Författaren Jhumpa Lahiri är sitt namn till trots varken född eller uppvuxen i Indien utan på Rhode Island i USA i en familj som invandrat från Bengalen. Hon växte upp utan att känna sig som varken amerikan eller indier utan vilsen någonstans emellan två skilda världar. Strävan efter att vara både som sina amerikanska vänner och att vara sina indiska föräldrar till lags var ofta en svår, om inte omöjlig, balansgång. Det är just denna rotlöshet bland barn till indiska invandrare som Jhumpa beskriver i sina hyllade böcker.
När hon år 2000 vann Pulitzerpriset för sin debutbok “Den indiske tolken” var hon den yngsta genom tiderna att få detta prestigefyllda pris. Debuten var en samling av nio historier som skildrar vardagen för indiska invandrarfamiljer i USA. Dessa familjer med akademiska föräldrar lever ett bra medelklassliv men är i de flesta fall helt isolerade från den amerikanska kulturen och samhället.
Det utanförskap som de upplever är självvalt, de har sökt dig till ett bättre liv i ett nytt land, men traditionerna från hemlandet är för djupt rotade för att kunna utmanas av nya. Föräldrarna strävar konstant efter att ge sina barn en förståelse för sitt kulturella arv och landet de härstammar ifrån vilket kolliderar med barnens egen strävan av att passa in i samhället.
Jhumpa själv växte upp med bengaliska föräldrar som kom till en av USA:s universitetsstäder på 1960-talet. De fick så småningom amerikanskt medborgarskap men såg sig själva alltid som indier och uppmuntrade Jhumpa till detsamma. Men det var svårare än så, Jhumpa spenderade visserligen långa perioder i Kolkata med sina släktingar, men hon hade svårt att känna sig indisk då hon var uppvuxen i ett annat samhälle.
Hennes uppväxt innebar en kamp att överbrygga det gap som fanns mellan traditioner och förväntningar från släkt och familj och hennes amerikanska värderingar.
År 2003 släppte hon sitt andra verk, romanen ”I väntan på ett namn”. Förväntningarna var höga efter den framgångsrika debuten och ingen blev heller besviken. ”I väntan på ett namn” är en generationsberättelse om familjen Ganguli som börjar i Kolkatta där ett ungt par emigrerar till Boston, USA och får två barn – Gogol och Sonia, som växer upp i samma kulturella gap som författarinnan själv upplevt. Boken blev hyllad och en filmatisering regisserad av indiska Mira Nair släpptes 2007.
Men vad gör Jhumpa till en sådan framgångssaga, för hon är inte ensam om att beskriva livet för indier i exil? Hennes enkla och raka sätt att beskriva vardagliga händelser, vanliga människor med problem vi alla relatera till, sägs vara hennes framgångsrecept. I en era då romanförfattare ständigt utmanar och chockar går hon tillbaka till det grundläggande i att beskriva familjerelationer, äktenskap, vänskap på ett lågmält men detaljrik sätt.
Hon säger att hon inte intresserade sig nämnvärt för att skriva förrän efter college och det var då, på Boston University, som hon tog en magisterexamen i engelska, litteratur och kreativt skrivande. Att hennes debut sedan blev så väl mottagen var något som kom som en total chock för henne.
Hennes senaste verk är ytterligare en novellsamling kallad ”Främmande jord” vilken utkom 2008. Den gick rakt upp på förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista, något ganska ovanligt för en novellsamling. Även i dessa berättelser upplever man de otroliga spänningar som uppstår i vardagen mellan första och andra generationens Amerika- Bengaler. Hon har i detta verk ännu mer förfinat och lyckats beskriva den värld där dessa människor befinner sig, i vilken nationalitet, identitet, tillhörighet, traditioner och starka familjeband är centrala teman.