Fremont en skimrande festivalpärla i Göteborg

Fremont
Anaita Wali Zada spelar Donya i Fremont som visades på Göteborgs filmfestival. Foto: Music Box Films
Beräknad lästid 4 minuter

I Fremont följer vi den unga afghanska kvinnan Donyas resa in i det nya livet i USA. ”Det här är en film som kan lyfta en större publik från en ganska mörk plats till en betydligt ljusare”, skriver Sydasiens recensent om filmen som går upp på svenska biografer i vår.

Uppdatering: Göteborg Film Festival meddelar att Fremont kommer att gå upp på svenska biografer i vår. Uppdatering i juni 2024: Från 7 juni visas Fremont på ett antal biografer runtom i Sverige.

Förhoppningen inför Göteborgs filmfestival 2024 var att vi besökare skulle bjudas på pärlor i salongsmörkret. Den infriades. Efter att ha sett samtliga sju filmer med Sydasienkoppling är det Fremont som lyfter på riktigt, som får en att le bara vid tanken på filmen.

I genomgången av filmer från eller med koppling till länder i Sydasien vid den nu avslutade 47: upplagan av Göteborgs filmfestival stack Fremont också ut, då den spelats in i USA, men rör Afghanistan.

Det är inte så att övriga sex filmer inte har något att ge. Den animerade Sultana’s dream som speglar Begum Rokeya Hosseins novell Ladyland, The monk and the gun inspelad i Bhutan och The human surge 3 med långa, dokumentära nedslag i Sri Lanka, är också klart sevärda.

Girls will be girls, Dear Jassi och A road to a village är intressanta och ger inblick i lokalt filmskapande i regionen, där de två förstnämnda visar miljöer i Indien och den sistnämnda en familjs livsöde i en bergsby i Nepal. De ger närgångna skildringar av karaktärer som känns äkta och det är viktiga berättelser och ämnen som förs fram.

Fremont
Anaita Wali Zada, Donya i Fremont, lider av insomnia. Foto: Music Box Films (musicboxfilms.com)

I Fremont övertygar Anaita Wali Zada genom sin lågmälda rolltolkning av Donya, en ung kvinna som tvingats lämna Afghanistan. Donya arbetade som tolk för USA:s armé och fick en plats i ett av de evakueringsflyg som lyfte från landet i samband med talibanernas maktövertagande i augusti 2021.

Nu bor Donya i den lilla staden Fremont, ett hemvist för afghanska flyktingar, men arbetar i San Francisco för ett företag som tillverkar lyckokakor för kinesiska restauranger. Hon får chansen att på en gammal dator i fabriken författa egna små meddelanden, one-liners, några väl valda ord av klokskap, gärna med ett budskap, och därifrån lyfter filmen.

Det är också i Kabul som Anaita Wali Zada har sina rötter. Hon kom till USA 2021 efter att ha arbetat som journalist i Afghanistan. I filmen gör hon debut som skådespelare. Möjligen bidrar detta till att filmen, inte minst i intervjusituationer med psykiatrikern Dr Anthony eller i samtalen (på dari, detta för övrigt sällsynt, vackert klingande språk) med en äldre afghansk restaurangägare, får en dokumentär känsla.

Fremont
I Fremont spelar Anaita Wali Zada Donya och Gregg Turkington är Dr Anthony.
Foto: Music Box Films (musicboxfilms.com)

”Jag är för upptagen med mitt sociala liv”, svarar Donya på följdfrågan från Dr Anthony om varför hon inte ägnar så mycket tid att tänka på det som varit. Vi som ser filmen vet att det är god ironi, av det slag som uttalades oftare för några decennier sedan.

Dr Anthony blir inspirerad av Donyas arbete, och börjar skriva egna små, tänkvärda, handskrivna ordstäv som han klipper ut till små lappar, bland andra:

”Ett skepp ligger tryggt i hamnen, men det byggdes inte för att ligga där.”

Donyas cirklar utvidgas genom arbetet på den lilla fabriken och vänskapen med Joanna, spelad av Hilda Schmelling och infallet att skriva ett personligt meddelande – som ska leda henne till en okänd mottagare. Jeremy Allen White (Daniel) och Eddie Tang (Ricky) står även de för nedtonade rolltolkningar och bidrar till en känsla av helhet.

Det behövs verkligen ingen jättebudget för att skapa filmkonst som berör. Här är en svartvit, lågmäld indierulle som kan hålla sig kvar i en scen länge nog för att publiken ska hinna få känslan av att det som sker är på riktigt.

Den visar också att det sätt som filmer gjordes på för drygt 20 år sedan inte bara fungerar fortfarande, utan även kan ge en djupare känsla av närvaro och en upplevelse som varar. Filmskaparnas intentioner syns tydligt redan i trailern.

En liten observation bara: När det ska rökas på film i Hollywood knastrar det ljudligt när karaktärerna drar in rök. Fremont är förvisso inspelad i Kalifornien, men inte i Hollywood. Det var ett tag sedan greppet började kännas lite fånigt. Så mycket knastrar det väl ändå inte när den giftiga tobaken glöder och ryker?

Porträttet av psykiatrikern Dr Anthony, spelad av Gregg Turkington, är en stor behållning. Och genomgående är det när det afghanska och det amerikanska möts som det händer något, eller för all del när det afghanska och det kinesiska möts, i USA.

Den iranskfödde regissören Babak Jalali har skapat ett strålande litet mästerverk, som förhoppningsvis kan nå ut till en större publik. Att den gick upp på Sundance 2023 var ett kvalitetsbetyg i sig. Den har också fått fina recensioner, exempelvis i Rolling Stone och har välförtjänt högt snittbetyg på Imdb.

I en värld där motsatsen allt oftare är verklighet, visar den här filmen att det fortfarande kan finnas hopp, när människor bryr sig om varandra.

Nu väntar vi bara på att Fremont ska gå upp brett på svenska biografer. Varför inte? Det här är en film som kan lyfta en större publik från en ganska mörk plats till en betydligt ljusare.

Se också | Intervju med Anaita Wali Zada

Print Friendly, PDF & Email
Johan Mikaelsson

Johan Mikaelsson är sedan 2020 redaktör för Sydasien. Johan är frilansjournalist och har skrivit och gjort dokumentärfilm om Sri Lanka med särskilt fokus på mänskliga rättigheter. Hans bok ”När de dödar journalister – En personlig skildring av Sri Lanka”, släpptes 2015. Johan började skriva för Sydasien 1997.