De flesta av oss förknippar indisk film med glitter, glamour och Bollywood. Andra uppskattar den konstnärlige, självständige regissören och har upptäckt den charmiga indiska konstfilmen. Mera okända har hindifilmerna varit, filmer på hindi som inte satsat på kommersiell framgång eller priser på filmfestivaler men så småningom växt till kultklassiker.
Rollgestalterna i de här hindifilmerna är oftast medelklassmänniskor från stadsmiljöer. På senare tid har det blivit ett nyväckt intresse för den här typen av film. Några av kultklassikerna har börjat visas igen, och har i vissa fall faktiskt spelats in på nytt.
Regissörer som till exempel Hrishikesh Mukherjee har gått en medelväg mellan den glamorösa eskapismen i de relativt enkla underhållningsfilmerna och den nakna realismen i konstfilmen. En av hans tidigaste filmer är Anari (1959), där Raj Kapoor är en målare och hyresgäst i ett hus som ägs av en vänlig men moderlig kristen kvinna, och försöker navigera sig fram på de hårda och materialistiska gatorna i den stora staden.
Filmen är en av de få där Lalita Pawar spelar en positiv roll som en vasstungad men omtänksam hyresvärdinna. Hon skäller ständigt på sin hyresgäst, samtidigt som hon i en scen ber till Jesus om framgång för honom, en perfekt beskrivning av samspelet mellan två olika människor och moder-son-kopplingen som kunde utvecklas mellan värdinnan och hyresgäst på den tiden.
Den här typen av film blev populär på 60- och 70-talen och kallades ”sociala filmer”. Trots att han gjorde många filmer under de åren med stjärnor som Amitabh Bachchan och Rajesh Khanna, hade Mukherjees kultklassiker Gol Maal (1979) en ganska blygsam rollista. Filmen blev en så stor succé, både bland kritikerna och hos publiken, att den verkade som om tiden där stjärnorna var viktigast nu var över. Med Gol Maal fick Mukherjee publiken att skratta och tänka, samtidigt som han drev med machoindierns förkärlek för sina mustascher.
Chashme Buddoor (1981) regisserades av Sai Paranjape och var också en komedi som inte behövde förlita sig på stora stjärnor, och växte till kultstatus, särskilt bland unga människor. Vid den här tiden var rörelsen för parallell filmverksamhet väldigt stark. Konstfilmerna finansierades av staten och många av de filmerna blev internationellt kända. Det i sin tur gjorde att det växte fram en ny typ av skådespelare som fick huvudroller i vardagsfilmerna men också provade på Bollywood.
Ett typiskt exempel på fenomenet är Jaane Bhi Do Yaaro (1983), den mest långlivade kultklassikern och den bästa svarta komedin som någonsin skapats i Indien. Rollbesättningen var skådespelare som var kända för sitt arbete i allvarliga konstfilmer. Filmen är en mörk satir över kopplingarna mellan byggherrar och politiker, och är en av de första filmerna som kritiserar de vanligaste nyhetsmedierna i Indien. Innehållet är fortfarande relevant, och den lockar fortfarande fram många skratt.
Nedgång: Även om vissa lysande filmer som till exempel Mira Nairs film Salaam Bombay! kunde ses mot slutet av 80-talet betydde tiden efter den en nedgång för den indiska nya vågen, och orsaken var allt sämre finansiering. Finansieringsmodellen förändrades och studiosystemet var inte längre vägen framåt. Det ledde till att filmerna blev mer beroende av stjärnor, vilket i sin tur inte lämnade mycket öppet för alternativa manus eller för birollsinnehavarna.
Bollywood blev en stjärnberoende industri som i vissa fall utnyttjades av ledarna i den undre världen till penningtvätt. Finansieringsmodellen återspeglades i filmerna under tidigt 90-tal, som gärna glorifierade gangsterlivet. Även om det hjälpte till att utveckla Mumbai Noir som genre med smarta, realistiska porträtt som i filmer som Satya fastän på 90-talet, hade biobesökarna ofta bara att välja mellan ångande romantiska filmer eller våldsamma gangsterepos, och mycket lite däremellan.
När trenden med romantiska filmer blev allt starkare dominerades branschen av stjärnor som gjorde kärlekshistorier till sin förnämsta inkomstkälla. På grund av den ökande urbaniseringen fanns det nu en generation som både utsattes för och hade tillgång till Hollywood och började dra sig bort från hindifilmerna. Komedin råkade mest illa ut och de flesta komikerna reducerades till småroller i någon film som byggde på lanseringen av ännu en romantisk Bollywoodhjälte.
Återkomst på grund av filmstäderna: Dil Chahta Hai (2001) blev en vändpunkt. Filmen vann det årets nationella filmpris för den bästa spelfilmen på hindi. Det var en hyfsat kommersiell succé, ganska lönsam, och vann de största framgångarna i stadsområdena. Vartefter åren gick blev den mer och mer en kultfilm, och är nu en av de filmer som kallas ”multiplex hits”, eftersom en del av framgången bottnade i att den visades i den nya tidens filmstäder eller multiplex. Filmstäderna med sina många salonger bidrog till att den indiska konstfilmen återigen växte och fick en större publik. Det gjorde det också möjligt för oberoende och alternativa filmer att visas utanför filmfestivalerna.
I en färsk intervju i dagstidningen Loksatta säger skådespelaren, regissören och pjäsförfattaren Girish Karnad: ”Ofta styrde distributörerna filmernas format. Punjabidistributörer ville se action, medan tamilska distributörer hellre valde mycket sång och dans. Det blev en stor utmaning för manusförfattare och regissör att slippa ifrån de här formaten och komma fram med något annat. Och så dök de stora filmstadskomplexen upp. Det blev en dramatisk omvälvning för hela filmindustrin. De nya biograferna gjorde helt om den ekonomiska ekvationen. För den publik som hade en annorlunda filmsmak öppnades nya biografer. På det började större organisationer producera film. En följd av allt detta blev att det skapades en hel del bra film.”
Deckarfilmer som Johnny Gaddar och Special 26 betydde smart produktion och flera stora stjärnor i rollistan. Rang De Basanti fokuserade på politisk och social realism, blandat med en gnutta historia. Paan Singh Tomar baserades på en sann historia om en indisk soldat och hinderlöpare som senare blev en ökänd dacoit eller bandit. Udaan, en berättelse om en pojke som växer upp i en industristad i skuggan av en våldsam far fick massivt respons från publik och internationella kritiker.
Manusförfattaren Bhavani Iyer summerar det hela. Hon säger så här: “Jag tror att till och med idag, när det görs enorma succéfilmer som drar in en oerhörd mängd pengar, så finns det filmer som faktiskt visar vad filmmakarna vill uttrycka – riktiga berättelser, berättade direkt från hjärtat, till exempel Paan Singh Tomar, Rang De Basanti och Khosla Ka Ghosla. De filmerna kommer att stå sig och blir framtidens Chashme Buddoor och Jaane Bhi Do Yaaron. Trender kommer och går, kvalitet och stil håller i evighet.”
