellet medan terroristerna gick från rum till rum och avrättade vem de än kunde hitta.
Det här är för övrigt uppföljaren till samma författarpars bok The Meadow som kom ut för ett par år sedan och som behandlade kidnappningen av fem utländska turister i Kashmir på mitten av 1990-talet (inklusive en norsk dansare som halshöggs av kashmiriska separatister).
Bägge böckerna är ytterst läskig läsning för en yrkesturist (som undertecknad) och tvingar en att fundera på hur man själv skulle agera, och vad som vore det bästa att göra, om man råkade ut för något riktigt fruktansvärt medan man var ute och turistade i världen.
Men jag har också lyckats hitta två böcker som utspelar sig utanför Mumbai. Den första är My Days in the Underworld: The Rise of the Bangalore Mafia (2013) av före detta gangsterbossen Agni Sreedhar (och som filmats som Aa Dinagalu), en memoarbok som skildrar författarens eget liv och karriär inom Bangalores undre värld – en värld som i jämförelse med Mumbai ter sig betydligt oskuldsfullare, där gangstrar allt som oftast beväpnat sig med macheter snarare än kpistar.
Sreedhars berättelse utspelar sig huvudsakligen på 1970- och 80-talen och han hamnade själv så småningom i fängelse på 1990-talet. Han blev därefter journalist och utgivare av en egen tabloid, varvid han också lämnade gangstervärlden bakom sig efter att den blivit allt våldsammare i och med att skjutvapen plötsligt florerade i Bangalores undre värld. På så sätt är den här boken förmodligen också en historia som stämmer in på många indiska medelstora städer där man kan se våldet öka i takt med urbaniseringen.
Den andra intressanta boken i sammanhanget, The Bad Boys of Bokaro Jail av Chetan Mahajan, är en fullständigt otrolig men garanterat sann historia om en ung verkställande direktör som aldrig begått brott men blir arresterad under Kafka-liknande omständigheter – som nyanställd chef med uppdrag att rädda ett företag som inte lyckas sköta sina återbetalningar blir Mahajan nämligen åtalad för bedrägeri och får stå till svars för företagets tillkortakommanden.
Han hamnar i ett landsortsfängelse i Jharkand där han tvingas tillbringa en månad bland förhärdade brottslingar och tunga kriminella, inklusive mördare, innan misstaget rättas till och han blir frisläppt. Boken är hans fängelsedagbok där han prosaiskt beskriver hur han blir vän med de udda existenser som han delar sovsal med, vilket, när den inledande frustrationen ger vika, skänker den verkställande direktören diverse nya insikter om tillvaron här på jorden.
Vad jag förutspår är att vi här ser toppen på ett isberg och att samtliga indiska bokförlag inom kort kommer att satsa mer och mer på att ge ut reportageböcker om brott och kriminalitet, vilket i en allt oroligare värld eventuellt kan utgöra väldigt terapeutisk läsning för många av oss bokmalar. Måhända är det här också en genre som erbjuder allt fler nya indiska författare chansen att bli publicerade, och dessutom, i det långa loppet, kanske till och med de indiska bokhandlarna lär sig att inte blanda ihop reportageböcker med deckare på sina hyllor?
